Bekant återkomst
Winger ”Seven” (Frontiers/Playground)
Det är inte många band som i stora drag har lyckats med att hålla ihop sin besättning i lite drygt 35 år, men Winger är en av de få utvalda. De bildades i New York och åtnjöt initiala framgångar under sin första verksamhetsperiod med den självbetitlade debutskivan från 1988 i första ledet.
Deras kollektiva kraft och virtuositet verkar vara ograverad när de till syvende och sist släpper sitt självförklarliga sjunde album. Och vid det här laget är de naturligtvis väl medvetna om vad deras publik vill ha så de har inget behov av att återuppfinna sig själva.
Trots att det har gått en ansenlig tidsrymd sedan förra albumet Better Days Comin’ (2014) så känns det som om de aldrig har varit frånvarande. I synnerhet inte när jag knappt har hunnit sätta mig tillrätta förrän Proud Desperado kommer farande som ett frustande lokomotiv med dunder och brak. Det är en remarkabel inledning som direkt växlar fokus i den efterföljande Heaven’s Falling med nedskruvat tempo och hjärtskärande spörsmål.
Tack vare de medryckande gitarrerna galopperar Tears Of Blood med sitt melodrama i bagaget mot mer äventyrliga pomprock-hymner. Reb Beachs distinkta riff backar upp den obevekligt apokalyptiska textremsan. Bryggan som känns familjär lotsar sedan in ett tajt gitarrsolo innan de hamrande rytmerna avvecklas med en pust av välmående.
Även om basisten och sångaren Kip Winger har en röst som är få förunnat så hjälper det föga till att lyfta den krystade Voodoo Fire som betänkligt hackar i maskineriet. Likaså tickar Time Bomb mödosamt igenom sina gott och väl 4 minuter bara för att slutligen falla handlöst ut i tomma intet.
När allt kommer omkring snurrar albumet på en beprövad och pålitlig väg. Den melodiska hårdrocken finns här, skönsången likaså, men med det avslutande eposet It All Comes Back Around tränger Winger oväntat igenom den progressiva hinnan med insikten att livet inte är en fest längre utan att smäktande toner med meningsfulla tankar kan få det att kännas bra mycket bättre.
Thomas Claesson