nyaskivor.se

Hammerfall ”Infected” (Nuclear Blast/Warner)

          Release:  18 maj          

Efter ett ganska långt (och segt) intro drar Patient Zero igång i ett högt power metal-tempo… Nej, vänta nu… Den börjar mycket, mycket tungt. Det tar lite drygt fyra minuter innan power metal-tempot (som jag på förhand räknat med att få höra) tar vid som ackompanjemang till det läckra gitarrsolot, för att sedan återgå till tunggunget. Bra start!

Sedan följer ”normala” skivöppningslåten Bang Your Head, och allt är som det brukar vara om det inte vore för det finurliga stopp/start-greppet som används då och då i låten. Att klichévarningslampan lyser vid en textanalys har jag överseende med när det är så lätt att skråla med i refrängen.

One More Time kändes ärligt talat hur seg som helst första gången jag hörde den, men efter tiotalet lyssningar gillar jag den skarpt. Det går helt enkelt inte att bli av med den…

Att utse skivans bästa refräng är ingen lätt uppgift, men The Outlaw tar priset och är så nära schlagermetal som det går att komma utan att passera smaklöshetsgränsen.

Finstämda balladen Send Me A Sign är inte det starkaste bandet fått till i den kategorin, men det går inte att blunda för att Joacim Cans här gör sin bästa sånginsats någonsin.

Kanske är det bandet själva, kanske är det meriterade producenten/låtskrivaren/sångaren James Michael (Mötley Crüe, Sixx A.M., Scorpions, Meat Loaf med flera) som tagit ut svängarna i Hammerfall-soundet en aning. Okej, visst känns flera av ingredienserna igen – refränger som fastnar direkt och en knivskarp ljudbild – men hur som helst gillar jag det jag hör.

Skivans svaga punkt är att låtarna 8, 9 och 10 inte får mig att känna något särskilt alls. Jo förresten, en för stark känsla av upprepning.

Oavsett invändningen ovan så är Hammerfall 2011 lika vitala som någonsin tidigare och betyget 3,5 avrundas uppåt på grund av känslan av pånyttfödelse.

Magnus Bergström

Paul Simon ”So Beautiful Or So What” (Concord/Universal)

           Release: 13 april

När Paul Simon äntligen är här med ett nytt album tycker jag att  du ska ta dig tid att lyssna. Lägg upp fötterna i soffan eller luta dig skönt tillbaka i favoritfotöljen och stäng ute vardagen i knappt fyrtio minuter. Det är det värt om du är vän av god samtida populärmusik.

Redan från början är det ingen som helst tvekan om att Paul Simons musikskapande fortfarande håller en hög klass. Över ett kluster av rytmer hämtade från världens alla hörn dansar Paul röst fortfarande lätt, men kanske något tunnare än tidigare. Texterna är som vanligt genomarbetande och kräver en del av dig som lyssnar.

Det finns sköna one-liners, lek med ord och fraser men också reflektioner över livets mörka och ibland ljusa sidor, gärna med en existensiell touch. Vill man kan man länka ihop detta album som en direkt fortsättning på förra plattan Surprise där han samarbetade med Brian Eno. Där som här, finns inte de omedelbara hitmelodierna som fullkomligt sprutade ur Paul Simon på på hans egna tidiga soloalbum eller i popmusikens vagga med parhästen Art Garfunkel. Men det finns fantastisk musik från en legendarisk musikskapare som fortfarande håller en hög dagsfärsk form trots att han närmar sig sjuttio.

Bengt Berglind

Scar Symmetry ”The Unseen Empire” (Nuclear Blast/Warner)

         Release:  20 april

Proffsigt, men lite för mycket av samma typ av låt hela skivan igenom. Det är min kortfattade analys av The Unseen Empire, femte skivan melodiös teknisk death metal signerad svenska Scar Symmetry.

Om jag istället gör en djupanalys så… Nej, jag skojar bara, du ska inte behöva läsa en utdragen dissekering av skivan. Låt mig istället fastslå att de som tycker om bandet sedan tidigare knappast kommer att tappa sugen. Möjligtvis med undantag av de som – liksom undertecknad – tycker mer om hårt än mjukt. The Unseen Empire är nämligen betydligt ”snällare” än förra skivan Dark Matter Dimensions. Det känns onekligen som att siktet är inställt på USA…

Det välkända Scar Symmetry-låtreceptet känns igen: melodiösa och hårda partier och growl och ren sång varvas om vartannat. Allt kryddat med tekniska finesser. Det vill säga tryggt och lagom enligt mallen.

Individuellt är sången rakt igenom kanonbra men det är ändå gitarrspelet som är den stora behållningen. Wow, så läckert!
Det är bara att hoppas att grabbarna tar ut låtsvängarna lite mer nästa gång…

Magnus Bergström

Bohuslän Big Band ”Don’t Fence Me In” (ACT/Cosmos)

        Release: 14 mars

Bohuslän Big Bands nya album Don’t Fence Me In innehåller 12 st jazzklassiker skrivna av Cole Porter såsom I Get A Kick Out If You, I’ve Got You Under My Skin. Bandet leds av Colin Towns som också arrangerat låtarna. Towns som är en av Englands stora kompositörer och arrangörer har bl a arbetat med Deep Purple, Ian Gillan Band och komponerat musik till ett stort antal filmer, teatrar och TV-program m.m. Nils Landgren gästar på skivan med sitt distinkta trombonspel och sin mjuka sångröst.

Arrangemangen är välskrivna och gör att de gamla klassikerna får nya skepnader som ofta blir mycket intressanta. Bandet gör mycket goda insatser både vad gäller ensemblespel men även i de många solon som ges. Många låtar får extra liv av Ebba Westerbergs percussionspel, kanske främst på From This Moment On och Love For Sale. En annan låt som verkligen sticker ut med sitt unika sound är I Get A Kick Out Of You, som bygger upp en drivande, nästan spännande stämning runt den upprepade melodin och bandets allt intensivare spel.

Det är skön musik och en häftig platta – och den blir riktigt mycket bättre när man mellan lyssningarna kollar upp originalversionerna. Först när man förstår originallåtarnas storhet kan man riktigt uppskatta detta album med dess speciella låtarrangemang, sound och bandets utförande.

Rickard Engström

Fretless ”Local Heroes” (E.L.T Records)

Ibland dyker det upp något helt okänt band som ger öronen en positiv överraskning. Så var det för min del när det gäller det svenska melodiösa hårdrocksbandet Fretless, som drog igång hösten 2009 (existerade innan dess som soloprojekt i regi av sångaren/gitarristen Patte Carlsson).

Det ska sägas att till en början retade jag mig lite på sången, men det gick över när jag kom att tänka på likheter med Rock ‘n’ Rolf (Running Wild) och Joakim Lundholm (220 Volt). Med andra ord flödade plötsligt nostalgibägaren över för en gammal hårdrockare med smak för melodier och personlig sång.

Låtarna är uppbyggda på traditionellt sätt, men piffas oftast – inte alltid – till av små detaljer som till exempel en läcker gitarrslinga eller tempoväxling.

Av låtarna är Break Out klart bäst: ett vitaminpiller med en refräng som fastnar direkt. Den tidigare nämnda nostalgikänslan är som mest påtaglig i Freedom Fighter, som låter väldigt mycket Running Wild både i refrängen och överhuvudtaget sångmässigt.
Mindre bra är inledningslåten Here We Go som aldrig riktigt lyfter, men varför har jag svårt att sätta fingret på. Känns bara alldaglig liksom.

Skivsoundet är bra men inte helt perfekt och med en påtaglig livekänsla, vilket alltid är ett plus i min bok. Hårdrock ska vara lite ruffigt.
Fretless är intressanta och jag kommer att följa bandet i fortsättningen. Det finns utrymme för förbättringar och i och med att man redan står på en stadig grund kan det bli riktigt bra när “produkten” är helt färdig.

Magnus Bergström

 The Weakerthans ”Live at the Burton Cummings Theatre” CD/DVD (Epitaph/Cosmos)

Jag har alltid tyckt att livealbum är ganska ointressanta. Det är omöjligt att fånga en känsla från en konsert på skiva. Ofta blir det bara lite tråkigare versioner av låtar som redan gjorts bra i studio. Därför tänker jag mest fokusera på DVD:n som medföljer denna digipak.

The Weakerthans är ett kanadensiskt indierockband som frontas av John K. Samson, som en gång i tiden var medlem i punkbandet Propagandhi.

På skivan och dvd:n finns en konsert inspelad i deras hemstad Winnipeg. Det märks direkt i första låten att detta är riktigt duktiga musiker, och ljudet låter kanonbra. Bilden är dock lite tråkigare, och bild och ljud hänger inte alltid ihop klockrent, som så ofta på musik-DVD:er.

Det är lite stelt i början av konserten men ungefär halvvägs, under ”Plea from a cat namned virtute”, så märks det att bandet börjar bli varmt i kläderna.

Det är en bra mix av låtar och inslag av olika instrument som pedal steel, fiol, och trumpeter.

Sammanfattningsvis ett roligt släpp för de som redan gillar The Weakerthans, och för andra kan det fungera som en lite roligare variant av best of-skiva, eftersom man blandar bra mellan bandets tidigare släpp – även om det är låtarna från deras skiva Reconstruction Site från 2003 som tänder till mest.

Marcus Johansson