Joe är bäst när han drar ner på racertempot
Joe Bonamassa ”Dust Bowl” (Provogue/Border)
Release: 18 mars
Hade detta album i fråga hamnat på skivtallriken när bluesrocken stod högst på agendan för många månader sedan, hade jag med stor sannolikhet ryttlat som en sånggalen vårlärka. Nu i denna stund höjer jag knappt på ögonbrynet när Joe Bonamassa vräker i väg sina kompetenta och oerhört skickliga gitarrkaskader. Sångmässigt är Joe Bonamassa inte heller någon sensation; han gör väl vad han kan med sina begränsade röstresurser. Vince Gill, Glenn Hughes och John Hiatt är inkallade att förhöja ljudbilden – men det hjälper föga.
Visserligen svänger det som satan bitvis och speciellt i John Hiatts Tennessee Plates. Men ändå föredrar jag när Joe drar ner på racertempot och plockar fram sin mer lyriska gitarrådra. Då är det snyggt, riktigt snyggt !
Det kanske beror på att jag nu för tiden fördrar korta och innehållsrika gitarrsolon och inpass, countrymusiken är här ett föredöme. Dessa säger och utrycker ofta mer och än långa minuter av tradig gitarronani.
Dust Bowl och Joe Bonamassa kunde ha varit en trevlig bekantskap och har säkert sina goda sidor, men inte idag och definitivt inte i mina öron.
Bengt Berglind
