Stillsamt med kraft
Wiz Khalifa, eller Cameron Thomaz som han egentligen heter, har tidigare släppt ett par uppmärksammade album på eget bolag. Numer återfinns han i Atlantics stall och släppte tidigare i vintras suveräna singeln Black and yellow – en hyllning till Pittsburgh Steelers – som rusade upp i topp på Billboardlistan.
Wiz Khalifa tillhör en ny generation hiphopartister som är aningen lugnare, lite känslosammare och som nosar en hel del på elektronisk musik blandat med en god portion soul men samtidigt tydligt influeras av storheter från förr: Tupac, Biggie et al. Arvet från den senare hänger med ganska markant hos Wiz Khalifa.
Albumtiteln Rolling papers anspelar enligt Wiz själv på sättet han numera nedskriver sina texter: i form av väldigt korta noteringar, snarare, än hela harangerna. En annan rätt så självklar association är förstås den till många hiphopartisters favoritröka…
Rolling papers vågar jag utnämna till en av årets bästa hiphopplattor redan nu. Här finns inte ett svagt spår.
Närvarande i alla låtar finns en imposant och skön tyngd och ovanpå denna sen Wiz Khalifas rap som rikoschetterande kulsprutekulor. Men hans register är samtidigt bredare och mer varierat än så, vilket han visar i de lite lugnare spåren. Och de är inte heller så få.
Inledningsspåret, som nämnts ovan, tillhör nästan undantagen med dess kraftfulla fart. Tyngden behålls i betydligt stillsammare Hopes & dreams, som med sitt mättade och mäktiga sound får bli ett talande exempel för övriga lugna låtar.
Produktionen är snudd på bländande, hur man lyckas få djup och liv i en i grunden och botten digital skapelse.
Wiz Khalifa är ett kraftpaket att räkna med, om han inte sjabblar till det med något som inte har med hans musikaliska kvaliteter att göra.
Mats Johansson