När två blir en

Kiske/Somerville Kiske/Somerville (Frontiers/Bonnier Amigo)
Kiske/Somerville ”Kiske/Somerville” (Frontiers/Bonnier Amigo)

 betyg 4

Michael Kiske (Helloween, Place Vendome) har funnit sin gelike av det täcka
könet i Amanda Somerville (Epica, Kamelot). Somerville som är bördig från
Michigan är inte någon duvunge i dessa sammanhang. Hon har medverkat i ett otal
metal-konstellationer och dessutom producerat sina egna två soloplattor.

Kvinnan från de stora sjöarna möter mannen som gav tysk power-metal ett ansikte.
En lyckad förening visar det sig, där debutalbumet för enkelhetens (och
förmodligen profitens) skull blev döpt efter dem själva. Två exceptionella
vokalister med röster utanför det vanliga träffas och ljuv musik (läs metal)
uppstår. En nyck av ödets ironi skulle man kunna tro, men ack nej. Detta är ett
beställningsjobb från det stora skivbolaget och ta mig tusan – jag har inget
problem med det. 

Det var något som inte stämde med Kiskes AOR-projekt Place Vendome. Det
passerade bara spårlöst rätt ut i en omloppsbana runt jorden utan att beröra ett
endaste dugg. Desto bättre att han fångade upp Somerville i nätet. Somerville
minns vi då hon kom ner från skyn som en ljuvlig ängel på Kamelot’s The Black
Halo och förlöste oss med melodin ”The Hounting”. Himmelriket var mycket nära
där. Sedermera gick Somerville in som ersättare för Simone Simon under Epica’s
turné’ i USA/Kanada. Bättre ”stand-in” än så lär vara svår att finna.

Även om det räcker med två för att dansa tango, så behövs det en kunnig ensemble
för att göra konceptet komplett. Det är här bassisten Mat Sinner och vår
sydsvenske gitarrist Magnus Karlsson kommer in i bilden. Båda fullt skolade i en
värld av metal och medlemmar i Primal Fear vilket för övrigt är ett band som
inte lämnar någon nåd. Tillsammans har de skrivit merparten av sångerna till
albumet och bidrar i högsta grad till att det låter såpass bra.

Rivstarten med ”Nothing Left To Say” är distinkt och kraftfull. Kiske tar
kommandot som den man av börd han är men Somerville fäller ut sina vingar och
ger en intensiv support. Rösterna blandas samman i ett medryckande metalliskt
strukturerat rockriff. Gediget arbete på trummorna och ett bra gitarrsolo kröner
verket. ”Silence” inleds med en fyllig klaviatur och går senare över i en
närmast orkestral upptäcktsresa med pampiga effekter. Rösterna duellerar och
flätas samman i refrängen. Somervilles röst är fantastisk och känns bitvis
tyngre än Kiskes.

Resolut gitarrspel med gnistrande sticks som kunde vara signerade av Zakk Wylde
(ex Ozzy Osbourne) driver på ”Arise”. Rösterna byter verser och harmoniserar om
vartannat. Här hettar det till ordentligt och det blir riktigt medryckande och
glädjespridande i stort omfång. ”Devil In Your Heart” följer upp på den inslagna
vägen med röster som är sammansmälta i en metallisk legering. Toner som pulserar
av viljekraft och rätt sinnelag i ett evigt kretslopp.     

Det här är en skiva inte bara tillägnad alla fans av metal utan även för
beundrare av riktigt vacker skönsång. Musiken är mjuk men ändå energisk. Det
blir aldrig överdrivet känslosamt eller smörigt, som tyvärr alltför ofta är
fallet hos många artister. Kiske och Somerville har stor talang och är
otvetydigt två av de bästa vokalisterna på rockscenen idag. Mars och Venus har
äntligen hittat rätt altitud. Närmare än så här har aldrig de två himlakropparna
varit varandra.
 
Thomas Claesson

Tags:

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

29

10 2010

1 Comments Add Yours ↓

The upper is the most recent comment

  1. Ricky Löfqvist #
    1

    Kommer garanterat kolla upp det här.
    Eftersom jag just nu fått upp ögonen för Kamelot och sommerville är verkligen något alldeles extra!



Your Comment