nyaskivor.se

Neal Schon ”So U” (Frontiers/Playground)

Efter att i många herrans år varit på resande fot med Journey provar än en gång
gitarristen Neal Schon sina egna vingar. Vid sin sida har han bassisten Marco
Mendoza som senast var synlig på Sweden Stage under Black Star Riders spelning
på Sweden Rock Festival för ett par år sedan. På en pall strax bakom dem sitter
ytterliggare en Journey-bekant som lystrar till det klingande namnet Deen
Castronovo.

Alla tre bidrar med låtskrivandet och de släpper loss sina röster med de icke
att förglömma inbakade demoniska undertonerna i släptåg. Den inledande åkturen
med ’Take A Ride’ undviker med nöd och näppe den värsta snårskogen. Den virriga
om än bluesiga sången följer inte helt den snitslade stigen, mycket tack vare
sin frånvaro av tydlig melodi och än mindre av refräng.

Titelspåret ’So U’ snirklar sig runt med sina knepigt instuckna poem i hela nio
minuter utan att egentligen komma någon vart. Det var väl ändå inte så en wah-
wah pedal skulle användas. Det stampas ordentligt i jordkällaren under den
intensiva akten ’Shelter’. Här anmodas det att ta betäckning. Inte minst för de
ihållande gitarr-salvorna som får fundamentet att skälva. Det klart bästa spåret
i följe med rockdängan ’Serenity’ som är lätt att ta åt sig.

Jodå, till de mest inbitna Journey-fansen finns också en godbit. Den teatrala
’Love Finds A Way’ lär inte göra någon besviken på det planet. I skarp kontrast
till den instrumentala ’Exotica’ som med sitt jazz fusion-tema leder Neal Schons
flyguppvisning allt för nära solen med lätt brända vingar som följd.

Thomas Claesson

Beth Hart & Joe Bonamassa ”Live in Amsterdam” 2CD (Mascot/Provogue)

Med två lovordade studioskivor i kappsäcken var steget upp på scenen någonstans
i Amsterdam inte så särdeles stort. Konstellationen Hart/Bonamassas bejublade
föreställning hade för en stund gjort att publiken glömt de stillastående
väderkvarnarna och distrikten med de röda ljusen strax utanför. Nu tvärtom
alldeles betagna av stundens allvar, vilket hade till följd att det emellanåt
klapprade friskt med de handmålade trätofflorna.

Den tuffa men allestädes bedårande Beth Hart bördig från Los Angeles lindar för
en stund den blyge engelsmannen Bonamassa runt sitt lillfinger som spunnet
socker runt en pinne. Två artister med en utstrålning som är få förunnat. Beth
med sin förföriska röst och Joe med sin magiska gitarr sammanfogade av ett band
med en blåssektion som förenar det bästa av de två världarna.

’Live In Amsterdam’ bidrar med ett utsökt urval av blues, soul och rock n’ roll.
I skattkistan plockar jag oavkortat upp Etta James’ ’Sinner’s Prayer’ som har
förmågan att ge den energikick som varar hela föreställningen ut. ’Baddest
Blues’ är en annan höjdpunkt på skivan, för att inte tala om ’Someday After A
While (You’ll Be Sorry)’ där Bonamassa som omväxling tar en svängom med
mikrofonen. BB King: se hit och begrunda. CD1 slutar tyvärr här.

Beth och Joe fortsätter att utforska den oöverskådliga sångboken i akt två och
skakar abrupt fram den sprudlande ’Well, Well’ ur rockärmen. ’See Saw’ tar vid
och rockar på med frenesi och pondus där Harts kärnfulla stämma hamnar i full
batalj med Bonamassas smattrande gitarr. Utmaningen ’I’d Rather Go Blind’
tillför slutligen den fullbordade känslan av styrka till materialet.

Bortsett från några inslag av swingjazz, rockabilly och gospel så är den här
liveskivan klart tilltalande. Till den mognare publiken, som har varit med förr,
rekommenderas den starkt och varför inte rentav prova DVD:n. Vad är väl bättre
än direkt ögonkontakt med två så karismatiska artister?

Thomas Claesson

Fotnot: Finns även på DVD och BlueRay

Eric Bibb ”In 50 Songs” (Dixiefrog/Border)

På en trio i cdutgåva samlar Eric Bibb ihop 50 sånger som han brukar framföra i olika sammanhang. Blues, folkmusik och en aning gospel om man ska sammanfatta i korthet. Eric Bibb som ständigt turnerar världen över och för några år sedan gjorde en luciakväll oförglömlig i Va Ämterviks kyrka med känligt gitarrspel och en röst som värmde långt ut i den decembernatten.
Han har förmåga att anpassa sin röst till just det musikstycke han just då framför. Allt från Sam Cookes ljusa mjuka vibrato till en gammal bluesfarbrors härjade röst från bluesdeltat i amerikanska södern. Till detta lägger Eric Bibb ett gitarrspel som är ytterst följsamt och passande.
Bland dessa femtio Bibblåtar finns det en hög välkända alster, som Goin Down Slow i duett med Taj Mahal , Wayfaring Stranger och Drinkin’ Gourd.
50 sånger sköna att ha till hands när så kallade sommarplågor och annat musikotyg fyller radions vågor. Fly då till Eric Bibbs musikvärld och bli god och avkopplad igen.

Bengt Berglind

John Mayall ”A Special Life” (152/Border)

Det är sällan nu för tiden att man går ner i spagat över en bluesplatta. Att blusen i första hand är livemusik gäller fortfarande. Att sen John Mayall, av alla dessa bluesutövare, skulle leverera ett album efter alla dessa år i branchen som sticker ut och överraskar är smått sensationellt.
Utan att ha hjärnkoll på bluessvängen nu för tiden så anser jag nog att återväxten är klen. Du som är bluespuritan får gärna ge mig ett bra bluestips.

A Special Life känns i alla fulla fall både varierad och välgjord inom bluesmusikens vida ram. Den runt åttioårige huvudpersonen John Mayall sjunger, lirar munspel, gitarr och kanske piano med en fräschör som är imponerande i alla sina beståndsdelar.
A Special Life rymmer både nykomponerad musik, bland annat av bandets medlemmar och av bluesgubbar som Albert King och Jimmy Rodgers.
Givetvis omges John av ett utmärkt band. Han brukar ha ett gott öra till gitarrister av rang. Eric Clapton, Mick Taylor och Walther Trout är bara några i raden. Här på A Special Life övertygar hans nuvarande gitarrist Rocky Athas med ett klassiskt bluesgitarrlir.

Skönt är också att både piano, orgel och dragspel får ge denna musikform sin speciella prägel med egna blå toner.
Sist men inte minst så finns det ett grundsväng på A Special Life som gillas till fullo. Kanske beror det på att John Mayalls musik denna gång är mer löst bluesorienterad än bluesstatisk.

Bengt Berglind

No Sinner ”Boo hoo hoo” (Mascot/Provogue/Warner)

Från den vackra staden Vancouver långt där borta i väster lyses himlen upp av

ett sken som inte har varit synligt på år och dag. Det Rhythm & Blues influerade
bandet No Sinner anländer nämligen med sitt debutalbum direkt hämtat från
uppenbarelseboken kapitel 21 verserna 1-27 och det, ta mig tusan, bara någon
millisekund innan jag hade gett upp hoppet.

Uppbackad av den flyhänte gitarristen Eric Campell och en rytmsektion som skulle
kunna vara handplockad från Atlanta Rhythm Section uppvisar ’the leading lady’
Colleen Rennison ett om än starkare företräde än det hon stoltserar med på
skivomslaget. Hennes sångröst sänder de facto chockvågor som landar som en
förfinad reinkarnation av Janis Joplin.

Det utmanande överlämnandet av de nio spåren som pendlar mellan rock, blues och
soul ger ett obändigt intryck som är svårt att lägga band på. Den behagliga
känslan består vare sig man lyssnar på den sårbart spinnande ’Love Is A Madness’
eller den rykande ’Runnin’’ där en Ortoped bör uppsökas om inte högerfoten går
igång.

Det omtumlande titelspåret ’Boo Hoo Hoo’ vrider och vänder med byggstenar
formade i en acceptabel rockabilly anda, vilket får den svenska upplagan Top
Cats insatser att framstå som en samling stenstoder slumpvis placerade på
gårdsplanen.

Den uppsluppna ’Devil On My Back’ briljerar med en anmärkningsvärd tung känsla
av ärbarhet medan den råbarkade ’Work Song’ flyter omkring planlöst tills ett
bultande klimax når bortom all ära och redlighet.

Med en röst som inte bara kramar dig tills du tappar andan utan förmodligen
också gör att du förlorar delar av förståndet avslutas skivan med den
vidsträckta ’September Moon’, som lämnar självlysande strimmor av älvglans efter
sig.

Gå ut på marknaden, köp ’Boo Hoo Hoo’ till ett fast pris, luta dig tillbaka och
njut av värdetillväxtens ljuva sötma. Albumet har visserligen alldeles för kort
speltid, men det här är ett band värt att investera i. Det här är framtiden. Om
några år kommer miss Rennison att tjäna som förebild för andra.

Thomas Claesson

Tony Joe White ”Hoodoo” (Yeproc/Border)

-Det händer ingenting, det är samma hela tiden -, hävdade en närstående. Men när det gäller denne musikveteran så är det just det som är meningen, att det låter som det står still. Om du för ett ögonblick lyssnar med helt öppna öron och ett lika öppet musiksinne så framträder ett sväng och en småskalig funkig musikfest som få musikanter klarar av. Tony Joe har utvecklat detta till en mindre konstform. Denna gång på Hoodoo är det bättre än på senare album.
Melodier framträder tydligare, gitarrspelet är både rått, lyriskt och hypersvängigt i sin form.
Man hör varifrån Mark Knopfler hämtat influenser till sitt gitarrspel.
Hoodoo är mer varierad, har bättre låtar och med ett gitarrspel som både småblöder och glänser. Dessutom ligger en ljuvlig hammondorgel ochh virvlar under rytmmattan som Tony Joe White bygger upp.
Tunggungsväng med finess alltså.

Bengt Berglind

The Rides ”Can’t Get Enough” (Mascot/Provogue/Border)

Musikens vägar äro outgrundliga. En udda fågel Fenix har just landat. Två ärrade kämpar – Stephen Stills och Barry Goldberg – bildar ett band med Kenny Wayne Shepherd som är en frisk fläkt med inte fullt så många år på nacken.

Stephen Stills (gitarr/sång) är som bekant känd för sin medverkan i Crosby, Stills, Nash & Young och tankarna går obönhörligt till det mästerliga albumet Déjà Vu där Stills frälste omvärlden med den vittomtalade ’Carry On’.

Keyboardisten Barry Goldberg har sina rötter i Electric Flag som han bildade tillsammans med blueslegenden Mike Bloomfield. Kenny Wayne Shepherd å andra sidan tillhör den nya generationens bluesrockare som svänger sin gitarr som få är mäktiga till.

Goldbergs keyboard smälter perfekt in i de båda gitarrernas arbete. De tio låtarna som består av både covers och nyskrivet material avverkas unisont i en anda av väl bevarad pondus. ’Can’t Get Enough Of Loving You’ och ’Honey Bee’ är två fina bluesstänkare med massor av värme och elektrisk frenesi. De står i bjärt kontrast till den avväpnande ’Only Teardrops Fall’ som är lugnet själv.

Med en stilla nedräkning inleds det fina spåret ’Don’t Want Lies’ och Stills röst kommer till sin rätt. Familjärt gitarrkomp i bakgrunden lindar in låten till en dyrgrip som är svår att släppa.

Även om Stills röst darrar lite grand under delar av urvalet, så är den genuina atmosfären och känslan inget att ta miste på. När Stills slutligen drämmer i med klassikern ’Rockin’ In The Free World’ känns det annorlunda än när Niel Young sjunger den, men ändå helt rätt. Det är ett tecken på hög klass.

Thomas Claesson

Walter Trout ”Luther’s blues” (Mascot/Provogue/Border)

Walter Trout återuppväcker minnet av Luther Allison (1939-1997) och öppnar
därmed boken om Chicago blues i alla dess variationer. Det är ett sant nöje att
återigen få höra den kanske något underskattade Allisons verk med en tusch av
Trouts färgskala.

När den skårade Colt 45:an bränner av ’I’m Back’ så läggs inga fingrar emellan.
Med öppna spjäll lotsas vi snabbt och ursinnigt rakt in på Allisons allé där
drömmar går i uppfyllelse. ’Low Down And Dirty’ går på samma skola fast i
parallellklassen. De träffas på rasterna och tycker att livet är toppen.

På ’Bad Love’ sjunger Trout med gråten i halsen, men det finns ingen anledning
till oro. Det är så blues skall sjungas. Trouts stämma kommer långt inifrån
hjärtat på de avslutande ’Freedom’ och ’When Luther Played The Blues’ och det är
de finaste ögonblicken på skivan. Kryddat med den kvidande gitarren fångar Trout
elegant den inneboende andemeningen.

En sannerligen fullmatad bluesskiva där Trout med förflutet både i Canned Heat
och John Mayall nu ledsagar oss ända till pärleporten med hjälp av Luther
Allisons lykta. Ifall någon skulle ha vägarna förbi vid de tillfällen Trout
spelar i Europa, så sträcker sig konserterna mellan alltifrån Montreux jazz
festival till Öckerös församlingshem. Bara så ni vet och förresten jo, ni läste
rätt.

Thomas Claesson

Dead Soul ”In the darkness” (Razzia/Sony)

En idé, ett experiment. En ogenomtränglig yta över ett stenhårt inre. Till synes
opåverkat, dystert och tungt. Men också stenar har en öm punkt, en plats där
till och med ett enkelt släggslag får dem att spricka. I det här fallet är det
enkelt.

Två världar kolliderar. Den lille vemodige bluesmannen träffar det stora
teknokratiska monstret och en ohelig allians uppstår. För en upplyst recensent
som mig själv är det svårt eller närmast hopplöst att här och nu finna spår av
blues som håller i en rättslig prövning. Däremot finns det andra glädjeämnen.

Domedagsprofetior är ett annat kärt tema och här närmar vi oss pudelns kärna. I
sanningens namn är ’Burn Forever’ ett mäktigt epos som inte kan passera någon
obemärkt även om man vandrar i dödsskuggans dal. Gripande, suggestiva tongångar
återfinns även i ’Kill The Past’ där den kusliga stämman inte lämnar någon ro.

Även om det finns dörrar här som är säkrast att hålla stängda (närmast för att
hålla demoner på avstånd) så sipprar det ut ett intensivt ljus ur nyckelhålen
precis som om det kom från skärselden själv. Den dova, vindpinade ’Asylum’ är
ytterliggare ett starkt kapitel som avslutar skriften om alltings förgänglighet
och förhoppningsvis ger den fristad som eftersträvas.

Thomas Claesson

Leslie West ”Still Climbing” (Provogue/Border)

Uppmuntrad av framgången med ”Unusual Suspects” (2011) fortsätter Leslie West
sin vandring längs Golgata och finner än en gång frid i själen. Det som skiljer
mot föregångaren är att Gibson-gitarren har blivit tyngre och rösten har blivit
starkare. En mycket lyckad kombination.

I samspråk med sin kulturmärkta gitarr öppnar Leslie West föreställningen med
’Dyin’ Since The Day I Was Born’. Det är en bluesbaserad best med betar som
tränger ner till 70-talets urberg och vänder upp och ner på varenda sten, medan
livet passerar i revy.

Den inte helt okända Johnny Winter sprätter upp en välpolerad silverdollar under
’Busted, Disgusted Or Dead’ och låter slidegitarren göra jobbet. Krona eller
klave undrar vän av ordning. Ingetdera är svaret, myntet ställer sig på högkant
med jämn och fin snurr.

Att Leslie West är vid god vigör framgår tydligt under ’Feeling Good’. Lyriken
klargör om inte annat den biten och dessutom är kompisen Dee Snyder inblandad i
sången vilket leder till ett kraftfullt fyrverkeri av känslor. De akustiska
’Fade Into You’ och ’Tales of Woe’ är också omvälvande stycken som övertygar
utan elektrisk förstärkning.

Den gode gitarrbändaren – med så mycket på sitt samvete – får t.o.m. en gammal
cover att kännas som pånyttfödd. ’When a Man Loves A Women’ som till en början
kan tyckas kämpa i fel fack vinner ändå en arbetsseger med hjälp av Johnny Langs
och Leslies genomträngande, råbarkade passion.

”Still Climbing” är givetvis en anspelning på ursprungsskivan ”Climbing” med
Mountain från 1969 (där ’Mississippi Queen’ var öppningsspår om någon
händelsevis hade glömt det) som snabbt följdes av ”Nantucket Sleighride” och
”Flowers Of Evil”. Den trestegsraketen med den klassiska uppställningen
bestående av Leslie West, Corky Laing och Felix Pappalardi är ett minne blott.
Desto viktigare är att West för arvet vidare och det gör han med föredöme. Något
annat var heller inte att vänta.

Thomas Claesson