nyaskivor.se

Riddy Arman ”Riddy Arman” (La Honda/Border)

Countrymusik är i dag ett mycket vitt begrepp. Det kan kallas americana, heartland music, contemporary, alternativ, countryrock och en hel del annat.

På sitt första album har Riddy Arman plockat bort många av countrymusikens typiska beståndsdelar och återvänt till det ursprungliga, nämligen att berätta en historia från sin egen vardag, tankar och drömmar.

Med sin lite allvarliga men säregna röst står hon stadigt förankrad i sin egen verklighet. Sångerna kan vara egna dagboksanteckningar efter en lång dag på ranchen. För det är den verklighet hon har och delger oss här.

Riddy Armans röst griper tag i mig. Den är kärv, inte speciellt vacker eller inställsam. Det saknas starka melodier och tjusiga refränger.

Ändå påverkas man av ärligheten och engagemanget i rösten.

Sånt som hände då man hörde Bruce Springsteen första gången i en skivaffär i London, eller The Band eller Dylan och Van the Man.

Musikerna tassar försiktigt i hennes bakgrund. Lågmält, bara som ett familjärt stöd för hennes röst.

Debutalbumet med Riddy Arman är kort. Åtta egna ärliga små vykort från ett dammigt grått nutida USA. Samt en lysande version av Kris Kristoffersons Help me make it through the night.

Riddy Armans röst, musik och texter är på riktigt och det räcker långt för mig.

Bengt Berglind

Jason Isbell and The 400 Unit ”Georgia Blue” (Southeastern/Border)

Detta album är inte ett Jason Isbell-album i dess vanliga mening. Georgia Blue är ett resultat av ett vad. Om staten Georgia efter valet förblev i demokraternas händer skulle Jason Isbell spela in ett album med gästartister från staten Georgia som en hyllning.

Så blev det och nu är Jason och hans eminenta band 400 Unit husband till gäster som Brandi Carlile, Adia Victoria, Brittney Spencer, John Paul White och många fler.

Musiken är en blandning av nya och lite äldre coverlåtar. Som James Brownes It’s a man’s world eller Otis Reddings I’ve be loving you too long och mästerverket Midnight Train to Georgia. Dessa soulklassiker är de som fungerar minst bra på albumet. De nya versionerna når inte upp till originalen på långa vägar.

Mycket bättre fungerar det i REM-spåren Nightswimming och Drive 8 liksom i Adia Victorias version av The Truth och Amanda Shires fioldrivna Cross Bones Style och I’m Through med Jason vid micken.

Att sedan ge sig på Allman Brothers klassiska instrumental verk In Memory of Elizabeth Reed är både modigt och dumdristigt, men det funkar alla 12 minuterna, och gungar forfarande skönt.

Summan av den så kallade kardemumman är att det blev ett ’så där’ album och vi kan konstatera att bandet The 400 Unit är en samling utmärkta musiker som glänser på Georgia Blue.

Bengt Berglind

Strand Of Oaks ”In heaven” (Galacticana/Border)

Timothy Showalter är mannen och skaparen bakom musikprojektet Strand Of Oaks. Man kan säga att han tillhör familjen med bröder som Israel Nash och War On Drugs. Man kan även ana att han har kollat in en del av Bruce Springsteens ibland storvulna musikdrömmar.

När musiken på detta album fungerar som minst bra går tankarna till U2 eller My Morning Jacket när dom inte riktigt har träffat rätt och tar i så det som skulle bli det storslagna anslaget dränks i ett studiodån.

Men så länge Timothy håller sig till Americanamusiken funkar det mycket bra. Melodierna är genomgående starka och sången är fylld av passion och hjärta med smärta.

Lätt överstyrda gitarrer, klockspel och en matta av synthar och röster i lager fyller i och nästan täpper igen ljudbilden. Den blir för massiv, inga sprickor eller andningshål, inget om livet utanför studion.

Några gånger, som på spåret Carbon och Hurry, taggar Timothy ner sången och produktionshysterin och låter musiken andas. Vid dessa tillfällen fungerar Strand Of Oaks som bäst. Ändå blir det en svag fyra.

Bengt Berglind

Margo Cilker ”Pohorylle” (Loose/Border)

Man ska inte krångla till det i onödan. Det gör sannerligen inte Margo Cilker på sitt senaste album. För inte så länge sedan kom  ett album av Riddy Arman som har ett liknande ljudbild. Båda har den traditionella countrymusiken som uttryckssätt. De berättar historier från livet på landet med alla de vedermödor och glädjeämnen som finns runt dom.

Musiken är öppen, krispig och vilar på ett skönt pianospel och inpass från fioler och steel guitar som trakteras bland annat av medlemmar från gruppen Decemberists.

Margo Cilker sjunger med både med klarhet och smärta, vilket bidrar starkt till att albumet känns trovärdigt in i minsta detalj. Precis på samma sätt som tidigare nämnda album med Riddy Arman.

Det enkla är ofta att föredra när det håller en sån här kvalitet, samtidigt som det är skönt att lyssna på.

Bengt Berglind 

Buffalo Nichols ”Buffalo Nichols” (Fat Possum/Border)

I vissa engelska musikmagasin kallar man Buffalo Nichols musik för ”The new blues”. Huruvida det är det eller ej grupp till den som lyssnar. Men hans musik bygger inte den råa klagande bluesmusik som ofta började med fraser som, ”I woke up this morning…och bluesen och babyn var borta med vinden, eller tåget”…

Denna variant av blues är fortfarande berättande om orättvisor och händelser som aldrig skulle ha hänt. Man kan spåra den mer den musik som kommer från Eric Bibb, Keb Mo och Cedric Burnside än till  Freddie och Albert King .

Det mesta av kompet sköter här Buffalo på egen hand. Gitarrspelet är flyhänt, krispigt, halvakustiskt och volymen är mer 7 än 10.

Det ligger hela tiden som en uttrycksfull matta och kommenterar och understryker Buffalo Nichols sköna röst. 

Om du enbart strömmar musiken så kanske du inte tänker på att albumet bara har åtta låtar. Köper man det i fysiskt format är det för lite musik man får för 159 pix för en cd, eller 250 för ett vinylexemplar. Även om den är utsökt.

Bengt Berglind

Felice Brothers ”From Dreams to Dust” (Yep Roc/Border)

Betyg 4/5

Felice Brothers har levererat album och en del soloprojekt sedan 2007. I detta band har en del bröder, släktingar och vänner ingått. En av de äkta bröderna, Simon, är väl den som verkar fungera som sammanhållande länk, låtskrivare och den röst man kan förknippa bandets sound med.

Men det är inte hela sanningen för just deras sound har varierat lite hit och dit. På de första albumen fanns det en ungdomlig The Band-känsla som senare har vinglat fram och tillbaks med skiftande resultat.

Nya albumet From Dreams to Dust inspelat i en kyrka, är även det en palett av skiftande musik ofta blandat med kortare recitationer och givetvis sång. Det är ett album som vilar på en vemodig och lite mörkare grund.

Det musikaliska soundet är sparsmakat, ofta med ett inledande klinkande piano eller akustisk gitarr. Tempot är mässande och förstärks av Simon Felice sätt att pratsjunga sina historier.

From Dreams to Dust är inget omedelbart album att älska eller eventuellt tycka mindre om. Det kan nog ta sin tid att hitta fler pärlor än inledande Jazz On The Autobahn. Det gäller att hänga i och ge bröderna fler chanser.

Bengt Berglind

Daniel Herskedal ”Harbour” (Border)

Daniel Herskedal är en norsk kompositör och spelar tuba på ett sätt som ställer alla förväntningar på kant, hur en tuba ska eller får låta.

Med på detta hans sjätte album finns även hans medmusiker, pianisten Eyolf Dale och slagverkaren Andreas Helge Norbakken.

Denna trio skapar sitt eget universum på album efter album och fick Norges version av Grammy Awards, Speleman för albumet Call for Winter härom året. Albumen The Roc och Voyage är även de att rekommendera varmt.

Musiken på detta och tidigare album kan eller ska inte stoppas in i något fack, men om vi nu ska göra det så bär den med sig tydliga element av jazz, folkmusik från Norge och andra länder, kanske även ett stänk europeisk konstmusik.

Den som vistas på eller nära havet en stormig dag eller natt på höstkanten och kan se hur vädrets makter leker med färgskalas alla skiftningar; eller när stormen har ebbat ut och naturen och havet försöker hitta tillbaks till ett normal läge. Alla dessa element kan jag återfinna och uppleva i musiken på Harbour. Den filmmakare som vill hitta ett mäktigt och svårslaget vackert soundtrack till sin film kan nog hitta det här.

Musiken på Habour är stor, lugn och mäktigt vacker, men kan även med jazzens notoriska sväng svepa in som en minitromb.

Bengt Berglind

Son Volt ”Electro Melodier” (Transmit/Border)

Gruppen Son Volts tionde album Electro Melodier som är namnet på två äldre gitarrförstärkare liknar dess föregångare Union på några sätt. Det finns i texterna ett nyuppvaknat intresse för vår omvärld med sociala orättvisor, miljöpåverkan och politiska ställningstaganden, om än lite vaga in kanten.

Annars kan vi säga är det som vanligt med Jay Farrers lite monotona röst som oftast dominerar ljudbilden på gruppens album.

Gruppens gitarrbaserade ljudlandskap kan kännas lite platt och trist, även om man på de sista albumen försökt att smyga in både orgel, fiol och andra instrument samt andra röster för att lyfta och variera den musikaliska strukturen. Men när man nu gör det igen ligger ofta dessa instrument och röster lågt i mixen och kan inte matcha Jays monotona stämma.

Ändå är det alltid trevligt med ett band som Son Volt som håller stilen och ställningarna i den numera utvidgade americanafamiljen. Det känns tryggt på något sätt och visst har bandet här fått till att album som kommer att stå sig väl.

Bästa spår:  Living in USA och Diamonds and Cigarettes.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

Lucinda Willams ”Southern Soul From Memphis to Muscle Shoals & more” (Highway 20/Border)

Efter bluesrockiga Good Souls Better Angels och Tom Petty-tolkningarna på Runnin’ Down A Dream har Lucinda samlat sitt gitarrbaserade turnéband i Nashville för att tolka en samling soulklassiker.

Det går så där.

Det låter som det är svårt att gjuta nytt liv, om man nu vill det, i klassiker som Games People Play, Ode to Billie Joe, I Cant Stand The Rain och Take Me To The River.

I första hand hänger det på att tempot är lite släpigt i för många av låtarna och att Lucindas gitarrbaserade medmusikanter lirar fyrkantigt och har glömt svänget och skuldkänslan hemma.

Soulklassiker av denna digniteten behöver lite sköna blåsarrangemang, en slirig hammondorgel, en kvidande steelgitarr och en kör med gospelfeeling.

Lucinda sjunger lysande i Misty och Main Street Misson men det hjälper inte utan småhaltar hela vägen, till och med i Tony Joe Whites magiska Rainy Night In Georgia.

Albumet lyfter aldrig och lever inte upp till sin titel på långa vägar.

Bengt Berglind