nyaskivor.se

Luther Dickinson and the Sisters of the Strawberry Moon ”Solstice” (New West/Border)

North Mississippi Allstars är Luther Dickinsons egentliga musikaliska hemvist. På detta eminenta album som du ser får full pott har han lierat sig med ett antal lika eminenta kvinnliga vokalister och musiker, som till exempel Amy Helm, Amy LeVerne, Sharde Thomas och The Cocco Mamas.

Luther spelar alla möjliga gitarrer, banjo och låter det kvinnliga sällskapet glänsa i ett helt batteri av utmärkta låtar. Det här är Americana i ett nötskal. Gospelinfluenserna är betydande albumet igenom och blandas väl med folkmusik, blues och en smula country. Naturligtvis sitter sångstämmorna som limmade, men även gospelmusikens call and respond används med framgång.

När man är helt knäckt av de vokala insatserna, smyger det in en sammetsmjuk klarinett eller en slirig orgelslinga som grädde på moset.

Det är rent bedårande att det fortfarande produceras musik av detta slaget, med små medel som omfamnar lyssnare i en stor varm musikalisk bamsekram.

Bengt Berglind

Steve Earle & The Dukes ”Guy” (New West/Border)

När det egna skrivandet på de senare albumen har falnat använder Steve Earle samma grepp som för tio år sedan när han hyllade Townes Van Zandt. Nu är det Guy Clark som ska hyllas och det är absolut inget fel i det, för hans eminenta sånger behöver höras av fler om och om igen.

Desperados Waiting for a train, LA Freeway, Texas 1947 och She ain’t going nowhere är bara några av Guy Clarks små mästerverk.

Steve Earles band låter fantastiskt genom hela albumet. Låtvalet är inget att klaga på men den kära Steve har inte den uttrycksfulla röst han en gång hade.  Nu ska det sägas med en gång att jag är en stor vän av så kallade ickesångare som ibland rosslar till det mer än vanligt, typ Dylan för att bara nämna en i raden.

Steve Earle lyckas här inte helt att mumla ur skägget och att ge Guy Clarks låtar den rättvisa de förtjänar.

Därför rekommenderar jag samlingen This one’s for him – A tribute to Guy Clark från 2011.

Bengt Berglind

Son Volt ”Union” (Border)

Att Son Volt är Jay Farrars band råder väl ingen tvekan om,. Det är han som skiver alla låtar och sjunger detta har han gjort sedan han och Jeff Tweedy gick skilda vägar i Uncle Tupelo.

Jeff Tweedy solo eller med gruppen Wilco har utforskat olika stilar och genrer inom rock, pop och americana med skiftande framgång.

Jay Farrar har i stort sett hållit till i samma musikfåra de senaste åren. Men när han  på albumet Shades of blue skulle ta sig an bluesrockens dammiga domäner blev det pannkaka av det hela. Det finns så många andra som behärskar den musikstilen bättre.

Därför är det riktigt trevligt på alla sätt när Jay Farrar och hans Son Volt nu har plockat ihop ett album med många bra låtar som till exempel Devil Don’t Care, The ’99 och avslutande The Symbol.

Flera spår på albumet är inspelade på Woody Guthriecentret. Kanske för att få lite mer inspiration med musik och texter, som denna gång är väl genomarbetade och vill berätta en historia eller skeende.

Jay Farrar har inte den mest flexibla rösten men nu när han får ett bra material att hålla sig i funkar det bra. Sen skulle det bli något mer variationsrikt om det förekom fler instrument för att färga musiken bakom hans ibland något entoniga stämma. Ett litet klagomål i marginalen ni kan bortse ifrån.

Bengt Berglind

Mandolin Orange ”Tides of a teardrop” (Yeproc/Border)

Detta skulle kunna bli en mycket kort recension. Egentligen skulle det räcka med begreppet ’behagligt’. För det är just vad som genomsyrar det nya albumet med den amerikanska folk/americanaduon Mandolin Orange.

Det är behagligt med melodistinna spår som avlöser varandra. Sången och instrumenteringen är lågmäld, Andrew Marlins och Emily Frantz röster flätar sig runt varandra och återförenas under stundom med skön stämsång.

Mandoliner, fioler, gitarrer och försiktiga slagverk bäddar, fyller ut och bildar en förförisk vacker men effektiv ram för duons röster.

Albumet Tides of a Teardrop är deras femte men det första jag stiftat bekantskap med. Ett album som fungerar lika bra före lunch en söndagsförmiddag som i dag med DN i soffan, eller en sen kväll med bara ett tänt ljus och halvöppna ögon. Men med vidöppna öron.

Bengt Berglind

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

Amy Helm ”This Too Shall Light” (Yep Roc/Border)   
Kathy Mattea ”Pretty Bird” (Thirty Tiger/Border) 

Två kvinnliga vokalister som har sin rötter i den amerikanska rootsmusiken men på lite skilda sätt. Först ut kommer Amy Helm som dotter till legendariska Band-medlemmen Levon Helm. På hennes nya album går det inte att sticka under stolen att det hörs att Amy bygger vidare på pappas musikgärning.

Hela albumet är starkt inspirerat av gospelmusikens byggstenar utan att det är musik direkt för en kyrkolokal.

Amy Helm har en bra stark röst som passar bra in i sammanhanget. I de flesta av albumets låtar fyller kören ut bakom hennes röst med just den gospelkänsla som nämndes tidigare. Producerar gör en av mina favoriter Joe Henry – alltid med en genuin känsla för artisten i fråga.

Amy Helm gör här en avslappnad skön version av Rod Stewarts Mandolin Wind. Men det är originalmaterialet som ger albumet tyngd, skärpa och skönhet.

Kathy Mattea är en Nashvilleveteran inom singer/songwriterfacket med ett femton album bakom sig. För mig är det första gången som jag stiftar bekantskap med henne och upptäcker att jag missat en bra röst. Nu när hon nyss fyllt femtio har även hennes röst förändrats och blivit något mörkare, vilket jag uppskattar.

Albumet är en uppvisning i vad vi kan kalla folk-county i det lilla formatet, ganska avskalat men alltid stilrent och snyggt. Mycket av detta kan säkert tillskrivas Kathys gamla polare Tim O’Brians gitarrspel.

Kathy Mattea tolkar Bobbie Gentrys klassiska Ode to Bille Joe och går iland med det. Detta gör Kathy för hon sjunger med en ständig närvaro och känsla. Förmodligen för att hon bär med sig en lång erfarenhet inom musikbranchen.

Bengt Berglind

Carrington MacDuffie ”Kiss make better” (Hemifrån)

Carrington MacDuffie är tillbaka med en fullängdare och det är hennes tredje skiva som jag recenserar här på nyaskivor.se så därför kommer det inte någon närmare presentation.

Kiss Make Better är väl egentligen en fortsättning på den inslagna vägen både musikaliskt samt i uttrycket och som vanligt är hon omgiven av riktigt bra musiker. Den nya skivan ska lanseras med en vårturné i Europa där Paris, Luxemburg, Belgien, Holland, Tyskland, Österrike, England och Skottland är representerade.

Låtar att börja med: Kiss Make Better, Red Kiss, Blue Halo 0ch Come For Me.

Börje Holmén

Calle Karlsson ”Monterey Shoreline” (hemifrån)

Calle Karlssons sjunde cd är en EP med följande medmusiker: sång och gitarr Calle Karlsson, sång Linda K Johbarn, Maria Blom och Janni Littlepage, dobro och steel pedal Berra Karlsson, dragspel och orgel Olle Bergel, piano Klas Qvist, tvärflöjt Göran Sjövall, bas Mical Smedmalm, trummor Micael Karlsson och slagverk Andreas Holmstedt. Det är nära på samma musiker som på singeln som är recenserad på denna sida.

Det är en annorlunda musikstil jämfört med den förra singeln. Numera Beatlesinfluerad pop med inslag av Americana. En mycket smittsamt gladare skiva och inte så mycket mörker som den förra präglades av. Låtar att börja med: Monterey, Carry On  och Seize The Day.

Börje Holmén