Gudarnas sista öde
Asgard ”Ragnarøkkr” (Pride & Joy Music)
Välkommen till en värld fylld av illusionister, myter och ritualer som utspelas i en anda av medeltida progressiv metal. Med ursprung från Italien, men numera verksamma i Tyskland öppnar Asgard en dörr till en minst sagt sällsamt gästabud.
Osannolika 20 år har förflutet sedan förra skivan Drachenblut. Efter den rekordlånga betänketiden är det nu äntligen dags att tränga in i den nordiska mytologin och gudarnas undergång – Ragnarøkkr. Musiken är baserad på den progressiva rocken från sjuttiotalet, men med teatralisk, ibland rent av trubadurliknande sång.
I den initiala Trance-Preparation banar klaviatur och tvärflöjt vägen ända tills den påträngande gitarren sätter kraft bakom ceremonin. Handlingen utspelar sig i ett kargt landskap där en blond ungmö söker efter sin älskade medans olyckskorparna kraxar ödesmättat.
Det är lätt att låta sig slussas tillbaka i tider med krigsherrar och vapenfejder. Titlar som Battle och Kali-Yuga tillgodoser det behovet. Folk metal är en smal nisch och en stig som inte många beträder. Det mytomspunna är lockande, så varför inte låta sig omslutas av det övernaturliga och se hur långt det räcker.
The Night Of The Wild-Boar är ett ansträngt stycke som varken hittar vildsvin eller något annat spännande i skogen. Det mynnar i stället ut i ett enda utsträckt monotont malande som inte får till någon knorr på svansen.
Shaman är så pass omstörtande att intresset hålls vid liv under de dryga 11 minuter som hänryckningen varar. Med det inledande stämningsfulla arrangemanget manar den utvalde själavårdaren fram rösterna i sitt inre. Efter otaliga passager och temposkiftningar fördrivs till slut andar och demoner tack vare den infernaliska gitarren.
Efter en trippel av låtar som sjungs på tyska vilket inte gör någon människa vare sig klokare eller gladare avslutas återblicken med titellåten Ragnarøkkr och dimman verkar lätta i den utsträckningen att konturerna kan skönjas. En någorlunda trovärdig tolkning av jordens undergång och uppståndelse, som åtminstone räddar hedern och om inte annat bidrar till den kulturella mångfalden.
Thomas Claesson
