nyaskivor.se

Buddy Guy ”Ain’t Done With The Blues” (Silvertone)

Det är inte många förunnat att släppa en skiva på sin 89-årsdag. Som om tiden har stått still fortsätter gitarristen och sångaren Buddy Guy att frälsa alla anhängare med sin avslappnade Chicagoblues. För den som har format genren i nästan 60 år och tycks leva i nära anslutning till ungdomens källa så finns det ingen anledning att ge upp. Det finns dessutom ett hederslöfte till storheter som Muddy Waters och BB King att hålla bluesen vid liv och det är precis det som han gör med ett stort hjärta.

”Ain’t Done With The Blues” är lite som hans personliga tillbakablick för det handlar om de människor som lärde honom allt. Det finns uppenbart inget slut i sikte på Buddy Guys musikkarriär. Tvärtom är han ett levande bevis på att bluesen bara blir bättre med åldern. Albumet är en hyllning som snurrar in med 18 spår i mästarklass sprudlande av soul och historia. Vi är inbjudna till en fest av det slaget som är så långt från ett avsked som det går att komma.

Med ett litet band (rytmsektion, gitarrer, piano) och några välkända gäster som Joe Walsh, Christone ”Kingfish” Ingram, Peter Frampton, Joe Bonamassa och Blind Boys of Alabama så låter det nästan som livespelning som växlar mellan ögonblick av elektrisk hänryckning till lugnande partier som ger en smula andrum. ”Ain’t Done With The Blues” ansluter sig till den långa rad av oumbärliga Buddy Guy-album som hittills har gett bluesmannen nio Grammys, varav en för hans livsverk och otaliga andra utmärkelser.

Efter en kortfattad hyllning till John Lee Hooker breder en levnadsbeskrivning ut sig i Been There Done That med Guys blixtrande gitarr i frontlinjen. Ett axplock av historier som känns som en film där varje scen är sann. Frågan som ställs i den utforskande Where U At? blir till en skarpkantad duell med Kingfish Ingram som klargör att den blues som komma skall är formad av det som varit. Så sant som det är sagt.

Ringarna fortplantar sig till How Blues Is That? och Joe Walsh är inte sen att besvara Guys övertygande sång med både elektriska klanger och rungande vokalt genljud för allt vad tygen håller. Det räcker mer än väl för att känna igen livets gilla gång uti varje stavelse. Känslan är att ett bluesalbum inte kan ta sig självt på allvar nuförtiden om inte Joe Bonamassa bidrar med något och så är det även här och då på Dry Stick som klokt förkunnar värdet av att spara en torr pinne till en regnig dag.

Grabbarna från Alabama har sångtalanger som väl kommer till pass i den budskapsladdade försoningslåten Jesus Loves The Sinner. En glädjefylld nickning till blues- och gospelmusikens gemensamma rötter. Det trillar ut många kort från Guys rockärmar och den trippande Trick Bag med sin adekvata intrig och den härligt gungande Swamp Poker är båda värda att snappa upp.

”Ain’t Done With The Blues” är ett bevis på Buddy Guys massiva närvaro i blueshistorien och hans välkomna inflytande på dess framtid. Kanske är han den sista aktiva veteranen i sin bluesgeneration när han fortsätter att släppa album efter album, varje mer tidlöst än det förra. Buddy Guy är långt ifrån färdig med bluesen och det är en bra nyhet för oss andra.

Thomas Claesson

Styx ”Circling From Above” (Universal)

Att skapa och spela in ny musik är livsnerven i alla band och den inställningen förkroppsligas av Styx som femtiotre år efter bildandet presenterar sitt 18:e studioalbum. Bandet som växte fram till att bli en av de ledande krafterna inom amerikansk arenarock på 1970-talet med klassiker som ”Crystal Ball” (1976) och ”Pieces Of Eight” (1978) visar återigen sin förmåga att förnya sig musikaliskt med ”Circling From Above”.

Den nya utgåvan behandlar den mänskliga upplevelsen i skärningspunkten mellan teknologi och natur, artificiell intelligens och en aning science fiction. Det hela mynnar ut i ett öppet kärleksbrev till klassisk rock sett genom Styx högupplösta objektiv. En handfull låtar påminner passande nog om deras karriärskapande skivor från slutet av 70-talet, men det finns också de som inte ens låter som dem själva. Oavsett vilket så fungerar det så länge som albumets betingelser avser en sprudlande utforskning av influenser.

Albumet bjuder sålunda på en anmärkningsvärd bredd av stilar då Styx kör igenom 13 beaktansvärda spår där alla sångare får chansen att glänsa och de karaktäristiska sångharmonierna står i centrum. Den här gången lutar bandet sig intensivt åt unika filmiska texturer, emotionella nyanser och tätt sammansvetsade låtar varav ingen överstiger fyra minuter.

Prologen tillika titellåten utvecklar en gåtfull Pink Floyd-atmosfär, buren av expansiva synthesizerljud, svävande gitarrlinjer och Lawrence Gowans och Tommy Shaws utmärkande stämsång. Efter att ha charmats av lyriska teman smälter den pulserande singeln Build And Destroy samman på ett övertygande sätt. Här finns den strålglans och kompetens som påminner oss om vilka vi har att göra med.

King Of Love med originalmedlemmen James Young vid mikrofonen bjuder på rytmisk variation med handklappningar, en drivande elektroniskt klingande beat, munspelsutsmyckningar och en funkig basgång. Det inbakade gitarrsolot ger njutning ett ansikte. It’s Clear är lite mer böljande med en rockinfluerad refräng. Den låter fräsch och ny och allt eftersom låten får fart intar melodisk skicklighet scenen. Växelspel driver genomförandet vidare till en gitarrpassage i slutet som skulle passa bra till vilken westernfilm som helst.

Forgive är en avsiktligt placerad oas av lugn, akustiskt och med ett tydligt Beatles-inflytande. Ett hisnande ögonblick av sårbarhet som emotionellt byggs upp och når en topp med ett omfångsrikt keyboard. Närmare Queen än med Everybody Raise A Glass är svårt att komma. Ett livfullt och festligt, publikfriande spår som andas optimism. Lawrence Gowans uppsluppna sång bär hela vägen till puben och tillbaks.

Styx äventyrliga anda lyser på Blue Eyed Raven där en klagande medeltida violin och modern struttande takt möter Shaws tungt fraserade sång. Låtens tempo är livligt med stråkar och mandolin som dansar sida vid sida med sångbryggan och refrängen. Utöver allt detta har du också She Knows som bjuder oss på tivoli med karuseller som snurrar runt alldeles hejdlöst. Ett överraskande klarinettsolo lugnar nerverna.

We Lost The Wheel Again kunde mycket väl ha varit en outgiven The Who-låt. I synnerhet eftersom Will Evankovich’s röst påminner om Roger Daltrey. De klagande gitarrerna och den korta flörten från Hammond-orgeln tillför klassisk rockkänsla och betonar låtens tidlösa resonans. Den drömska Only You Can Decide avslutar albumet, naturligt buret av harmonier, genljudande gitarrer och progressiv återhållsamhet. Påminnelsen om tidigare Styx-ballader finns här, men med fördelen av ålder, visdom och en djupare känsla av ödmjukhet.

”Circling From Above” är ett bevis på Styx bestående kemi och vilja att utvecklas samtidigt som de förblir trogna sina rötter. Albumet är ambitiöst utan att vara glupskt, självsäkert utan att halka in i klichéer och känslomässigt rikt utan att falla in i sentimentalitet. Allt som cirklar ovanför våra huvuden – från satelliter till fåglar – rannsakas. Långvariga fans får sin belöning med deras klassiska sound. Nykomlingar bjuds in till lättillgänglig, polerad rock. Det är en dynamisk resa, gripande och introspektiv, teatralisk och uppriktig. Detta är Styx när de är som mest vitala, mest graciösa och svävar högst av alla.

Thomas Claesson

Ghost Of The Machine ”Empires Must Fall” (ProgRock.Com’s Essentials)

Brittisk prog har en lång historia av nyskapande och Ghost Of The Machine verkar fast beslutna att skriva sitt eget kapitel i denna berättelse. Med deras andra utgåva ”Empires Must Fall ” tar bandet ett tydligt steg mot en mer definierad, mer ambitiös och framför allt mer känslomässig karaktär. Albumet erbjuder en lagom blandning av 70-talets progrocktraditioner (Genesis) och 80-talets neoprog-ljud (IQ) elegant införda i nutiden.

Bandet befäster sin identitet med ett mer moget tillvägagångssätt, målmedvetna musikstycken och en jämvikt mellan melodisk tillbedjan och instrumental komplexitet. Deras arrangemang och melodier är behagliga för örat och erbjuder ändå gott om utrymme för variation. Låtarna får poäng med sitt rockprogressiva genomförande och är alltid harmoniskt avvägda med omfattande exceptionella sektioner och inåtvända passager.

De sex musikerna visar att de förutom sina framgångsrika kompositioner också har mycket att erbjuda hantverksmässigt. Tilltalande keyboardspel, övertygande gitarrsolon och en kraftfull rytmsektion leder styrkan framåt. Frontmannen Charlie Bramald imponerar också med sina fantastiska sångharmonier. Hans röst, med en ganska mjuk intonation, framhäver den sanna historieberättaren som metodiskt genomsyrar varje vers med passion och drama vilket i slutändan förstärker albumets kritiska och reflekterande ton.

Med ett bandnamn som är ämnat för en hel konferens och en textsammansättning som är allt annat än vanlig drar föreställningen igång med Keepers Of The Light som vecklar ut en rik och varierad ljudpalett. Det lyriska tillvägagångssättet är grubblande och det är verkligen inte ett enkelt album för den breda publiken. Det kräver uppmärksamhet och tid för att frigöra den fulla potentialen, men när man väl känner igen sig i dess tankegångar är upplevelsen lika intensiv som den är givande.

Efter en underbart delikat inledning förmedlas den bombastiska energin vidare i The Days That Never Were. Lugnare partier med sång och piano ger andhämtning, men det råder ingen tvekan att det kraftfulla budskapet kablas ut med övertygande mentalitet. Panopticon är en avhandling i konsten att bygga upp ett neoprog-epos. Nervkittlande dramatik varvas med beroendeframkallande innerlig sång på ett sätt som gör den trogna lyssnaren utomordentligt tillfreds.

Den vackra After The War rundar av albumet med massor av musikalisk mångfald och lockande, vemodig sång. Det sammansvetsade kollektivet gör här sitt yttersta för att kombinera tillgänglighet och sofistikering utan att förlora djup. Sakta går ridån ner som om det vore ett avslut på en verklig emotionell film med hjärtknipande musik. Värdigt, storslaget och till högljudda applåder.

Thomas Claesson

Joanne Shaw Taylor ”Black & Gold” (Journeyman/Border)

Det tionde albumet i en karriär är verkligen något speciellt, oavsett artist, en milstolpe, kanske till och med ett tecken på en ny riktning. Många artister kommer aldrig ens i närheten av detta vägmärke. För Joanne Shaw Taylor upptäckt vid 16 års ålder av Eurythmics Dave Stewart och aktiv i bluesrockbranschen sedan 2009 står det avgörande ögonblicket för dörren nu. Att medvetet ge sig in på nytt musikaliskt område och inte upprepa sig utan snarare utvecklas.

Det vore missvisande att klassificera Joanne Shaw Taylors musik som renodlad bluesrock. På det här albumet, återigen utgivet på Joe Bonamassas eget skivbolag och producerat av hans högra hand Kevin Shirley vågar sig den brittiska sångerskan/gitarristen oftare än tidigare utanför de rådande strukturerna. Tiden har kommit för att ta sig an denna utmaning och helt utan tvekan följer hon sitt kall.

De elva nya spåren på ”Black & Gold” visar upp Taylors kreativitet med full kraft och blandar bluesrock med musikaliska influenser från indierock, americana och retropop vilket resulterar i verkligt innerliga ballader såväl som hårt slående rock- och bluesrocklåtar. Det handlar om att ta upp ämnen som länge har varit undanhållna. Börja på ett nytt kapitel, lösgöra kedjorna och få en befrielse – både konstnärligt och personligt.

Hon inleder det livfulla albumet med den eftertryckliga Hold Of My Heart som har en akustisk till elektriskt böljande americana-känsla garnerad med ömsinnad fiol vilket omedelbart drar in lyssnaren i handlingen. På All The Things I Said tar Shaw Taylors varma, hesa sång en resa in i popvärlden med elpiano, rena gitarrstämmor och ljuva refränger. Sången handlar om ett tidigare förhållande och vi hör Bonamassa i en ledsagande roll med subtila gitarrljud.

Det grubblande titelspåret är en lektion i att omvandla en medryckande cover till det perfekta verktyget för hennes klangfärg. Gitarrer på gränsen till upplösning och en skramlande ackompanjemangsrytm lägger grunden för ett djupsinnigt framförande. Who’s Gonna Love Me Now? är ett atmosfäriskt spår fyllt av intim sång och suggestiva bongotrummor. Känslosamt utan gränser när Taylor försöker ge sorgen efter sin mors död en plats och sedan hämta styrka ur den för att kunna gå vidare.

Tillbaka i bluesrockterritoriet tar den kärnfulla I Gotta Stop Letting You Let Me Down vid med bländande auktoritet verkställt av jämrande Hammondorgel, spetsfundig slidegitarr och en glödgande Stratocaster som kramas skoningslöst på hela greppbrädan. Den alternativa balladen Look What I’ve Become tänjer på genregränserna på ett särskilt briljant och överraskande sätt. Självsäker sång och ett trotsigt solo rumsterar om med känd riffstil och låtkonstruktion i följe.

Det uppiggande spåret What Are You Gonna Do Now? med Taylors rökiga röst och skrikande gitarriff är lättlyssnad och gör att det goda humöret stiger ett snäpp till. Just därför verkar högerfoten leva ett eget liv. En av de starkaste låtarna är slutligen Love Lives Here med glittrande piano som intro och sedan fokus på Taylors typiska ruffiga sång underbyggd av keyboardljud och ett ypperligt gitarrsolo som outro. Allt passar ihop på denna utsökta ballad som genomsyras av passion och stil.

”Black & Gold” är ett bevis på mognad, mod och envishet. Det är en skiva som dansar genom musikalisk nyskapande där det inte bara finns låtar om uppbrott eller bluesstandarder utan karaktärsstudier, interna dialoger och personliga uttalanden. Oavsett om du är här för gitarrhjältedåden eller de snillrika stilvändningarna kommer du att hitta mycket att förälska dig i. Albumet påminner oss om att blues inte bara handlar om sorg. Det handlar om överlevnad och Joanne Shaw Taylor överlever inte bara, hon glänser.

Thomas Claesson

The Doobie Brothers ”Walk This Road” (Rhino/Warner)

Utan att ha någon som helst släktskap med varandra återvänder The Doobie Brothers helt oförhappandes med sitt sextonde album precis som om det skulle vara den mest självklara saken i världen. Det som är en överraskning – och en mycket trevlig sådan – är återkomsten av den legendariska sångaren med den unika rösten Michael McDonald som inte har varit en fullvärdig medlem sedan albumet ”One Step Closer” (1980).

De trofasta medlemmarna Tom Johnston, John McFee och Patrick Simmons har visserligen glatt rullat på under åren däremellan och strukturen här påminner starkt om det utmärkta albumet ”Liberté” från 2021. Då och precis som nu vakar producenten John Shanks’ över bandets exempellösa låtskrivarprocess och olika stilistiska perspektiv. Tankesättet och filosofin som har tjänat The Doobie Brothers så väl i över 50 år av låtskrivande vävs än en gång samman så att deras individuella rytmer och musikaliska kraft blir större än summan av dess delar.

För att få det hela sagt på en gång så öppnar albumet med titelspåret och gästartisten Mavis Staples ser till att förkroppsliga en känsla av hopp och gemenskap, i termer av att söka efter rätt väg framåt. Tröstande musik av det här slaget är gjord för oroliga tider och sammanfattar en återblick på både deras period utan McDonald och de tidiga fem åren med sångaren på 70-talet som markerade deras gyllene era.

De tio spåren erbjuder en mångsidig blandning av rock, blues och folkmusik. Det finns gott om kvalitet här. Patrick Simmons fartfyllda Angels & Mercy klädd i genuin folkrock med äkta katt och råtta-lek och överdubbade el–och akustiska gitarrer väcker stor beundran. På samma nivå ligger hans State Of Grace som är en omtänksam reflekterande ballad där känslan infinner sig av att ibland spela hjälte, ibland spela tokig bara för livet ibland är så obarmhärtigt. Lyriken kan tyckas vara en aning melodramatisk, men låten i sig är desperat gripande.

Även om inte Michael McDonald totalt överskuggar albumet så lägger han solosången på fyra låtar varav Learn To Last och Speed Of Pain speciellt fastnar. Det väcker nämligen minnen från storhetstiden då guldägg som Takin’ it To The Street och It Keeps You Runnin’ värptes. Sångerna är exempel på hans underfundiga stämma och tidlösa klaviatur. Ett eko från det förflutna som mjuklandar utan några som helst besvär.

Ingen skiva verkar fulländad om inte en antydan eller som här; en sång om New Orleans förverkligas. En helt avslappnad hyllning som hittar den där härliga pulsen med ett tight solo som påminner om svunna tider. Det finns också en känsla av eftertanke, särskilt på Lahaina. Den avslutande balladen med vemod långt upp över öronen och titeln efter en stad på Hawaii har Mick Fleetwood på trummor och den hawaiianska ukulele-trollkarlen Jake Shimabukuru som en oväntad twist.

Doobie Brothers gör en imponerande comeback med ”Walk This Road”. Det finns många minnesvärda sånger. Alltifrån rykande rocklåtar till själfulla ballader presenterade i traditionell Doobie-anda. Det känns helt enkelt som en god gammal vän tittar in efter år av saknad vilket gör att man inte kan bli annat än glad.

Thomas Claesson

Little Feat ”Strike Up The Band” (MegaForce/Border)

Det är ingen tvekan om att Little Feat är ett legendariskt band. Det för med sig att det har skett en del frånfällen, medlemsbyten samt ett avbrott sedan de bildades 1969, men också att det karakteristiska soundet är bibehållet intakt. Den som gillar rock’n’roll, blues och bluegrass till boogie, funk, folk-country till soul och en touch av gospel – allt finns här, hela vägen, till och från New Orleans. Lägg därtill hjärtlig manlig sång med feta bleckblåssektioner och du kommer utan tvekan att hitta det du söker här samt uppskatta den musikaliska virtuositeten med vilket det framförs.

Little Feat i dags datum är lika varierade och fantasifulla som alltid. Låtarna är skapade med stor noggrannhet i detaljerna, texterna hyllar svunna tider och utstrålar en optimistisk, positiv inställning till livet. ”Strike Up The Band” består uteslutande av helt nya originalkompositioner och den kommer direkt i kölvattnet efter förra årets album ”Sam’s Place” som var tillägnat några handplockade bluesklassiker.

Nu för tiden har de flesta välkända banden bara en eller två överlevande, ursprungliga medlemmar kvar eller ibland rentav inga alls. I Little Feat är den enda återstående sedan start Bill Payne (keyboard, sång) och han har i samråd med producenten Vance Powell sett till att bandet förblir troget sin ursprungliga, unika stil. Det är också precis vad vi hör här i all sin pompa och ståt. Det är traditionsenligt i ordets rätta bemärkelse, men det finns också en fräschör som smyger sig in här och där.

En bit in på dubbelalbumet återfinns Midnight Flight som bjuder på soulfull rock med frodig instrumentation och harmoniska arrangemang. Vem som helst i Allman Brothers band skulle säkert ha anfäktas av avund inför det här stycket. Efterföljande och tillika verklighetsbaserade To High To Cut My Hair visar bandet på toppen av sin jam-liknande och genreöverskridande skicklighet. Med starka funkinfluenser tränger den humoristiska aspekten igenom massivt precis som det var på den gamla goda tiden. Båda låtarna sjungs av nytillskottet Scott Sharrard.

Americana-balladerna When Hearts Fall med enastående slidespel av ovan nämnda Sharrard samt titellåten Strike Up The Band där systrarna Rebecca och Megan Lovell från Larkin Poe tillför vackra sångstämmor är båda starkt känslopräglade. Texten i den senare sprudlar av gospelsanning och musiken lyfter normerna till himlen. Paynes pianosolo skrider fram majestätiskt.

Det bluesiga crossover-numret Bluegrass Pines känns som en utpräglad vintage-klingande Little Feat. Texten är typiskt abstrakt och musiken full av motsträviga rytmiska vändningar. Det melodiska och förmodligen mest medryckande spåret Disappearing Ink får dig sannolikt att falla på knä bara för att ta emot denna gåva på ett vördigt sätt.

Running Out Of Time With The Blues tar oss ut till träskmarkerna med sin delta-bluesiga känsla. En udda blues som hyllar tidsdoften med den slinkiga gitarren och sångintonationer som sveper in så fint på haciendan. Som om det inte vore nog så får du också en typisk New Orleans-upplevelse i slutet, pendlande mellan sorg och ohämmad glädje återgiven av New Orleans Cries When She Sings.

Du borde sannolikt redan ha Little Feats livealbum ”Waiting For Columbus” (1978) i din ägo och då är det helt naturligt att stoppa ner ”Strike Up The Band” i samma skivback. De nya låtarna kommer nämnligen att smälta in sömlöst med Feat-klassiker som alltid dominerar deras shower och som de spelar med övertygelse och vördnad. Detta är musiken från ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna, men samtidigt banar väg för en utökning av sitt arv.

Thomas Claesson

Billy Idol ”Dream Into It” (BMG/Universal)

Billy Idol har gjort musik och turnerat världen runt i över 40 år och han visste tidigt att det alldagliga livet inte var något för honom. Rebellisk look, upphöjd näve, nitar på skinnjackan, taggigt blont hår. Med sitt framträdande cementerade han sin image som poppunkrockare, men det var hits som Rebel Yell, Dancing With Myself och White Wedding som gjorde britten känd. Efter elva års uppehåll drömmer han nu sig tillbaka med ”Dream into it”.

Skivan berättar historien om hans resa från uppstudsig punkrockare till MTV-ikon med läderhandskar. Den berör hans största framgångar, krascher, överdoser och motgångar och avslutas med en ärlig reflektion över berömmelsens mörka sida. Det handlar inte bara om vilda tider, utan också om insikten att det är värt att ta sig samman och finnas där för familjen.

En stjärna på ”Walk of Fame” i Los Angeles var verkligen inte att vänta när Billy Idol blev musikaliskt framstående med Generation X i London mitt under 70-talets punkrörelse. Den peroxidblonde affischpojken hade emellertid den rätta instinkten för en karriär och ville annat när han ristade in hit efter hit i radiostationernas spellistor med en mainstream-kompatibel mix av pop och rock.

Precis som det anstår en sann rockstjärna omger sig Idol av färgstarka kvinnor vid sin sida. Avril Lavigne pekar i låten 77 med hela taktpinnen mot tumultartade uppträdanden från förr i tiden. Den avslappnade indiegestalten Alison Mosshart ger det klassiska numret John Wayne ett nytt skimmer och rockstjärnan Joan Jett som vet bättre än någon annan att I Love Rock’n’Roll inte alltid betyder livet på Wildside som här.

Reflektioner som bara en orubblig punkare kan återspegla finns i To Much Fun. Stundtals lekfull, då och då busig, ibland allvarlig rullas den särpräglade självbiografin ut. Som sällskap deltar hans oumbärliga gitarrist Steve Stevens som drar fram solon ur rockärmen som får takbjälken att dallra. People I Love erbjuder en antydan av ånger till de närmaste som har betalat för hans lyckofilosofi för det är frestande att tro eller ens hoppas att han aldrig förändras. I synnerhet inte efter att han hade startat sitt punkrockband.

Han säger sig vara återfödd i I’m Your Hero och även om det finns misstanke till egoism enbart baserat på låtens namn så är sättet han sjunger på återhållsamt. Hans dubbelbottnade röst lovordar rent av att utnyttja utrymmet att existera fritt avskärmat från sitt omtvistade rykte. Avslutande Still Dancing låter som en av hymnerna från förr och får genast mungiporna att dra sig uppåt. Den säkerställer att Billy Idol-andan lever vidare.

Musikaliskt levererar ”Dream Into It” precis det förväntningarna kräver. En blandning av punk, pop och rock som kombinerar gamla och nya influenser. Han har upplevt många självdestruktiva ögonblick, men den obevekliga tron på musik har hållit honom igång. Lite mognare, kanske mindre krigförande, men en absolut avsiktsförklaring som säger att när Billy Idol blir gammal så ska det vara på hans egna villkor.

Thomas Claesson

Ally Venable ”Money & Power” (Ruf/Border)

Även inom rockmusiken måste kvinnor – som så ofta i livet – vara lite bättre för att hävda sig i den mansdominerade rockvärlden. Den blott 26-åriga amerikanska gitarristen, sångerskan och låtskrivaren Ally Venable har för länge sedan erövrat sin permanenta plats. Med sin talang och passion lockar hon till sig erkännande från alla håll. Hennes sjätte album ”Money & Power” är ett imponerande bevis på denna suveränitet.

Albumet spelades in i den amerikanska musikscenens vagga – Nashville. Där kunde Ally Venable förlita sig på gräddan av studiomusiker så att hennes låtar skulle komma ut i rätt ljus. Ett par celebriteter bidrog också med att sätta extra krydda på anrättningen. 12 spår, alla fantastiska nummer med grovt och direkt gitarrarbete frigörs här på ett och samma bräde vilket definitivt säkerställer att varje låt levererar intensitet och autenticitet.

Att hon är en sydstatstjej står säkert klart för alla och envar vid det här laget. Om inte annat så tydliggjorde hennes förra kritikerrosade album ”Real Gone” (2023) det. Där spelade hon med sin idol Buddy Guy i den rykande låten Texas Louisiana. Hon träffade honom första gången i Dallas på sin 15-årsdag. En annan förebild som har betytt mycket är Stevie Ray Voughan. Han fick henne att över huvud taget börja med bluesmusik och det är inte svårt att förstå varför.

Skivan väcks till liv med Brown Liquor. En häpnadsväckande stilstudie med blixtrande riff och ett gästsolo från jämnåriga Christone ’Kingfish’ Ingram. Det är ett kraftpaket som sätter ribban högt. Den solida rocken fortsätter i titelspåret Money & Power som vecklar ut en rå, otyglad energi och lämnar ett tydligt budskap: kvinnor är starkare än de ofta får äran för. Det är ett resolut musikaliskt manifest som landar mitt i styrhytten av hennes tonart och omfång.

Musiken är inte bara energisk, utan också mångsidig och skickligt arrangerad. Med det själfulla numret Maybe Someday som lyser genom användningen av blåsinstrument utökar Ally det musikaliska spektrat. Även balladerna som Do You Cry och Keep Me In Mind utstrålar pondus som berör hjärtat och resonerar i sinnet. Hennes omisskännliga gitarrpassager på sin Les Paul ger speciella gåshudsögonblick, särskilt i det reducerade tempot i dessa stycken.

Den funkiga grooven i Stopper Back Papa är särskilt fängslande. En riktig stämningssättare som omedelbart får dig att vilja svänga runt i en dans. Duetten Unbreakable med den formidabla gästsångerskan Shemekia Copeland tillför en touch av gospel som på ett underbart sätt kompletterar samspelet mellan de två rösterna. Två generationer kraftkvinnor i blues förenas och resultatet blir till magi när de unisont hyllar motståndskraft och kvinnlig auktoritet.

Det må vara hänt att Ally Venerables röst inte har samma djupa sensualitet som Beth Harts eller för den delen Joanne Shaw Taylors, men hon har ändå inte långt till absolut stjärnstatus tack vare sin närvaro och övertygelse. Albumet som kombinerar mäktiga powerlåtar och själfulla, mjukare kompositioner har allt du älskar med bluesrock och kanske till och med lite till. Hon tar inte bara musiken till scenen om hon så står i en inrotad blueskällare med några inbitna fans eller på en baseballplan med tiotusentals åskådare utan hon förespråkar också kvinnor och deras självbestämmande. En äkta naturbegåvning som inspirerar och imponerar.

Thomas Claesson

IQ ”Dominion” (Giant/Border)

,Utgåvorna från IQ duggar inte tätt. Här är det av vikt att ha tålamod och bida tiden för när det väl inträffar så gäller det att vara beredd. Albumen brukar ta ut svängarna rejält med mångfacetterade och ödesdigra utsvävningar. Dominion faller elegant in i samma anda. Det anrika bandet med ursprung från Southampton lägger nu an en signifikant ton i sin klassiska gestaltning av neoproggresiv rock. De använder sin kompetens föredömligt och smider till en smakfull helhet som inte kan passera obemärkt.

Dominion är ett slags begrepp, öppet för olika tolkningar, men det är en ögonblicksbild av vad som händer idag. Albumet berör krig, maktfullkomlighet, livet efter en pandemi och ett samhälle som vägrar att bli nedtryckt eller ge upp sin konsumtionslivsstil. Skivan är djupt känslomässig. Den rör varje fiber i din själ och handlar om de världar vi skapar för oss själva, våra personliga domäner och den kontroll vi tror att vi har.

Dikten ”And death shall have no dominion” av den walesiske poeten Dylan Thomas är inspirationskällan till albumet vilket således mynnar ut i att var och en av oss gör det bästa av våra självbestämda liv. Bandet med sitt omisskännliga sound tillvaratar allas intressen och bygger upp en övertygande rymd med subtil spänning och sofistikerad mognad bara för att ge den nödvändiga känslomässiga kopplingen till lyssnaren.

Med Neville Chamberlains oroväckande krigsförklaringstal som utgångspunkt öppnar The Unknown Door sin poetiska och komplexa resa. Sökandet efter den dolda dörren leder genom mörkret in i det förflutna följt av ett underliggande hot i en fientlig miljö. Konflikter mellan minne och verklighet uppstår innan ett nytt perspektiv med nya möjligheter öppnar sig. Den avgörande frågan förblir dock öppen: Vem ska hitta denna okända dörr? Det kanske inte är ett bekymmer när du ändå har läst så här långt.

Det musikaliska svaret är den akustiska kompositionen One Of Us komplett med tidlösa val av gitarristen Mike Holmes och bevekande sång av Peter Nicholls som reflekterar över förlorade möjligheter och ånger över tidigare beslut. Den melankoliska, men ändå hoppfulla atmosfären känns som en försonlig följeslagare med reflekterande ögonblick som erbjuder en vacker balans mellan intimitet och emotionell enkelhet.

Stämningen i No Dominion blir genast grubblande med strävan efter förändring eller med frågan om det egna agerandet i slutändan gör skillnad. Neil Durants äventyrliga klaviaturmotiv och Holmes gitarrsolo drar lyckligtvis lyssnaren ur det stundande ödet. Våg efter våg av symfonisk rock sköljer in över stranden. Den uppslukande produktionen är överväldigande. Varje instrument och detalj behandlas med omsorg så att ingenting känns malplacerat.

En xylofon tar vördsamt ton i Far From Here som balanseras vidare med mästerligt dynamiska skiftningar och briljant klaviaturarbete. En otrolig vokalprestation från Nicholls och ett sömlöst flöde av intrikata arrangemang tar verket i hamn. Den avslutande Never Land stegras gradvis till en kraftfull genomsyrande final. Här nås kulmen på all den melodramatiska tyngd som bärs genom Dominion.

De lätt grånande brittiska aristokraterna har förfinat sitt arv ytterligare ett snäpp. För 44 år sedan valde de att gå på den smala progressiva stigen. Dominion är belöningen både till dem själva och oss lyssnare. Ett sentimentalt, mörkt, väldigt personligt och stämningsfullt album med ögonblick av instrumentell briljans och bedårande sång är resultatet. Det är svårt att inte bli berörd.

Thomas Claesson

Jethro Tull ”Curious Ruminant” (InsideOut)

I oroliga tider är det tacksamt att det finns en viss musikalisk konsekvens. Ian Anderson tillhör dem som oavbrutet fortsätter att släppa högkvalitativ musik med sitt legendariska band Jethro Tull. Det är visserligen tveksamt om ”Curious Ruminant” någonsin kommer att nämnas i samma andetag som de riktiga milstolparna ”Aqualung” eller ”Thick As a Brick”, men en behaglig kontinuitet är ändå beaktansvärd.

Den här gången fylls luckan efter den legendariska gitarristen Martin Barre av den blott trettioåriga Jack Clark. Trots injektionen av nytt blod är dock Andersons dominans av denna flöjttunga utgåva sådan att Clark har små möjligheter att lysa. Detsamma kan sägas om de övriga medlemmarna. Ja, även om skivan är en påminnelse om de intrikata nöjena i Tulls lugnare stunder så står det fast att det är Ian Andersons soloalbum i allt utom namnet.

Albumtiteln är som det är vanligt med Jethro Tull tvetydig. Den syftar å ena sidan på en eftertänksam eller meditativ person och å andra sidan på idisslande däggdjur.

Andemeningen kan tolkas såsom att det är inspirerande att luta sig in i skymningen med förutsättningen att uppmuntra alla att observera, lyssna, läsa, ta till sig och reflektera över saker. Först då går det att förstå relevansen i förhållande till livets andra faktorer.

Kanske en dockteater i form av Puppet And The Puppet Master kan definiera tankeverksamheten. Tja, det är lätt att gå vilse i den glada melodin med dess sammanflätade piano och flöjtdans över en virvlande rytm innan de omfamnar dragspelet med en stor kram. Här finns det också en del att hämta om du gräver djupare i texten. Vem är det som drar i trådarna? Är det artisten på scenen som kontrollerar publiken eller är det publiken som på annat sätt kontrollerar artisten? Den överraskande hammondorgeln hoppar upp som gubben ur lådan under en kort sekvens och dockspelarens trevliga drag och lockelsen från publiken fortsätter att betaga.

Den musikaliska folkrockstilen är konceptet som hör hemma här och i Dunsinane Hill sjunger Anderson om en historisk sammansvärjning baserad på girighet och hat. En fascinerande lågmäld låt som tar lyssnaren på en stilfull ljudresa. Det finns uppenbara metaforiska referenser till Shakespeares Macbeth som här föreställs som intriger och svek mellan två politiska partibröder.

Frontmannen känner sig påtagligt bekväm i rollen som berättare. I synnerhet när melodin har en subtilt gungande ton över vilken den ikoniska flöjten gång på gång kan lägga gnistrande accenter. Exempelvis framstår The Tipu House som nästan lättfotad trots den bittra texten,

Den nästan 17 minuter långa Drink From The Same Well får anses som hjärtat av albumet. Det flödar genom olika musikaliska landskap och växlar från mjukt piano och flöjt till en pulserande indiskt influerad rytm. Dragspelsunderlaget, det jazzinfluerade flöjtsolot och den frodiga filmiska atmosfären gör detta till ett av de mest fantastiska musikstycken Anderson har skapat på flera år. Det tog 20 år att färdigställa verket och det var det värt.

”Curious Ruminant” är ett album fyllt av reflektion, djup och poetiskt mästerskap. Det känns som att Ian Anderson ser tillbaka på historien, på arvet och på själva livets resa. De lyriska temana är djupgående och tankeväckande. Flöjtspelet är något av det bästa på flera år och där är Ian Anderson ensam på fältet.

Thomas Claesson