Den slutgiltiga nedräkningen
ABBA ”Voyage” (Polar/Universal)
Aldrig har ett album varit så överraskande. Aldrig har ett album varit så efterlängtat. Varenda en minns Brighton 1974 och de efterföljande glansåren då världen erövrades. Ett segertåg som gick från Sydney via Manila till Vancouver och alla platser där i mellan. Sedan efter några år var det över, trodde alla, ända tills nu.
Efter en väntan som kan tyckas som en evighet har den långa resan äntligen nått sitt slutmål. Nu är de här igen och med en lätt axelryktning, precis som om ingenting märkvärdigt har hänt, så fortsätter de att måla upp sitt poplandskap. De har ingenting att bevisa för vad som än kommer ut efter ett 40-årigt uppehåll, så kommer ändå de gamla favoriterna att vara för evigt.
Så oavsett om förväntningarna är orimligt höga eller löjligt låga så har det ingen betydelse i det stora perspektivet. Desto trevligare då att skivan landar med en tillbakablickande åtrå kontrat med en samtida besinning. Här samsas mångfasetterade discodängor med glammiga popmontage och för de som finner julen fröjdefull även en liten näpen julsång.
ABBA understryker sin tidlöshet med inledande I Still Have Faith In You som framstår som det modigaste och mest emotionella ögonblicket på skivan. Anni-Frid går till verket och deklarerar sin bestående tro på livet efter alla dessa år. Melodin försäkrar och firar på ett ömsesidigt sätt att alla fyra är förenade och att de bibehåller sin övertygelse och delar de gemensamma minnena.
Agnetha introducerar Don’t Shut Me Down med ackuratess. Bara den inledande lyriken med de lekande barnen i parken är i sig själv ett vinnande koncept som har använts förr (Chicago 1970 Make Me Smile). Lägg därtill musiken som både bekräftar ABBA:s status som legendarer och att dansgolvet är enda realistiska tillflyktsorten.
En annan låt som skapar ryckningar i extremiteterna är Keep An Eye On Dan. Bidragande orsak är att Benny och Björn är två av de mest talangfulla låtskrivarna i pophistorien. Accentuerat här med den vagt oförutsedda anspelningen som ändå glimmar så tydligt när den väl blir hörd. Perfekt arrangerad med vindlingar på en bädd av ovanliga musikaliska val. En avslutande touch av SOS kröner verket.
Den andaktsfulla finalen Ode To Freedom är mäktig med sina klassiska strofer. Anni-Frid och Agnetha sjunger fullt ut med den unika klangfärgen som bara deras röster kan skapa tillsammans. Som drottningar med en aktningsvärd ålder lämnar de över arvet till den nya generationen att beträda balrummet med musik som är ständigt ung.
Även om medaljskörden på Voyage inte är lika stor som på sjuttiotalets skivor, så är det ett värdigt sista kapitel på en osannolik popsaga. Få grupper om ens någon har gett mänskligheten en sådan lycka som ABBA med sina musikaliska kreationer. Det här sista farvälet var precis vad vi behövde. Tack för musiken.
Thomas Claesson
