nyaskivor.se

Anti-Flag ”The General Strike” (Side One Dummy/Sound Pollution)

Release: 19 mars

Har du hört Anti-Flag tidigare? Är svaret ja, då kan du sluta läsa nu. Det låter precis som vanligt, texterna är precis som vanligt. Allt är som vanligt. Är det förutsägbart? Ja! Är det dåligt? Nej inte nödvändigtvis. Är det tjatigt? Nja, men inte långt därifrån.

För dig som svarade nej på första frågan (eller för dig som vill läsa vad jag tycker) följer här lite viktig information. Anti-Flag är antagligen den största bölden i röven på det amerikanska-etablissemanget.  På gränsen mellan mainstream och underground spelar Anti-Flag snabb popig punkrock med samhällskritiska låtar, som speglar samtiden. Det märks på Anti-Flags senaste The General Strike att världen har upplevt en afrikansk-vår och en ekonomiskkris.

Skivan är bra, men jag har hört bättre skivor från Anti-Flag. The General Strike får fungera som uppladdning för kommande konsertsommar, för jag hoppas på att bandet tar sig förbi våra nordliga breddgrader.

Ett extra plus i kanten vill jag ge då man också valt att släppa på vinyl – en vit skiva med ’rött stänk’.

Lars Svantesson

The Terraces ”The Terraces” (DR2/Sound Pollution)

Det här måste man bara gilla! När jag först såg omslaget, ett par skitiga fotbollsdojor, visste jag nästan exakt vad som väntade. Och oj så rätt jag hade! Förutsägbart ja absolut, men det behöver inte bara vara något negativt. Bandnamnet gör gjorde ju inte saken mindre uppenbar.

Trallande punkrock med refränger som gjorda för läktarkörer med arbetarklass- och fotbollsreferenser. Musiken befinner sig någonstans i gränslandet mellan den klassiska urtypen av punkrock 77-punk och den mer råare Oi!-punken (och en beståndsdel jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är). Kalla mig gärna både dum, enkelspårig och förutsägbar men det är sådant här jag har svårt att inte fullständigt älska trots att det ofta är generaliserat, simpelt och ganska IQ-befriat. Men det är väl sådant här folk behöver höra när vardagen är vimmelkantig och ingen vet varken in eller ut på vardagsproblematiken. Musiken och texterna inom den här genren tenderar till att behandla just den typen av ämnen och The Terraces är inget undantag. Kanske inte det bästa jag hört i den här genren, men helt klart en skön befrielse att dra på skivan koppla in lurarna och bara ta en halvtimme och försvinna iväg. Men som debutskiva står den sig högt och det är bara att hoppas att bandet återkommer med fler skivor i framtiden.

Bästa låten är tredje låten ”25 Years”, trots att jag är inbiten Liverpool-supporter kan jag inte göra annat än att älska låten trots att George Best (Manchester United legendar) omnämns.

Lars Svantesson

The James Cleaver Quintet ”That Was Then, This Is Now” (Hassle/Sound Pollution)

Vad får man om man mixar Bob Hund med en del Red Hot Chili Peppers och en ännu större dos punkrock av den hårdare skolan? Helt säkert lär aldrig resultatet vara, men chansen att du får ”The James Cleaver Quintet” är ganska överhängande. Ett annat sätt att beskriva bandets musik är som ett bra mycket snällare Dillinger Escape Plan. Vad som är helt säkert är att det här debutalbumet är ett intressant släpp som lockar till mer.

Att man vågar bryta upp skivan med ett spår som ”The JCWho?” som inleds som en lugn och finstämd jazzlåt tyder på stort mod och resultatet blir fullständigt fenomenalt. Den tunga frenetiska överkörningen som kommer efter dryga minuten blir fullkomligt total. Effekten blir nästan den samma när ”II (Reprise)”, ett klassiskt stycke, följs upp av ”Snakes”. Många band i den här genren tycker jag misslyckas med att blanda lugna partier med tunga, snabba och brutala delar – men ”JCQ” tycker jag klarar det på ett riktigt bra sätt. De lyckas hålla det intressant och livfullt. Kanske beror det på att man får känslan av att bandet ger fullständigt fan i hur de borde göra och hur det ska låta för att vara ”äkta” i genren.

Jag kan reagera mot är att skivan känns något för lång, och allt inte håller samma höga nivå som ändå stora delar håller.

Lars Svantesson

Ten Second Epic ”Better Off”  (Hassle/Sound Pollution)

Kanadensarna i Ten Second Epic representerar den typ av musik jag har jävligt svårt att tycka bra om. De lirar någon typ av rockpop/punkpop/poppunk som känns överproducerad och stöpt i amerikanska radiostationers och MTVs standardmodell för tyngre musik. Det vill säga snälla pojkar som spelar hård men inte för hård musik – det ska typ vara sockersött och hårt på samma gång. Allt för att tilltala de skrikande tonåringarna (tjejer) längst fram på konserterna som är där för musikernas utseende och för att de inte har hittat någon som är bättre än (killarna). Okej förlåt för att jag generaliserar något grymt, men den här musiken tenderar tyvärr till att bli ruskigt löjlig och smaklös. Banden i den här genren tenderar till att bli den hårda musikens pojkband.

Visst det viktigaste är ju vad som kommer ut ur högtalarna, men tyvärr faller även Ten Second Epic i samma grop som alla andra band i den här genren verkar falla i, likt två magneter som dras mot varandra. Vilket gör att de flesta banden låter precis som de andra oavsett vad de tar sig till. Till kanadensarnas fördel talar att de har lyckats fixa till en hel del ganska schysta punkpop-låtar (som tyvärr har svårt att skina igenom produktionen). ”Better Off” känns som den bästa skivan som jag hört inom den här, på det hela taget tråkiga, genren. Vilket gör att du som brukar digga andra band i genren borde kolla upp även den här skivan.

Bästa låtarna på skivan är titellåten ”Better Off” och den efterföljande balladliknande ”Don’t”. Även avslutande ”Northstar” är bra. Men bäst av alla är balladen ”Giving Up”.

Lars Svantesson

Saving Joshua ”Forever Hold Your Peace”  (Supernova/Cosmos)

Här kommer första fullängdaren från svenska posthardcorerockarna i Saving Joshua. ”Forever Hold Your Peace” innehåller 11 låtar som pendlar mellan sockersöt sång och superaggressiv growl och skrik, och som mixar lugna partier med hårt mangel. Skulle säkert kunna bli intressant, men jag upplever det tyvärr som ett platt fall.

Jag såg bandet lira live i somras på Södertäljes gratisfestival ”Pretzeltown” och även där lyckades de inte riktigt övertyga. Konserten var precis som skivan är, varken bra eller speciellt dålig – kan inte väcka mig och få mig att känna något alls. Precis som under konserten slår nu tanken mig ”när ska det här bli intressant eller bra?”. En annan tanke som kommer upp är att jag tycker att låtarna inte står utifrån varandra. Det kan vara positivt för då blir det ett samlat album och inte bara några bra låtar, men i det här fallet blir det helt enkelt bara en grå massa som inte ger mig någonting. Det är helt enkelt inget som tilltalar mig.

Lars Svantesson

Black Lips ”Arabia Mountain” (V2/Cooperative/Universal)

Flowerpunkarna i Atlanta-bandet Black Lips har ibland blivit mer omtalade för sina vilda liveshower (som bland annat har innehållit spyor, urin, nakenhet och brinnande gitarrer) än för sin musik. Ibland har det varit befogat, och jag tycker att vissa av låtarna från de gamla skivorna växer i liveversionerna, snarare än på skivornas medvetna lo-fi-skrammel.

Med takt att bandet har utvecklats och man har lärt sig spela har de på senare tiden vågat ta steget från det värsta skramlet och börjat klä låtarna i mer välproducerade kostymer.

På ”Arabia Mountain”, bandets sjätte skiva, har man gått ännu ett steg längre och anlitat hippa Mark Ronson som producent, även Deerhunters Lockett Pundt har producerat ett par låtar.

Och man har fått till en riktig fullträff. Skivan virvlar av pigga pophits som Beatles själva inte hade kunnat skriva bättre, blandat med psykadeliska 60-talsrökare och allmänt svängigt röj. Hela tiden med skitigheten i behåll och punkglimten i ögat.

De mesta uppenbara låtarna är inledande ”Family tree”, ”Modern art” och ”Go out and get it”, och till alla tre låtarna finns grymma musikvideos som man kan se om och om igen.

En av 2011 år bästa skivor!

Marcus Johansson

The Barreracudas “Nocturnal Missions” (Douchemaster/Border)

Gör så här! 

Ta en helt vanlig gryta!

Häll sedan i en valfri dos av musikstilar som new wave, punk, rock och glamrock!

Rör sedan om!

Tillsätt sedan en medelstor portion av Cheap Trick, New York Dolls, Dwight Twilley, Ramones, The Damned och Chris Spedding, krydda sedan lite försiktigt på toppen av det hela med lite T. Rex surrogat! Släng sedan i en nypa bristande talang och fantasilöshet!

Rör sedan runt med en kraftig slev i grytan, gärna så kraftigt att det skvätter åt alla håll!

Ja, nu sitter ni där med en anrättning som innehåller någon sorts meningslös glamrock-pop-punk substans som jäser över kanten åt alla håll! En ihopblandad och uppkokt produkt som är ungefär lika meningslös som Eldorados blaskiga läskedrycker! Billigt, men mindre bra, även om det hela påminner om något bra i sina bästa stunder!

“Nocturnal Missions” låter som en coverskiva från en grupp som försöker tolka allehanda musikintryck från sjuttio- och åttiotalet! Musiken som man försöker efterskapa har man förmodligen hört på gamla kassettband! Typ sådana som man kunde köpa på bensinstationer under 1970–80-talen! Kassettband som bara innehöll en massa kassa anonyma coverartister som ibland nästan lät som originalartisten, men bara nästan! Ibland så påminde även dessa låtar om något som man kanske kände igen, men bara ibland! Man blev faktiskt nästan lika glad av musiken från dessa coverband, som när bilsteron gjorde en rejäl bandsallad av bästa favoritbandet!

Denna skiva låter hela tiden som något annat, för det finns ingen riktig egen identitet! Ord som – Varför? Nej! Pust! – dyker upp i huvudet! Ord och yttringar som tyvärr får dunsta ut fritt i atmosfären utan någon åtgärd alls!

Man serveras diverse allsångs pop-punk a la 70-tal! Cheap Trick-vibbar som även överstegrar i en ytterst medioker Cheap Trick-lustmordscover av låten ”Come on come on” och i låten ”Baby Baby Baby” har man till och med lyckats få in ett komplett stulet intro från Billy Idols låt, “Dancing with myself”, vilket sedan visar sig vara det enda som var bra i hela låten! Ha ha!

Det enda som är bra med denna skiva är att det åtminstone påminner om musik som man kanske tycker är bra! Men det hela är lite väl amatörmässigt, ihåligt och skramligt för min smak! Men det kunde ju faktiskt ha varit ännu sämre!  Nu orkar man ju åtminstone lyssna genom hela skivan, åtminstone en gång, kanske till och med två gånger, trots att man inte gillar innehållet fullt ut! Detta är ju en insikt som jag kan ta till mig!

Jag tar därför en rejäl klunk av Eldoradodrickan och ger musikvärldens motsvarighet en låg tvåa i betyg! 

Roger Skoog

Wild Flag ”Wild Flag” (Wichita/Border)

Redan när jag hör första tonen för första gången upplever jag att det här har jag hört flera gånger förut, men samtidigt slår det mig hur fräscht och levande det känns. Amerikanska Wild Flag bjuder oss på något så ovanligt som tidlös musik och de blandar friskt av 60-tals pop/rock, indiepop från skarven av 80-/90-talet och garagig punkrock. På många sätt låter det ungefär som skivan ”It’s Blitz!” (2009) med bandet ”Yeah Yeah Yeahs” utan deras electronica/disco.

Jag må ha missat hypen som säkert finns kring bandet, men finns det ingen internethype är det något som är fel – för det här borde ha skapat näst intill hysteri hos bloggare och twittrare runt om i världen. Det enda jag har läst om dem är det jag sett på twitter (och då har jag inte sökt någon information) att Per Sinding Larsen tänkte se dem när han var i New York tidigare i höstas. Ja, jag förstår verkligen varför han ville se dem. Det här är finstämt, oväsen, smart, dumt, energiskt, kaxigt och högljutt på samma gång. Motsägelsefullt på sina håll? Absolut! Men är det inte motsägelsefullheten som gör fenomenal musik?

Vad talar egentligen emot Wild Flag? Inte mycket, men omslaget är bland det fulaste jag har sett.

Du borde ta dig en knapp timme av din tid och för att lyssna på dessa 10 låtar och skapa dig en egen uppfattning av skivan. För i år är det här är en skiva som alla musikälskare borde ta sig tid med. Kanske platsar den på årets julklappsönskelista. Personligen kommer jag sätta upp vinylversionen av skivan på min önskelista.

Lars Svantesson

Turbowolf ’’Turbowolf” (Hassle/Sound Pollution)

Från 60-talet tar de psykadelican, från 70-talet tar de riffbaserad metal och från 80-talet tar de punkrocken – man har alltså tagit det bästa från varje årtionde. Under 2011 blandas dessa tre beståndsdelar ner i ett kokande kärl och mixas tillsammans med hjälp av magiska trollformler. Resultatet blir första självbetitlade skivan från brittiska ”Turbowolf” – som släpptes på det något magiska datumet 11-11-11. Vill du att din musik ska finnas med någonstans i bakgrunden och be lite om ursäkt att den spelas, då ska du leta någon annanstans. Turbovargarna ber inte om någon pardon alls utan gasar och kör på med fullt ös – står du i vägen så blir du överkörd. Turbowolf är som ett ”Sir Lord Baltimore” (klassiskt amerikanskt band som var aktiva i skarven 60-70, kolla upp deras Kingdom Come från 1970) på speed ungefär.

Man skulle kunna tänka sig att med så gamla beståndsdelar blir det tråkigt, mossigt och något som känns förutsägbart. Men Turbowolf är allt annat än just detta. Direkt nyskapande kan väl i ärlighetens namn bekännas att det kanske inte är, men det är fräscht, intressant och inte minst så är det riktigt tungt och bra. I låtarnas något lugnare partier bjuds det på ljud som kommer och går vilket gör låtarna klart intressanta och borde innebära att man kommer upptäcka nya saker på låtarna efter flertalet lyssningar.

Egentligen borde jag sluta försöka beskriva musiken och istället citera pressutskicket som slår huvudet på spiken: ”It’s a heavy sound with moments of complex madness bound together with a sense of melody and pop aesthetics”.

Jag kan inte ta ut någon favoritlåt alls, utan när det gäller den här skivan är det helhetsintrycket som är det mest tilltalande.

Så här i slutet av recensionen måste jag tacka Peter som skickade den här plattan till mig på vinst eller förlust med typ orden ”gör som du vill, vill du recensera den gör det annars låt bli”. Hade han inte gjort det hade jag aldrig upptäckt det här lysande bandet och deras totalt asgrymma debut. Jag väntar redan på en uppföljare. Tack!

Lars Svantesson

Misfits ”Devil’s Rain” (Megaforce/Border)

Det vore synd att påstå att nya Misfits skivan ”The Devil’s Rain”, som är sjunde fullängdaren i ordningen, bjuder på något nytt. Men och andra sidan när skräckpunklegenderna levererar i samma gamla goda anda som tidigare, varför ska man beklaga sig? Nej just det finns ingen som helst anledning till det. De flesta låtarna på nya skivan skulle mycket väl platsa som handen i handsken på exempelvis den gamla 90-tals klassikern ”American Psycho”.

Den som någon gång har hört Misfits kommer känna igen sig i den nya skivan, det är samma gamla trallvänliga punkrock som alltid. Och det är just det som är både skivans styrka och skivans stora brist. Är man sugen på den trallvänliga punkrocken så funkar plattan fenomenalt – men man ska vara väldigt trött på tidigare Misfits plattor för att inte välja dem framför denna.

Jag gillar nya ”The Devil’s Rain” men tyvärr kommer jag antagligen välja ”American Psycho” skivan alla dagar i veckan före den nya skivan.

Lars Svantesson