nyaskivor.se

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind

Pink Stones ”Introducing Pink Stones” (Normaltown/Border)

Så här kan det ha gått till: Vad ska vi heta, någon som har förslag på bandnamn? Det var det tydligen inte.

Så det fick bli Pink från Floyd och Stones från, ja ni vet. Brist på fantasi kan det tyckas för ett countryrockgäng från staterna.

Pink Stones lirar utpräglad countryrock med steel guitar och ett stundtals rullande pianolir. Då och då sitter även sångstämmorna som dom ska.

Låtmaterialet är enligt standardformatet och det doftar mer Flying Burrito Brothers än Poco och Byrds.

Som du förstått har jag en stor förkärlek eller utpräglat nörderi för den numera mossiga och bortglömda genren inom populärmusiken.

Så därför är det trevligt när det dyker upp ett för mig nytt band, det händer inte ofta ska tilläggas. Country rock av detta slaget är trygg musik som fungerar som en kompis man inte kan träffa i dessa dagar, veckor och till och med nu, år.

Pink Stones är inget himlastormande eller skickligt musikkapell. Det haltar lite här och där, låtarna lunkar på och steelgitarren gråter föredömligt bakom den allvarsamme vokalistens småtrötta röst.

Nära fyra kaktusar av fem, om det inte vore för det fantasilösa bandnamnet.

Bengt Berglind

Steve Earle and the Dukes ”J.T.” (New West/Border)

Ett nytt utmärkt album med Steve Earle and the Dukes men som han och bandet helst av allt skulle vilja ha ogjort.
JT albumet har kommit till som en hyllning till hans bortgångne son Justin Townes Earle.
Albumets inkomster ska också gå till en fond för Justin Townes barn.
Sonen JT var en bra låtskrivare som berättade historier om samhällets avigsidor och olycksbarn, helt i den amerikanska folkmusikens historiska anda.

Pappa Steve gör ett helgjutet album med sonens musik och texter.
Att han sjunger bättre än på länge lyfter det hela ytterligare ett snäpp. Någon sångpedagog lär inte vara kontaktad, fortfarande rosslar det lite här och var på skönt Steve Earle manér.

De som ska hyllas lite speciellt här, liksom på Steves förra album är hans supereminenta musikergrupp The Dukes. De intar en tydlig huvudroll med sin spänstiga mix av bluegrass och country.

Det glittrar av gitarrer, mandoliner, banjos , steel guitar och slagverk vilket bidrar till skönt sväng albumet igenom.

Bengt Berglind

Weather Station ”Ignorance” (Fat Possum/Border)

Ibland vill man testa något nytt att lyssna på inom musiken. Tyvärr händer det mer sällan numera, man väljer det bekanta och trygga.

Weather Stations förra album som kom för några år sedan var egentligen en lyckad chansning och inköp.

Weather Station är Tamara Lindemans projekt, och detta är hennes fjärde fullängdare. Den Tamara Lindeman som jag föll för på förra plattan hade straka melodier som förpackades med mer akustiska tongångar. Men man kunde ana vad som skulle hända på ett kommande album.

På detta album har Tamara vävt sin musik med fler instrument och med fler väl sammansatta arrangemang. Fortfarande kan man känna släktskapet med Joni Mitchells senare album, på ett skönt sätt.

Att lyssna på texterna är en utmaning och kan tolkas lite som var och en vill.

Ignorance är ett album som inte fastnar med en gång. Musiken kräver vakna öron och ett öppet sinne och visar upp nya sidor vid varje lyssning. Precis på samma sätt som Joni Mitchells musik fortfarande gör efter många år.

Tamara Lindeman som även hon kommer från Kanada framkallar liknade positiva musikkänslor.

Bengt Berglind

Randall Bramblett ”Pine with fire”  (New West/Border)

Okänd för de flesta i mellanmjölklandet Sverige. Men en av några utvalda husgudar in mitt musikbibliotek. Randall Bramblett, sång, saxofon och keyboard som turnerar flitigt med sitt eget band i USA. Han var även medlem i sjuttiotalsbandet Sea Level och gästspelat med Allman Brothers Band och Stevie Winwood.

Randalls musik bottnar i soul, blues och funk och hör hemma i det som många kallar för blue eyed soul. Boz Scaggs är väl den mest kända i denna genre.

Pine with fire är ett ganska hårt sammanhållet album innanför musikens ramar. Det är välspelat, välarrangerat och välljudande.

Kanske är det därför musiken inte öppnar upp sig och bjuder in den som lyssnar på det sätt man önskar sig. Först i mitten på albumet med melodistarka I’ve have faith in you verkar det som musikerna vågar släppa loss. Det blir lite funkigare, lite lösare och definitivt bättre på alla håll.

Det passar blue eyed soul-veteranen Randall Bramblett och hans studiomusikerfyllda band så mycket bättre. Jag brukar inte efterlysa livealbum men det kanske kan lösa upp de studiolåsta knutarna nästa gång.

Ingen femma denna gång, men en hyfsad fyra får det bli. Han är ju i alla fall en husgud hos mig.

Bengt Berglind

Dave Alvin ”From an old guitar – Rare & unreleased recordings” (Yep roc/Border)

Americana är ett vitt begrepp inom musiken i dag. Kanske för luddigt ibland. Men Dave Alvins nya album är för mig 100% Americana. Här finns den ultimata mixen av rock, country, blues och folkmusik. Musik av Earl Hooker, Bob Dylan, Wille Dixon och Marty Robbins.

Dave Alvins djupa barritonröst klarar av det mesta. Både rivig rock och vackra ballader. Men huvudrollen innehavs av Dave Alvins gitarrspel. Det river, sliter, viner, glöder och kommenterar texten. Sen svänger det som katten albumet igenom.

Dylans Highway 61 Revisited är suverän, mör och tung. Earl Hookers instrumental Guitar Rhumba med småkul dragspel och låtar som Life of chain, Peace och balladen Amanda, plus några riviga rockrökare visar Dave Alvins breda spektra som artist.

Finns det mer av outgivet material i skåpet hos David Alvin så vill i alla fall jag ta del av det. Förmodligen är det också 100% Americana.

Bengt Berglind

Trevor Beld Jimenez ”I like it here” (Curation/Border)

Det finns stunder när man saknar det lätta hantverket av en bra och lätt
tuggad popdänga med en klisterlik melodihake. Den låten, Moments,
dyker upp direkt på Travis Beld Jimenez debutalbum I like it here.

Trevor Beld är en välkommen lightversion av Tom Pettys och Jackson
Browns poppigare melodibyggen. Det blir inte sämre på efterföljande Get
ready som är lika uppsluppen, med snygga körer. Albumet i fråga är fyllt
av små poppärlor i skiftande tempo.

Förutom det musikaliska hantverket omger sig Trevor med riktiga
medmusikanter, vad jag kan avgöra. Det är alltid skönt att höra ett bra
pianosound och lite skön orgel, och en och annan överstyrd gitarr.
Summan av kardemumman… I like it here är ett småtrevligt popalbum som
smeker för stunden. Men det kanske räcker.

Bengt Berglind

Espen Eriksen Trio ”End Of Summer” (Rune/Border)

För vissa av oss är fortfarande jazz ett musikaliskt begrepp man inte vill ta i eller känna av. Eller som när en till mig närstånde uttryckte det: ” varför måste dom spela 4 låtar samtidigt, kan dom inte komma överens ?”

Några som kommer bra överens inom jazzmusikens vida ramar är norska pianotrion med Espen Eriksen vid tangenterna, Andreas Bye trummor och Lars Tormod Jenset kontrabas.

På deras förra album fanns även saxofonisten Andy Shepard med. På End Of Summer återvänder de till det ursprungliga trioformatet och gör det på ett sätt som borde få den mest motsträviga antijazzlyssnare att kapitulera.

Espen och medmusikanter fortsätter att leverera en musik som sjuder och smeker av det nordiska vemodet, ett tydligt melodispråk och stänk av nordisk folkmusik. Visserligen är det improvisationsmusik men ändå innanför trions melodiska ramar. Något som borde få den som tycker att jazz är ett fult four-letter-word att kapitulera och bara låta sig åka med in i Espen Eriksens magiska musikströmmar.

Det finns en konsert inbokad i Örebro 21 april 2021, med Andy Shepard som gäst. Är det vår snart, eller ?

Bengt Berglind

Blitzen Trapper ”Holy smokes future jokes” (Yep Roc/Border)

   Release  25 september

Det här är inte några bleka postpunksyntare från Essen. Om nu någon skulle tro det.

Bandet kommer från Oregon USA och har i många år gått under min radar.

Någon gång har det funnits bra låtar som dykt upp i andra sammanhang från albumen Across the Borderland och Fur.

På nya albumet bjuder man på ett spektra av låtar som håller mediumtempo, ibland kryddade av en saxofon eller trumpetslinga istället för något vanligt gitarrsolo. Bandets vokala insatser bildar ofta lager i stämmor och tränger sig aldrig på. Ändå går det inte att missa de ofta utsökta melodislingorna som i Requiem eller titelspåret.

Det här är ett album fyllt till bredden av americanindiepoprock. Häng på, du kommer inte att bli besviken.

Bengt Berglind

Nisse Hellberg ”Goda tider rullar in” (Gamlestans/Border)

Nisse ser verkligen till att goda musikaliska tider rullar In denna sensommar. Det är full sula rakt igenom detta suveränt helsvängiga album som har hämtat sina sköna rytmer får cajun, zydeco, country och ren skär rock´roll.

Nisse Hellberg har sina rötter i rotmusiken och vårdar den väl  i sällskap med sina utmärkta medmusikanter, steelgitarr, munspel, alla kul gitarrer och en trummis som spelar för livet.

Vi får inte heller glömma bort att Nisse Hellberg är en sångsmed av högsta nivå, ofta med en humoristisk ådra.

Försök att inte tokdansa till Fanny i full sväng, En sån som du och Vilket tur att vädret finns.

Vidare måste många dansband skratta sig lyckliga när de kan plocka till sig en lång rad buggklassiker.

Det är obeskrivligt skönt att Nisse Hellberg gör musik som denna i ett förstenat ljudlandskap där datorn ofta har huvudrollen.

Häng med Nisse och höstmörkret låter riktigt lockande.

Bengt Berglind