nyaskivor.se

Attack! Attack! ”The Latest Fashion” (Hassle/Sound Pollution)

När det står Hassle Records på omslagets baksida brukar det tyda på att plastbiten man stoppar in spelaren håller hög kvalitet. Så även när det kommer till rockarna i Attack! Attack!. Definitivt inte det bästa som bolaget släppt men helt klart lyssningsvärt. Jag skulle inte kalla det rock, inte pop, inte punk men någonstans i gränslandet mellan dessa hamnar vi om det ska till att genrebestämma bandet. Nu-punkrock, någon!?

Det är fartfyllt, energiskt och melodiskt på en och samma gång. Det är det som är både skivans styrka och stora nackdel, det är en frisk fläkt men vars produktion man tenderar att bli väldigt snabbt trött på. Därav är det svårt att lägga betyget högre än ett svagt medelbetyg. Låtarna var och en för sig själv är riktigt bra, men det fungerar inte riktigt på albumnivå.

Lars Svantesson

Fotnot: Det var ett tag sen denna släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi upptäckte den först nu…

Iggy Pop ”Aprés” (Thousand Mile/Border)

Första tanken var ”Iggy vad fan gör du?”, andra tanken var den samma. Sen började det gå upp för mig att det här är fan inte dåligt alls. Men däremot var det sista som man väntat sig att punkfarfar Iggy Pop skulle släppa ifrån sig. Visst han har flera gånger lyckats göra något mer eller mindre oväntat för att hålla sig nyskapande och intressant. Men storslagen och lugn chanson och easy-listening var inte direkt väntat. Speciellt inte med tanke på att jag bara några veckor innan jag fått denna skiva i min hand sett honom tillsammans med The Stooges, mer eller mindre köra över hela Stockholm från den Stora Scenen på Gröna Lund.

Och som jag skrev tidigare är det faktiskt riktigt bra. Jag är fascinerad över hur bra röst han uppenbarligen har även i ett sådant här sammanhang. Det är skönt att höra variationen mellan franska och amerikanska klassiska låtar. Det som däremot talar emot skivan och där till kraftigt emot skivan är att när kommer man ta fram och lyssna på den igen? Antagligen aldrig.

Lars Svantesson

Gaslight Anthem ”Handwritten” (Mercury/Universal)

Högenergiskt melankoliskt mästerverk. Där den amerikanska heartland-rocken möter punkrock där står ett bredbent New Jersey-band, Gaslight Anthem. Med den säregna rösten, hos låtskrivaren och sångare Brian Fallon, och de djupa och gripande texterna tar sig Gaslight Anthem längre än de flesta andra band i samma genre. Bandet har genom sin karriär haft besök på scenen av Bruce Springsteen, vars konserter även Brian Fallon har gästsjungit på.

I likhet med Springsteen blir Gaslight Anthems låtar egna små filmer om mänskliga öden och bravader. Man lyckas precis som tidigare trycka på alla rätta knappar för beröring, lyssnar man på Gaslight Anthem är det svårt att lämnas oberörd. Och på samma sätt det är svårt att lämnas oberörd är Fallons texter mer än sällan självutlämnade på ett sätt som gör att man kan både känna igen sig och känna medlidande och förståelse.

Har du hört Gaslight Anthem tidigare kommer du känna igen dig mer än väl. Men detta till trots lyckas bandet släppa en skiva som känns väldigt fräsch. Kan villigt dock erkänna att jag var besviken de två-tre första gångerna jag hörde skivan. Nu efter flertalet fler lyssningar har skivan växt till att vara i samma klass som den fenomenala ”The ’59 Sound”.

Efter att nu hört bandets fjärde fullängdare är jag mer övertygad än tidigare att bandet borde stå på randen till ett riktigt internationellt genombrott som de verkligen skulle vara värda. Men tyvärr krävs det nog en låt eller två i en Blockbuster-film för att den breda mässan skulle få upp öronen för bandets musik. Men är det verkligen det jag vill ska hända med mitt stora favoritband?

Lars Svantesson

Dobermann Cult ”Pray for us” (Dobermann Digital release)

”Stockholm calling haven’t you heard. Copenhagen, Gothenburg.” Ljuder i mina lurar flera gånger per dag. Ja just den textraden är hämtad från Dobermann Cult nysläppta digitala 7 spårs EP. Dobermann Cult är det bästa bandet som jag upptäckt de senaste 2-3 åren. Jag älskar det mesta de släppt ifrån sig, vilket i och för sig inte är så mycket. Därför publicerar jag den här recensionen för att jag vill att fler ska få möjligheten att upptäcka bandet. Inom hardcore och punkkretsar är säkerligen inte bandet någon direkt hemlighet, men de som inte springer på hardcorespelningar rätt som det är kanske har missat bandet, trots att man gillar hård och snabb musik.

Dobermann Cult är från Stockholm och lirar brutal skoningslös hardcore som närmast skulle kunna jämföras med amerikanska band som Agnostic Front, Sick of it all osv. med andra ord band från New York scenen. Hundarna i Dobermann Cult har tidigare släppt en split 7” och två fullängds CDs.

Nya digitalreleasen ”Pray for us” är en 7 spårs EP med 4 nya låtar och 3 nyinspelade livefavoriter. För att börja med de nyinspelade låtarna är valet helt utmärkt, mina två absoluta favoriter ”Kids vs Pigs” och ”I Just Wanna” båda hämtade från den fenomenala fullängdaren från 2010 ”When The Shit Hits The Fans”. Även tredje nyinspelningen ”Never Fold” är hämtad från nämnda skiva. Alla tre låtarna har fått sig en ordentlig uppolering och känns fräschare och råare än tidigare. Så den delen av EP:n gillar jag skarpt. Hade jag däremot fått önska något hade man gjort en nyinspelning av låten ”One man moshpit” från ”Cursed to be…”

De nya låtarna går inte av för hackor de heller. Alla fyra är bland det bättre bandet har släppt ifrån sig, men det är två sticker ut något mer än de andra två och det är ”Re-inventing class war” och ”Anti-culture”.

På bandets bandcampsida kan man lyssna på de två tidigare fullängdarna och den nya EP:n. Där kan du även köpa låtarna för en billig peng så du kan ha med låtarna på resa. Adressen till sidan är dobermanncult.bandcamp.com.

Betyget på ”Pray for us” kan väl inte bli annat än toppbetyg. Nej egentligen inte, men det som drar ner betyget är att skivan inte finns som en 7”. Kom igen nu grabbar släpp den i fysisk form också. Tack på förhand!

Lars Svantesson

The Bones ”Monkeys with guns” (People Like You/EMI)

Här levereras cliché efter cliché på löpande band. Det är bredbent partypunkrock i samma skola som Hellacopters och Hardcore Superstars. Skulle ju kunna tänkas att det blir tjatigt och dåligt, men Karlskronabördiga The Bones gör allt på så snyggt sätt med glimten i ögat att de lyckas ta sig förbi alla clichéer och göra det till något riktigt bra. The Bones är långt ifrån några nybörjande duvungar utan det märks att de har hållit på länge och genom åren lärt sig sin grej. För hela skivan sitter som ett smäck.

Det är inte bara svenska storheter som tidigare nämnda band och Backyard Babies som kan höras som influenser utan man kan även höra spår av amerikanska storheter som The Ramones, Social Distortion.

Skivan släpps i ett par olika versioner en vanlig cd, en limiterad cd och en vinyl. Det är den först nämnda utan bonusspåren som är recenserad och den innehåller 15 låtar varav ingen klockar in på över 3 minuter, och de flesta låtarna röjs igenom på cirka 2½ minut. Men däremot är det omöjligt att välja några riktiga favoritlåtar för alla är ta mig fan bra på något sätt.

På många sätt känns det som man redan har hört allt tidigare men detta till trots är det här en av årets bästa skivor så här långt och en perfekt uppvärmning till sommarens festivaler och konserter. Kan redan nu se mig själv sittande på tåg mot diverse festivaler och konserter med The Bones i mina lurar. Kommer bli minst lika grymt som den här skivan.

Lars Svantesson

Kaizers Orchestra ”Violeta Violeta” (Petroleum/Border)

Att svenska artister blir stora i vårt västra grannland, Norge, händer men att norska artister slår och blir stora här i Sverige har nog aldrig hänt, med undantag för popbandet A-ha. Stavangerbördiga Kaizers Orchestra är ett av Norges för tillfället största rockband. Det märks även att de har tagit sig vatten över huvudet genom att göra en konceptskiva över tre delar. I år har vi fått tillgång till den andra delen av Violeta Violeta. Har man hört första delen från ifjol är risken att man blir något besviken, för det är jag. Första delen är bättre på alla sätt och vis, och med det egentligen inte sagt att den andra delen är dålig men den når inte upp i samma klass helt enkelt.

Men för er som inte hört första delen eller några av bandets tidigare skivor, som är 6 (om vi räknar med första delen), låter det lite som ett mörkt Bob Hund. Klassiska rockbandsinstrument som maler på in i missljudsstatus, men samtidigt förstår sig bandet på när det blir för mycket sådant och bryter av med sköna låtar som bjuder på enkel och schysst ackordföljd. När norsk riksmedia först hörde Kaizers Orchestra trodde de att det var ett nytt skånskt band, för tydligen påminner dialekten runt Stavanger om den som finns i Skåne – om vi nu ska tro på en av sägnerna runt bandet.

På det hela  en bra skiva men som lämnar en hel del mer att önska. Har du inte hört Kaizers Orchestra tidigare rekommendera jag snarare att du testar första delen av denna kommande trilogi. Störtdiggade du första volymen borde du ta chansen även på del två.

Lars Svantesson

Joey Ramone ”… Ya Know?” (BMG Rights/Border)

   Release: 25 maj

Joey har alltid varit min favoritramone (trots dee dee’s totala respektlöshet, arrogans och självklarhet), kanske för han alltid känts som den underkuvade och mobbade nörden med känslorna utanpå skinnjackan. Och med ett utseende som förstärker känslan av att han är den optimala outcasten och misfiten. Det kan låta hårt och syniskt att svartmåla Joey på detta sätt. Men det är ingen svartmålning, det är det som gör Joey Ramone till just Joey Ramone och ingen annan.
 
Han spottade och sjöng sig igenom en hel hög klassiska punkpopdängor i sitt egna The Ramones, en hel del egetskrivna. Den låt i hans produktion som sticker ut mest måste vara låten ”The KKK took my baby away”. Låten som Joey skrev som reaktion till att Johnny Ramone, som skulle kunna beskrivas som bandets sportfåne på klassiskt amerikansk highschoolmaner, snott hans flickvän.
 
Nu släpps en postum skiva med solomaterial, som därmed blir Joeys andra solofullängdare, med ganska varierat sound inte alls lika hårt kontrollerat som The Ramones. Soundet varierar från typisk New York City punk/rock a’la 70-tal och standard rockers till halvakustiska ballader och 60tals doftande soulrökare. Den stora variationen av låtar är skivans styrka men samtidigt skivans stora svaghet, variationen gör att skivan aldrig känns tråkig men den blir också spretig och ganska svår att greppa.
 
Personligen är jag något emot postuma skivor, för många som kommit håller inte måttet utan känns bara som ett sätt att dra ut ytterligare några hundringar ur fansens plånbok. Det känns tyvärr lite så även i detta fall. Men samtidigt kan jag inte annat än gilla många av låtarna på skivan, eftersom Joey på nytt visar att han är den ultimata outcasten, och att även den som är utanför och udda har chansen att lyckas.

Lars Svantesson

Agent Side Grinder ”Hardware” (Headstomp/Playground)

Hardware är bandet Agent Side Grinders tredje fullängdsalbum. Jag har aldrig hört dem innan jag sätter in den här skivan i CD-spelaren, men pressreleasen jag fick medskickad hävdade att bandet skulle vara synthpunkare. Går vi 30 år tillbaka i tiden hade det inte varit möjligt, nu på 2000-talet har vi märkt att det faktiskt är möjligt att mixa dessa två genres, bäst gjort av det fenomenala bandet The Yeah Yeah Yeahs.

Men att påstå att Agent Side Grinder gör det är kanske lite väl att ta i; deras musik ligger snarare i gränslandet av industri, synth, möjligen (mörk)rock och lite popfeeling. Men med allt detta inte sagt att det är det minsta dåligt. I sina bästa stunder tycker jag att Agent Side Grinder når sig upp till mina industrifavoriter Die Krupps. Hardware bjuder på 8 låtar som tar lyssnaren med in i ett intressant industrilandskap, med intressanta varierande ljudbilder. 

På det hela får man vara nöjd med den underhållning man får på Hardware.

Lars Svantesson

Crash Nomada ”Atlas Pogo” (Transnational/Cosmos)

Release: 28 mars

Oj! Det måste ha varit några år sedan nu, då jag första gången hördes talas om bandet Crash Nomada. I sanningens namn har de vid varje tillfälle känts som ett band som jag borde tagit mig tiden att lyssna på. Men det är inte förrän nu, då den första fullängdaren kommer till mig som jag ger dem en chans. Så här i efterhand har det varit ett märkligt beslut att jag inte tagit mig tid att lyssna på de tidigare 7”-singlarna – dessa har jag gått på lite då och då när jag varit i skivbutiker och grävt – för det är verkligen en typ av musik som faller mig i smaken.

Crash Nomadas musik liknar nog närmast Gogol Bordellos musik. Det är en märklig form av punkrock som mixas med alla typer av folk-/worldmusik man kan tänka sig. Crash Nomada skiljer sig dock något från Gogol Bordello – de är inte lika frejdiga och frenetiska plus att man i några låtar använder sig av mellanösterntongångar (vilket jag aldrig kan komma ihåg att Gogol gjort). På bandets egen hemsida beskrivs deras musik kort och gott som folkpunk. Jag tycker att det är spännande att det finns ett svenskt band som verkligen vågar ta ut gränserna på det sättet som Crash Nomada uppenbarligen gör.

Musiken är mycket medryckande. Första gången jag lyssnar på skivan sitter jag på ett fullsmockat tåg mellan Stockholm och Karlstad. Jag kommer på mig med att jag frenetiskt rör huvudet i takt med musiken fram och tillbaka, och det fortsätter jag med under mer eller mindre hela skivan. Riktigt bra, men jag kan inte ha sett riktigt klok ut.

Att skriva om den här skivan utan att nämna låten Renegade Democracy vore det närmaste ett tjänstefel man kan komma. Det är låten som står ut mest utifrån de andra. Det finns andra låtar på skivan som är riktigt bra. Men nämnda Renegade Democracy berör mig mer än de andra, mestadels tack vare den politiska texten som är en rak höger på allt som har med politiken att göra.

En av årets starkare skivor så här långt.

Lars Svantesson