Ur trollkarlens hatt
- Cooper ”Magic Rocks” (Coopermusic/Hemifrån)
Jakten på den förvunna kristallskallen är över. Den har påträffats i Kanada. När
allt hopp var ute återfanns den i lönnlövens hemstad Toronto.
Coopers debutplatta ”Magic Rocks” har ett så kristallklart, distinkt för att
inte säga rentav kliniskt ljud som gör att ett skimmer av overklighet uppstår.
En sådan harmoni bland klangerna kan bara skapas om utövarna har extraordinära
talanger.
Framförandet är över på mindre än en halvtimme, men det ger ett eftermäle av
förundran. Man blir berörd och undrar om man efteråt är samma lyssnare som förr.
Musiken borde egentligen inte vara något märkvärdigt. Det här kan tyckas vara
enkel modern rock. Ändå är det något som inte stämmer, då det framkallas
vågrörelser av passion och häpnad. Här finns ett dovt mörker men också
glittrande underströmmar.
Skivan innehåller endast nio spår och därav tre instrumentala kompositioner.
”Old Man” – ett stillsamt, flyktigt spår som framhäver klaviatur och elgitarr i
ett sammanvävt nät av samklang. Klara influenser från Queen men med dämpad
akustisk gitarr som gott rättesnöre. ”Drummers Paradise” – där grundaren av
bandet Paul Cooper (klaviatur, trummor) får visa upp sina avsevärda färdigheter
på slagverk. Slutligen ”Times Up” – som är en oförutsägbar, eskalerande,
fingerfärdig hetsjakt mot det oundvikliga slutet.
Den tunga delen av vågskålen vilar dock grundläggande på ”Middle Eastern Dream”
som banar vägen och känns som en mäktig början på ett nytt och spännande skede.
Den fortsatta vandringen på den väl utstakade rockstigen fastställs med ”Black
Sheep”, ”Bad Intention” och ”You Got Me”.
Det är massiva gitarriff varvade med intelligenta, slingrande solon. Helheten
förststärks av en orubblig rytmsektion samt sångaren – Gordon Edwards – vars
röst har stora likheter med Teslas frontman Jeff Keith. Där slutar emellertid
all släktskap. Blanda däremot lite progressivt från Rush med riktigt bra rock a’
la April Wine samt lite egen musikalisk magi och sanningens ögonblick är nära.
Res med fantasins understöd några tidzoner västerut. Fäst blicken vid
horisonten. Det är möjligt att vi ser morgondagens hårdrockband där himmel och
hav förenas. Det är rentav troligt att det är i skepnad av Cooper.
Thomas Claesson
