I skuggan av sina glansdagar
Running Wild ”Shadowmaker” (Steamhammer/Playground)
Piratkaptenen Rock ’n’ Rolf (Rolf Kasparek) har trots ett tidigare tillkännagivande att slaget är över öppnat dörren till kajutan, vilket betyder att sju år efter senaste skivan (Rogues En Vogue) har Shadowmaker sett dagens ljus.
Finns det något nytt under solen då? Nej. Comebacken handlar inte om att Running Wild upptäckt en ny tonart utan är helt enkelt en reaktion på fansens önskemål om en ny skiva med de tyska veteranerna.
Jaja, nu till väsentligheterna, det vill säga en låt-för-låt-beskrivning av innehållet:
Piece of the Action. Mellantempo och helt ok i typisk Running Wild-stil á la de senaste 15-20 åren.
Riding on the Tide. En av skivans två juveler och uppfriskande fartfylld. Textmässigt känner vi igen oss med rader som ”the Jolly Roger is flying high”.
I Am Who I Am. Ganska ok i stil med inledningslåten men med en tydlig skillnad till det sämre: refrängen upprepas om och om igen vilket gör att den snabbt känns tjatig.
Black Shadow. Känns trött och ”gubbseg” och det räcker som beskrivning.
Locomotive. (se Black Shadow)
Me & The Boys. Inleds med en gitarrslinga som är så ”smörig” att den lätt skulle platsa i en låt i Eurovision Song Contest. Det ska dock sägas att den blir rockigare allt eftersom och på pluskontot hamnar refrängen som är sanslöst medryckande. Att texten är i töntigaste laget är en annan femma…
Shadowmaker. Titellåten är till upplägget rena rama tvillinglåten till nyss nämnda Me & The Boys dock med ett glädjande undantag: den är rakt igenom aningens tuffare. Men det är farligt nära gult kort för ännu en tjatig refräng…
Sailing Fire. (se Black Shadow och Locomotive)
Into the Black. Som en mix av de två inledande låtarna och en välbehövlig uppryckning. Alltså mer som Rock ’n’ Rolf & co ska låta, enligt undertecknad.
Dracula. Den som väntar på något gott… Sist ut är den här smått episka (7 minuter och 25 sekunder) skapelsen som utan tvekan är skivans bästa låt. Ett välkommet försök att göra en låt i stil med tidigare låtar ur diskografin i samma stil. Den når inte riktigt ända fram men i alla fall ganska nära.
I övrigt sammanfattar följande ord mitt intryck av Running Wild 2012: i valet mellan att lyssna på tidigare alster (fram till början av 90-talet) och Shadowmaker så förlorar nytillskottet 99 gånger av 100.
Magnus Bergström
