nyaskivor.se

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

Lucinda Willams ”Southern Soul From Memphis to Muscle Shoals & more” (Highway 20/Border)

Efter bluesrockiga Good Souls Better Angels och Tom Petty-tolkningarna på Runnin’ Down A Dream har Lucinda samlat sitt gitarrbaserade turnéband i Nashville för att tolka en samling soulklassiker.

Det går så där.

Det låter som det är svårt att gjuta nytt liv, om man nu vill det, i klassiker som Games People Play, Ode to Billie Joe, I Cant Stand The Rain och Take Me To The River.

I första hand hänger det på att tempot är lite släpigt i för många av låtarna och att Lucindas gitarrbaserade medmusikanter lirar fyrkantigt och har glömt svänget och skuldkänslan hemma.

Soulklassiker av denna digniteten behöver lite sköna blåsarrangemang, en slirig hammondorgel, en kvidande steelgitarr och en kör med gospelfeeling.

Lucinda sjunger lysande i Misty och Main Street Misson men det hjälper inte utan småhaltar hela vägen, till och med i Tony Joe Whites magiska Rainy Night In Georgia.

Albumet lyfter aldrig och lever inte upp till sin titel på långa vägar.

Bengt Berglind

Gary Louris ”Jump For Joy” (Sham/Border)

Inget nytt från gruppen Jayhawks men väl ett solo album från en av dess ledargestalter, Gary Louris. Det första, Vagabond kom 2008 och är inte något som spelats ofta sen dess. Lite stelt och opersonligt och låter även så idag vid en ny genomlyssning.

Nya Jump For Joy tillhör kategorin pandemialbum där Gary Louris i egen regi spelat in, producerat och mixat.

På samma sätt som Paul McCartneys sista skapelse. Det kan bli lite trist när ett enmannaband ska sköta allt i studion med dagens teknik. Samspelet mellan musiker försvinner i egot.

Gary Louris musikaliska hemmabygge står sig trots allt mycket bättre än Mackans. Det finns en mängd bra låtar där man känner igen det klassiska Jayhawkssoundet med ljuvliga stämmor och tydliga melodihookar.

Det är ofta ett stråk av vemod och bitterljuva Beatlesharmonier som dyker upp i Garys kompositioner. Kolla bara in New Normal, Mr Updike och somriga Follow.

Sen får vi hoppas att ett nytt Jayhawksalbum dyker upp i höst. Tills dess gäller Jump For Joy.

Bengt Berglind

John Hiatt ”Leftover Feelings” (New West/Border)

Hoppet var ute efter några mediokra album då han försökte agera rocksångare. Men han har återhämtat sig bra och blivit i högsta grad aktuell att lyssna på igen.

John Hiatts tre album Crossing Muddy Waters, Dirty Jeans And Mudslide Hymns och The Open Road  är ljudliga bevis på detta faktum.

Nu är det dags igen. Han har hitta sin perfekte lekkamrat och polare i Jerry Douglas och hans eminenta musiker med rötterna i bluegrassmusiken.

Dessutom verkar det som att John Hiatt har skärpt till det mesta för att komma upp i samma nivå som hans medmusikanter.

Johns röst har en helt annan skärpa och en annan renhet. Detta album är fyllt till bredden med bra melodier och texterna innehåller en mängd små vardagsbetraktelser som eldrivna Cadillacs eller musikaliska minnen från den legendariska Studio B i Nashville där detta album är inspelat.

Sen är det så att det svänger föredömligt om Jerry Douglas trumlösa band, hans dobrospel ligger hela tiden bakom eller vid sidan om John Hiatts röst för att kommentera och förstärker det musikaliska helhetsintrycket. På samma sätt fungerar Christian Sedelmyers sköna och ljuva fiolspel.

Basisten är den som sköter grundsvänget och så att säga är basen för hela kalaset.

Det vore fel att lyfta upp några speciella låtar från detta mycket starka och genomarbetade album så då gör vi inte det.

Vi bara njuter och ler åt svänget och den sköna känslan i musiken på Leftover Feelings med John Hiatt och Jerry Douglas band.

Bengt Berglind

Tony Joe White ”Smoke from the chimney” (Easy Eye/Border)

Tony Joe White lämnade jordelivet för några år sedan och lämnade efter sig outgivet låtmaterial inspelat i hemmet.
Nu har dessa band och taper hittats av hans son, Jody White som lämnade över dom till Dan Aruerbach, producent och medlem i Black Keys.

Dan har restaurerat detta knippe låtar som kommer från TJWs tidiga år som låtskivare. Sedan har Dan Auerbach med mycket varsam hand och med en stor portion känsla adderat musiker för att ge känslan av att det skulle ha varit inspelat så här.

Gräddan av äldre studiomusiker i Nashville har inkallats i tjänst för att få till en så autentisk ljudbild som möjligt. Resultatet är rent utsagt glimrande.

Här får vi prov på det som senare skulle bli TJWs adelsmärke med en gungande swamp funkrock och med inte så lite mumlande sång och ett eget gitarrsound.
Det som också är extra kul och trevligt här är att vi får höra när TJW sjunger på riktigt, det gör han med den äran.

TJW var en stor låtskivare med soulklassiker som Midnight Train in Georgia, Polk Sallad Annie (som Elvis snodde) och Tina Turners Steamy Windows.

Smoke from the Chimney är en musikkulturgärning som är gjord med känsla och finess.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind

Pink Stones ”Introducing Pink Stones” (Normaltown/Border)

Så här kan det ha gått till: Vad ska vi heta, någon som har förslag på bandnamn? Det var det tydligen inte.

Så det fick bli Pink från Floyd och Stones från, ja ni vet. Brist på fantasi kan det tyckas för ett countryrockgäng från staterna.

Pink Stones lirar utpräglad countryrock med steel guitar och ett stundtals rullande pianolir. Då och då sitter även sångstämmorna som dom ska.

Låtmaterialet är enligt standardformatet och det doftar mer Flying Burrito Brothers än Poco och Byrds.

Som du förstått har jag en stor förkärlek eller utpräglat nörderi för den numera mossiga och bortglömda genren inom populärmusiken.

Så därför är det trevligt när det dyker upp ett för mig nytt band, det händer inte ofta ska tilläggas. Country rock av detta slaget är trygg musik som fungerar som en kompis man inte kan träffa i dessa dagar, veckor och till och med nu, år.

Pink Stones är inget himlastormande eller skickligt musikkapell. Det haltar lite här och där, låtarna lunkar på och steelgitarren gråter föredömligt bakom den allvarsamme vokalistens småtrötta röst.

Nära fyra kaktusar av fem, om det inte vore för det fantasilösa bandnamnet.

Bengt Berglind

Steve Earle and the Dukes ”J.T.” (New West/Border)

Ett nytt utmärkt album med Steve Earle and the Dukes men som han och bandet helst av allt skulle vilja ha ogjort.
JT albumet har kommit till som en hyllning till hans bortgångne son Justin Townes Earle.
Albumets inkomster ska också gå till en fond för Justin Townes barn.
Sonen JT var en bra låtskrivare som berättade historier om samhällets avigsidor och olycksbarn, helt i den amerikanska folkmusikens historiska anda.

Pappa Steve gör ett helgjutet album med sonens musik och texter.
Att han sjunger bättre än på länge lyfter det hela ytterligare ett snäpp. Någon sångpedagog lär inte vara kontaktad, fortfarande rosslar det lite här och var på skönt Steve Earle manér.

De som ska hyllas lite speciellt här, liksom på Steves förra album är hans supereminenta musikergrupp The Dukes. De intar en tydlig huvudroll med sin spänstiga mix av bluegrass och country.

Det glittrar av gitarrer, mandoliner, banjos , steel guitar och slagverk vilket bidrar till skönt sväng albumet igenom.

Bengt Berglind

Weather Station ”Ignorance” (Fat Possum/Border)

Ibland vill man testa något nytt att lyssna på inom musiken. Tyvärr händer det mer sällan numera, man väljer det bekanta och trygga.

Weather Stations förra album som kom för några år sedan var egentligen en lyckad chansning och inköp.

Weather Station är Tamara Lindemans projekt, och detta är hennes fjärde fullängdare. Den Tamara Lindeman som jag föll för på förra plattan hade straka melodier som förpackades med mer akustiska tongångar. Men man kunde ana vad som skulle hända på ett kommande album.

På detta album har Tamara vävt sin musik med fler instrument och med fler väl sammansatta arrangemang. Fortfarande kan man känna släktskapet med Joni Mitchells senare album, på ett skönt sätt.

Att lyssna på texterna är en utmaning och kan tolkas lite som var och en vill.

Ignorance är ett album som inte fastnar med en gång. Musiken kräver vakna öron och ett öppet sinne och visar upp nya sidor vid varje lyssning. Precis på samma sätt som Joni Mitchells musik fortfarande gör efter många år.

Tamara Lindeman som även hon kommer från Kanada framkallar liknade positiva musikkänslor.

Bengt Berglind

Randall Bramblett ”Pine with fire”  (New West/Border)

Okänd för de flesta i mellanmjölklandet Sverige. Men en av några utvalda husgudar in mitt musikbibliotek. Randall Bramblett, sång, saxofon och keyboard som turnerar flitigt med sitt eget band i USA. Han var även medlem i sjuttiotalsbandet Sea Level och gästspelat med Allman Brothers Band och Stevie Winwood.

Randalls musik bottnar i soul, blues och funk och hör hemma i det som många kallar för blue eyed soul. Boz Scaggs är väl den mest kända i denna genre.

Pine with fire är ett ganska hårt sammanhållet album innanför musikens ramar. Det är välspelat, välarrangerat och välljudande.

Kanske är det därför musiken inte öppnar upp sig och bjuder in den som lyssnar på det sätt man önskar sig. Först i mitten på albumet med melodistarka I’ve have faith in you verkar det som musikerna vågar släppa loss. Det blir lite funkigare, lite lösare och definitivt bättre på alla håll.

Det passar blue eyed soul-veteranen Randall Bramblett och hans studiomusikerfyllda band så mycket bättre. Jag brukar inte efterlysa livealbum men det kanske kan lösa upp de studiolåsta knutarna nästa gång.

Ingen femma denna gång, men en hyfsad fyra får det bli. Han är ju i alla fall en husgud hos mig.

Bengt Berglind