nyaskivor.se

BEST OF THE BEST

Dream Theater ”Quarantième/Live à Paris”

Med en klockren tillika lång låtlista och Mike Portnoy tillbaka bakom trummorna visar Dream Theater att de står stadigt på toppen av progberget, som de kungar de är. Örongodis! 

Mezzrow ”Embrace The Awakening” BETYG 4

Aggressiv thrash metal med progressiva inslag.

Treat ”The Wild Card” BETYG 4

Melodislingor och refränger att bli knäsvag av. 

Arch Enemy ”Blood Dynasty”

Ännu en höjdarskiva signerad Michael Amott och hans kumpaner, som i låt efter låt visar att aggressiv sång och snabba taktarter med lätthet krokar arm med mjukare tongångar. Nästan alla låtar skulle vara vettiga singelsläpp vilket säger allt om den höga lägstanivån på låtnickrandet. 

Blackbriar ”A Thousand Little Deaths” BETYG 4

Förtrollande symfonisk metal. 

Coroner Dissonance Theory

Snacka om skivcomeback! Grin släpptes 1993 och sedan… Ingenting nytt fram tills nu. Allt känns välbekant och det menar jag i positiv bemärkelse och ingenting faller ur ramen. Så här ska thrash metal i den gamla skolan låta! 

Warbringer ”Wrath and Ruin”

Thrash metal med teknisk skicklighet och känsla i ljuv symbios och öppningslåten The Sword And The Cross och dess sju låtkamrater knäcker det mesta. Mums filibabba! 

Warmen ”Band of Brothers” BETYG 4

Melodislingor som krokar fast lyssnaren. 

Ghost ”Skeletá”

Precis allt är genomtänkt och polerat in i minsta detalj och aningens mer ”ruffighet” hade tilltalat undertecknad mer = en högre listplacering. Med det sagt är låtar som framför allt Peacefield och Satanized som tagna ur (hård)rockens låtskrivarformulär under rubriken ”earworm”. 

Halestorm ”Everest” BETYG 3,5

Adrenalinfyllt och ärligt musikskapande 

Outsider:

Testament ”Para Bellum” BETYG 3

Thrash metal med starka inslag av black metal. …och så en trippel bonuskategorier: 

ÅRETS LÅT

Treat ”Back to the Future

”Melodislingor som fastnar och vägrar att lämna skallbasen och som om det inte vore nog är refrängen så bra att det är konstigt att den inte skrivits tidigare. 

ÅRETS BOK

”Dio: The Unholy Scriptures: The Complete Unofficial Chronicle of Ronnie James Dio’s Solo Canon” (Martin Popoff)

Måhända är herr Popoff emellanåt aningens för produktiv – på bekostnad av slutprodukten – men med den här tegelstenen överträffar han sig själv. Det är dukat för att bara ge sig hän till läsningen och minnas den stora rösten. 

ÅRETS DYRINGAR aka MEST VALUTA FÖR PENGARNA:

Kiss släppte av extramaterial smockfulla ”Dressed to Kill”– och ”Alive!”-boxar med bara några veckors mellanrum. Två tidiga julklappar för alla de fans som väntat i åratal på det (nästan) kompletta konsertunderlaget som låg till grund för den klassiska livedubbeln tillika genombrottet. 

Magnus Bergström 

Fotnot: De skivor på ovanstående lista som har ett betyg är nyaskivor.se-recenserade och för längre beskrivningar av dessa rekommenderas sajtbesök. 

———————————————————————————————————————

Tio i topp

1. IQ Dominion (Progressive Rock) Med Dominion , 44 år in i sin karriär, har IQ på något sätt lyckats producera ett album av så hög kvalitet som både förtrollar och hänför musikaliskt samtidigt som det berör hjärtat. Med ett fräscht och välbalanserat kompendium låter IQ bättre än någonsin. Det verkar vara ett band som har mycket mer att ge på sin ålders höst med många fler okända dörrar att öppna. Ett kraftfullt och gripande tillskott till deras katalog, vilket visar på stor mognad – en grupp musiker som har en precis förståelse för sina styrkor och egenheter.

2. Little Feat Strike Up The Band (Southern rock) Det här är sannerligen ingen liten prestation. Alla komponenter förenas för Little Feat med Strike Up The Band för det är klangfärger formade av ett band som erkänner och respekterar sitt förflutna samtidigt som de banar väg för nya utmaningar. Little Feat är en institution som har överlevt och åstadkommit mycket genom sin historia. Det är bara att njuta när de fortsätter att producera och skapa ny och spännande musik. 

3. Helloween Giants & Monsters (Metal) Två album in och Helloween’s sammansmältning av dåtid och nutid håller inte bara i sig, den blir rentav bättre. Giants & Monsters tar tyskarnas power metal in i 2025 med en klanderfri modern tolkning av ljudet de var med och skapade för 40 år sedan. Likt ett sjuhövdat germanskt Frankenstein’s monster så fungerar experimentet.

4. Styx Circling From Above (Progressive Rock) Ett konceptalbum om föråldrad teknologi som täpper till planeten. Dessutom en fortsättning på de bländande mer prog-orienterade vibbarna som dessa Chicago-bördiga AOR-veteraner kickstartade med 2017 års The Mission. Nykomlingen och producenten Will Evankovish spelar en huvudroll tillsammans med den tidlösa, gyllene rösten Tommy Shaw och trotjänaren James ’JY’ Young. En brusande skål höjs till skyarna.

5. Jethro Tull Curious Ruminant (Progressive Rock) Du väntar i 19 år på ett Jethro Tull album och så kommer tre stycken nästan samtidigt. Curious Ruminant är det bästa uppsvinget i karriären i den brådska som tydligen driver Ian Anderson framåt för att konfrontera dödligheten direkt. Tull låter fortfarande som Tull även om fans av originalbandet förmodligen skulle vilja ha mer grymtande. Produktionen är lättsam och ibland kinkig, vilket inte frångår det gripande och vackra i sin enkelhet.

6. Joanne Shaw Taylor Black & Gold (Blues) Under senare år har Shaw Taylor’s villighet att utmana sig själv med stilistiska risker gett näring åt en anmärkningsvärd kreativ gnista och den tar fyr på Black & Gold. Den växlar sömlöst mellan poprock, americana och reggae och när hon återvänder till bluesens territorium är det fullbordat för hennes stickande, artikulerade gitarrsolon och glödande sång lyser upp hela härligheten.

7. Pavlov’s Dog Wonderlust (Progressive Rock) Den oförutsägbara ensemblen från St. Louis, Missouri har förblivit trogen sig själv på sin tionde studioutgåva och mästerligt hyllat konsten att återuppfinna och överträffa även sina egna tidigare prestationer. En mångfacetterad upplevelse genom känslomässiga världar över otaliga stämningshorisonter och i alla avseenden – tidlöst magisk.

8. Arjen Anthony Lucassen Songs No One Will Hear (Progressive Rock) Songs No One Will Hear är en anmärkningsvärd prestation. Som en fristående berättelse är det smyckat som ett konstverk. Det är musik för sinnet och format som en klassisk rockopera som fungerar på många nivåer. Lucassen är en begåvad musiker, kompositör och berättare. Detta är ett album där man helt enkelt kan blunda och svepas med. Det är en värdig resa. Det är progrock när den är som bäst.

9. Pattern-Seeking Animals Friend Of All Creatures (Progressive rock) Friend Of All Creatures är ett magnifikt album, fullt av gripande framträdanden. Texterna är lite mer impressionistiska den här gången, men det gör att lyssnaren får ta med sig en del av sig själv in i den fenomenala drömvärlden fylld av musik som utgår från hjärtat, resonerar med hjärnan och kräver begåvade musiker för att framföra.

10. Alice Cooper The Revenge Of Alice Cooper (Shock Rock) Alice Coopers originalband återförenas till det första albumet på över 50 år. Det visar att ålder inte är något hinder för bra musik och här skakas den ena nostalgiska låten after den andra fram ur rockärmen.The Revenge of Alice Cooper är en hyllning till det förflutna, men framför allt till dem själva. Efter ett halvt sekel förtjänar de det.

Bubblare:

Svart Ridå Aponia (Indie Rock) I en period när ingenting kan tas för givet har Svart Ridå levererat ett album som täcker hela spektrumet av välbefinnande. Visserligen tillspetsat med socialt berättigad kritik och livets alla umbäranden, men just därför makalöst utförd, varierad till fullkomlighet och i grund och botten utformad för en värld i perfekt harmoni.

Stolpskott:

Herman Rarebell & Friends What About Love (Cover Rock) Den förre trummisen i Scorpions är besatt av klassisk åttitalsrock, så han tar med sig några vänner in i studion för att göra covers. Det slutar med att alla de inneboende pruduktionstricken som gjorde låtarna klassiska från början togs bort, så nu blev de bara helt intetsägande.

Thomas Claesson