Allt är sig likt men ändå inte
In Flames ”Sounds Of A Playground Fading” (Razzia/Sony)
Lika bra att direkt ta upp det som ”alla” frågar sig: Försvann In Flames hårdare sida i och med originalgitarristen Jesper Strömblads avhopp? Nej då, enligt undertecknad låter Sounds Of A Playground Fading som en helt naturlig uppföljare till förra skivan A Sense Of Purpose, så om den uppskattades är det bara att inhandla det nya alstret utan minsta oro.
Inledande titellåten och följande Deliver Us är ganska snarlika mellantempolåtar som båda har den där typiskt omedelbart ”smittsamma” In Flames-refrängen = omöjliga att stå emot.
Önskas fart är det framför allt The Puzzle och Enter Tragedy som gäller, för de kan liknas vid en fartfylld idrottare som vill framåt till varje pris. Typ.The Attic är en stillsam ballad till stora delar besläktad med The Chosen Pessimist (A Sense Of Purpose) men når inte riktigt samma höga nivå.Efter många genomlyssningar är för min del favoritlåten – i skrivande stund – Fear Is The Weakness. En låt som ironiskt nog gick mig ganska spårlöst förbi vid de allra första lyssningarna. Men här kan man snacka om ”lurig” refräng som smyger sig på för att sedan ”äga” musikdelen av hjärnan.
Faktum är att till en början förvånades jag över att det inte finns så många melodier att fastna för på skivan. Men jag hade fel, för liksom i fallet Fear Is The Weakness så finns det smaskiga melodigodbitar att upptäcka allt eftersom.
Det ska dock sägas att det finns några svagare låtar och då tänker jag på ”standardlåtarna” Darker Times och Ropes som aldrig riktigt lyfter. Hittills kanske är bäst att tillägga…
För övrigt tycker jag att det är ett smart drag av bandet att i flera fall använda elektroniska ljud som superkorta låtintron, för på konserter sänder det genast en signal om vilken låt som är på gång = en taggad publik som har koll på läget.
Den bandmedlem som lyster starkast på skivan är Anders Fridén som får chansen att briljera med känslofylld sång i låt efter låt. Mäktigt. Samtidigt är skivan en finfin uppvisning av Björn Gelotte, som spelar alla gitarrer på skivan. Imponerande.
Slutomdömet? Allt är sig likt men ändå inte…
Magnus Bergström
