nyaskivor.se

Robyn ”Body talk Pt 2” (Konichiwa Records/EMI)

Robyn han blivit ett varumärke för bra musik. Hon har skapat det själv. Det känns som en evighet sedan hon sjöng signaturen till Lilla sportspegeln, “You Can Always Be Number One”.

Det var länge sedan hon sjöng på sin dadda hink och spade låt “Do You Really Want Me” (1995). Idag är hon Madonna lik. På många sätt. Hon skall hyllas för att hon gång på gång lyckas förpacka sin musik snyggt, tidsenligt och proffsigt på alla sätt och vis. Jag tycker det är uppfriskande att vi nu har en ny musikexport att vara stolta över. Hon för den moderna popmusiken framåt. Just nu känns det som hon experimenterar med musik och spottar ur sig musik likt Beck. Där slutar den jämförelsen.

Just nu är Robyn mer Madonna än Madonna är Madonna. Det kanske var hårt men för att förklara hennes storhet och i vilket fack hon hamnar i, för det är ju viktigt att stoppa folk i fack. Speciellt musik. Det är viktigt. Slå ihop Beck och Madonna så kommer man rätt nära Robyn 2010. Riktiga musiker vågar utmana och tänka nytt. Det gör Robyn, gång på gång.

Det här är inget jag brukar lyssna på själv, men jag kan uppskatta Robyns musik när jag hör den på radion och i andra sammanhang.

Mattias Ransfeldt

Christina Aguilera ”Bionic” (RCA/Sony)

Som synes av rubriken ovan är inte det här en skiva för den (sex)känslige… Det är nästan så att undertecknad tycker att det blir för mycket sexsnack emellanåt, och då har jag ändå vuxit upp med texter signerade sexsugna herrar som Paul Stanley (Kiss) och David Coverdale (Whitesnake)…

Titelspåret Bionic är lite väl långsam för att vara inledningslåt men får ändå godkänt tack vare en medryckande refräng. Not Myself Tonight och Woohoo är bästa dansgolvslåtarna med skönt sväng.

Sistnämnda låt har skivans fräckaste text, för vad annat kan man säga om dessa textrader:

You know you really wanna (hey). Wanna taste my (woohoo). You know you wanna get a peak. Wanna see my (woohoo).
You know you wanna put your lips. Where my hips are (woohoo). Kiss all my (woohoo). All over my (woohoo).

ll the boys think it’s cake. When they taste my (woohoo). You don’t even need a plate. Just your face, ha (woohoo). Licky, licky, yum yum (woohoo).

Vill man dessutom höra sexiga stön står Desbudate i en klass för sig. Christina kan konsten att låta tänd om man säger så…
Större delen av skivans andra halva består av piano/jazz/soul-ballader, av vilka Lift Me Up (skriven av Linda Perry) sticker ut allra mest.

En av höjdpunkterna är avskalade och innerliga balladen All I Need, som handlar om det viktigaste som finns: familjen. Det är i låtar som den här som Christinas omfångsrika röst får chansen att briljera.

När man är på väg att somna till av allt pianoklinkande så avslutas skivan med en pigg danspop-trippel: I Hate Boys, My Girls och Vanity. Det är inget fel på dansgolvspotentialen i dessa och dom fungerar som en väckarklocka. Det känns lite konstigt att plötsligt ryckas upp från det tillbakalutade, men det blir ändå plus i kanten för att det är en kul idé.

Apropå ingenting vill jag varna för skivans sämsta låt: Elastic Love. Den låter som ett irriterande ljudtest…

Sammantaget får jag lite för mycket känsla av ”blandgodis” när jag lyssnar på Bionic. Det vill säga Christina vill visa allt hon är kapabel till, vilket resulterar i för många stilar på en gång. Men det går förstås inte att bortse ifrån att det är välproducerat och att hon har rösten i behåll. Dessutom är dom låtar som är bra riktigt bra.

Och har man som Christina sålt över 30 miljoner skivor (!) så har man väl egentligen ”frikort” till att göra precis vad som helst på skiva…

Magnus Bergström

Usher ”Versus” (Arista/Sony)

1994, när Usher Raymond slog igenom med monsterhiten Think of You, gick han fortfarande i high school och räknades med ens som ett av r´n´b:s underbarn. Det verkliga genombrottet kom 1997 med enormt framgångsrika albumet My Way.

Det vuxna artistlivet har inte gått jämförelsevis lika smidigt. Usher har gjort några mer eller mindre misslyckade inhopp som skådis och musikkarriären har svajat till en del. 2010 har emellertid hittills varit lyckat med fina albumet Raymond v. Raymond som kom i våras. Höstens Versus är delvis tyvärr en ren upprepning med låtar som Papers, Hey Daddy (Daddy´s home) och There goes my baby vilka samtliga var med redan på Raymond v. Raymond.

Av det nya materialet är DJ got us fallin in love med en klockren refräng respektive i och för sig sliskigt sexistiska Enrique Iglesiasduetten Dirty Dancer de låtar som håller högst klass.

Mats Johansson

Familjen ”Mänskligheten” (Adrian/Hybris/Border)

Det framgångrika hushållet Familjen bestående av Johan T Karlsson, Andreas Tillander och Ninsun Poli är tillbaka, denna gång lite mer erfarna och mycket bättre utrustade. Mänsklighetens öppningsspår It began in Hässleholm är en ganska dålig låt som lämnar mig förvirrad – blir det inte bättre än så här? Men så kommer den andra låten och all min tvekan är som bortblåst. När planeterna har stannat är ett lyckopiller liknande deras förra succé, Det snurrar i min skalle, med ett taktfast trummande och samma igenkännliga dialekt. Man kan inte låta bli att bli glad.

Vissa låtar på plattan är mer electronica och tecno än andra men bäst blir det när de kombinerar det med pop. Denna skiva är inte lika enhetlig som den andra och drar åt många olika håll. Viggo är ett helt instrumentaliskt spår som ändå är skön att lyssna på, Det var jag känns som en möjlig radiohit och Man ser det från månen är en fin låt med rymdkänsla som börjar med två minuter av plingande klockspel. Den avslutande indianlåten Bethnahrin är mycket annorlunda men gör mig ändå inte överraskad. Mycket ryms inom Familjens ram och det är skönt att höra en grupp som inte göra samma sak hela tiden.

Skivan är lite spretig men ingen låt känns omöjlig för dansgolvet. Familjen är hemma och huset känns bra igen.

Rebecka Bergh

Shout Out Out Out Out ”Reintegration Time” (Normals/Ada Nordic/Warner)

Kanadensiska Nik Kozub med band levererar dunkande electronica för danshaket. Många spår faller platt medans ett par sticker ut och man vill nästan börja röra på legsen till rytmen av det bloppande discobeatet. Men, det känns överlag väldigt sirapssegt. Det krävs mer för att jag ska haka på här. Jag överlåter detta till den som bara vill dansa no matter what. Musiken funkar inte fullt ut och jag får känslan av att tiden är mogen för att dra till nästa uteställe. Detta känns allt för ute och får iallafall inte in mig på rytmens dansbana.

Jenny Nilsson

Petter ”En räddare i nöden” (Pope/Universal)

Petters senaste alster En räddare i nöden bjuder på några få bra spår. Däribland de spännande duetterna med Magnus Carlson och Timbuktu, Gör min dag respektive Älskar din stil. Två lite oväntade möten som får det att hetta till lite.

Temperaturen är annars förvånande låg. Samplingarna lite fantasilösa och Petter själv låter väl trött ibland. Skriver man en låt som Hård värld får man banne mig ta och låta som om man menar det man säger. Nä, Petter, det här förpassar vi till glömskans vrår och ser fram emot nästa gång.

Mats Johansson

Andra Generationen ”Hippare Hoppare” (Metronome/Warner)

Kärnan i Andra Generationen har vid det här laget musicerat ihop i dryga två decennier.
Att de nu släpper blott tredje studioplattan kan ju tyckas lite futtigt, men anledningen till det stavas i vart fall inte e-n-e-r-g-i-b-r-i-s-t.

Undertecknad är tämligen förtjust i bandets alldeles egen variant av fartfylld multikulturell etno med basen i makedonsk folkmusik, men med färgstarka inslag från ett antal varierande håll och vardagsnära texter, främst på svenska.

Nya skivan Hippare Hoppare innehåller förstås melodifestivalbidraget med samma namn och Dogge Doggelito som gäst. För övrigt finns här pärlor som Muzika och Göteborg. Sammantaget är HH en föredömligt jämn historia. Kanske saknar jag ibland de lite klistrigare refrängerna som i forna, mästerliga VM-låten Heja Sverige! från 2006.

Mats Johansson

Gucci Mane ”The State vs. Radric Davis” (Warner)

Gucci Mane eller Radric Davis som han egentligen heter, tycks tillhöra de oförbätterliggas skara. För närvarande sitter han på anstalt för att ha brutit mot en tidigare villkorlig dom. Sorgligt.  Rappa kan han emellertid och har en mäktig, lite släpigt rosslig stämma.

Andra studioalbumet The state vs. Radric Davis innehåller några godbitar av tyngre snitt, med drivande Gingerbread man som det absoluta toppnumret. All about the money respektive Bingo har bra beats och den förstnämnda ståtar med en snygg electroslinga. Mycket bra funkar även de tralliga r´n´b/pophybriderna Spotlight, Bad, bad, bad och Sex in crazy places. Väl tjatigt blir det i Stupid wild och Lemonade som mest mal på monotont.

Under detta år är albumen The State vs. Radric Davis- The Verdict + The Appeal i antågande.

Mats Johansson

Mofeta & Jerre ”Bomben” (Pumpa/Universal)

Efter suveräna singlarna Fonky Fly, Sitter som en smäck och senast Bättre i Berlin som sett till beats och svängfaktor inte riktigt nådde samma höjder som de två föregående, släpper duon Mofeta och Jerre första fulllängdaren Bomben.

”Varenda gång jag lägger text på beats/så blir det sexig skit” rappar Mofeta i titellåten och ett annat spår introduceras som följer: ”känner du lukten? Det luktar klassiker!”

De har attityd som få (kaxighet hör ändå till genren) och lyckas faktiskt leva upp till det, med glimten i ögat. Det är tämligen jämnt, coolt funkigt sväng och genomgående bra texter. Jerre står för beatsen, Mofeta för texterna.

Det är bara att konstatera att svensk hiphop anno 2010 är starkt på g. Mycket tack vare Mofeta & Jerre, som även turnerar flitigt (se fina hemsidan mofetajerre.se för mer info).

Mats Johansson

Jay Sean ”All or nothing” (Universal)

Kamaljeet Singh Jooti med artistnamnet Jay Sean från Hounslow utanför London tänjer inga gränser musikaliskt med sitt tredje album All or nothing. Däremot är det det första att släppas på den amerikanska marknaden, pushat av heta etiketten Cash money records.

Sett till musiken, är det oförändrat samma r´n´b-pop som på de två tidigare plattorna: profillöst, ospännande och lätt att glömma. Direkt dåligt är det inte, ändå. Här finns catchy tralldängor enligt hitfabrikens formulär 1 a och Jay Seans väna, ljusa sockerstämband triggar säkerligen igång ett otal kärleksträngtande tonårsflickhjärtan.

Som gäster märks exempelvis Lil Wayne och Sean Paul.

Mats Johansson