Bekväm och trygg rock utan äventyrlighet
Bon Jovi ”2020” (Island/Universal)
Det är mycket möjligt att du som läser dessa rader undrar varför Bon Jovi placeras i kategorin rock och inte hårdrock. Svaret är mycket enkelt: 2020 är inte det minsta äventyrlig och steget till hårdrock är långt.
Istället handlar det om något som kan liknas vid en radioanpassad variant av Bruce Springsteen, med små countryvibbar här och där.
Men det är inte överraskande. Stiländringen inleddes till viss del redan på Crush (2000).
Nyss nämnde Bruce är känd för att säga vad han känner och sångaren Jon Bon Jovi följer i de fotspåren. Det är bra gjort; att tala direkt från hjärtat inger respekt. Han har redan avverkat partytexterna under bandets storhetstid.
Men med tanke på det uppenbara engagemanget i låttexterna, som bland annat avhandlar covid-19 och polisvåld, så undrar jag vart glöden i sången är. Det låter för bekvämt och tryggt.
Limitless öppnar i ett helt okej tempo men det är ingen risk för hastighetsöverträdelse; det är mer familjekombi än sportbil.
Do What You Can är ett högaktuellt inlägg om pandemin och hur den påverkar oss människor på olika sätt.
American Reckoning är den mest uppenbara passningen till herr Springsteen, med munspel som en viktig ingrediens.
Beautiful Drug är en lättsmält radiodänga som det det är lätt att svepas med i. Så här ska en hitlåt snickras ihop.
Story Of Love är bara för gullegullig. Med ”lajdajdididaj”-sång fullkomligen skriker den after ski-underhållning. Som om det inte vore nog är den nästan sex minuter lång… Tur då att vi i slutfasen får skivans klart vackraste gitarrsolo – det låter som att de sex strängarna gråter – som träffar rakt in i hjärteroten.
Blood In The Water börjar fint med stillsamt gitarrplock, fortsätter med pratsång av Jon för att stegras en smula i en smakfull refräng. Med lite ansträngning och med risk för att vara ute på hal is går det att säga att den har spår av de lugnaste stunderna på klassikern New Jersey (1988).
Det är egentligen inte fel på någonting, men dagens Bon Jovi känns bara så tandlösa vilket är trist när vi alla vet vad de är kapabla till. Att ge ut 2020 som en Jon-soloskiva hade varit ett bättre drag, för i och med namnet Bon Jovi signaleras det att det åtminstone ska förekomma någon gnutta hårdrock.
Gillar du bandets pudelhårdrockstid (och vem gör inte det) är det nog bara att hoppa över den här nya given. Men är du däremot förtjust i skivorna som släppts de senaste 20 åren finns ett och annat guldkorn att hämta.
Magnus Bergström
