Posts Tagged ‘v.42’

70- och 80-talskänsla med modernt sound och inspirerat sologitarrspel

Kiss "Sonic Boom" (Roadrunner/Warner)
Kiss ”Sonic Boom” (Roadrunner/Warner)

betyg3511

Undertecknad tillhör skaran som tycker att ”Psycho Circus” (1998) är bra, även om den inte är i närheten av att vara ett mästerverk. I och med nysläppta ”Sonic Boom” så var frågan om Kiss gjort en bättre eller sämre skiva än senaste studioskivan (nyss nämnda ”Psycho Circus”). Och efter bara några få genomlyssningar står det klart att den ”nya” sättningen med Paul, Gene, Eric och Tommy har lyckats göra en bättre skiva än vad den klassiska sättningen lyckades med efter återföreningen.
”Sonic Boom” har en välljudande produktion som är luftig men ändå tight och låter modern men ändå med 70- och 80-talskänsla. Och fansen får ta del av något så ovanligt som fyra bra soloröster (förutom Paul och Gene så sjunger Eric och Tommy varsin låt).
Ett så här stort skivsläpp kräver förstås en låt-för-låt-genomgång, som ser ut som följer:
Modern Day Delilah: Bra sväng i singellåten och en mycket bra inledningslåt som för lyssnaren tillbaka till det glada 70-talet.
Russian Roulette: Gene har till slut fått användning för en låttitel som figurerat i förhandssnacket inför ett antal tidigare skivor. En bra låt med den typ av enkla ”sjung med-refränger” som Gene själv är mycket förtjust i.
Never Enough: Versmelodin är så nära en stöld från lättnynnade ”Nothin’ But A Good Time” (Poison) som man kan komma. Refrängen däremot står på egna ben och är riktigt bra.
Yes I Know (Nobody’s Perfect): Snuskig text i typisk Gene Simmons-stil i en låt som i demoform tidigare gått att höra på bootlegs och kassetter, men här uppdaterats i en modernare kostym. Läckert gitarrsolo av Tommy Thayer!
Stand: Trots snygg stämsång i stil med God Gave Rock And Roll To You II så lyfter aldrig riktigt den här låten, framför allt på grund av den ganska tjatiga refrängen.
Hot And Cold: Textraden ”Feel My Tower Of Power” säger allt – Gene är tillbaka med besked… Själva låten är en medelbra och typisk Kiss-låt á la Gene med plus i kanten för verserna (musik- och textmässigt).
All For The Glory: Liksom i fallet ”Stand” så är refrängen i tjatigaste laget, men Tommy lyfter låten till över medel låten med ett snyggt gitarrsolo. Och passande nog får Eric (trummor och sång) sjunga textraden ”My Heart Beats Like A Drum”…
Danger Us: En snygg passning till Deuce inleder låten som sedan utvecklas till en typisk Paul Stanley-låt i klassisk stil med ett snyggt svängigt komp. Bra!
I’m An Animal: Utan tvekan bästa Gene-låten på skivan, med inspirerat gitarrspel och mycket bra refräng.
When Lighting Strikes: Tommy solosångdebuterar i Kiss med en ganska traditionell melodiös hårdrockslåt både musik- och textmässigt. Godkänd låt, men inte mer. Dock får den utmärkta rytmsektionen ett plus i kanten.
Say Yeah: En bra melodi i vers och brygga följs av en medryckande refräng i stil med Def Leppard. Extra plus för gitarrsolot (igen!) som doftar 70-tal á la Ace.
Ja, sammanfattningsvis kan det sägas att skivan har låtar som varierar mellan 2 och 4,5 i betyg och slutbetyget blir då 3,5.
Och ska någon eller några enskilda personer lyftas fram så är det Paul (i mångt och mycket är Sonic Boom hans baby) och Tommy (vars sologitarrspel låter mycket inspirerat).
Det känns faktiskt som att ännu ett Kiss-studioalbum efter detta vore intressant och det trodde jag aldrig att jag skulle säga.

Magnus Bergström

Tags:

13

10 2009

Hyllning till film noir

Brian Setzer "Songs from Lonely Avenue" (Surfdog/PlayGround)
Brian Setzer ”Songs from Lonely Avenue” (Surfdog/PlayGround)

betyg361

Brian Setzer firade i våras sin 50-årsdag med fest på en nightclub i Minneapolis där han bor sen några år tillbaka. Firandet kröntes med en i dessa dagar ganska unik händelse: ett Stray Cats-gig. Om detta leder till en av alla dessa återföreningar får vi väl se.

I dagarna släpps plattan Songs From Lonely Avenue, men då är det soloprojektet Brian Setzer Orchestra som gäller. Skivan är en hyllning till klassisk film noir från 40-50-talet och ett slags soundtrack utan film. Setzers kärlek till den tidiga rock´n´rollen blandas med storbandsjazz i ett samarbete med Hollywoodveteranen Frank Comstock (87 bast!) som står för blås- och stråkarrangemang.

Brian Setzer är ingen Sinatra eller Bennet, men sånginsatserna är överlag helt okej, han har fått ihop ett gäng bra låtar och fusionen rockabilly och swing funkar. Som bäst är det i de lite lugnare My Baby Don´t Love Me Blues och Lonely Avenue. Rockiga Dimes In The Jar är en pärla, med aningen mer återhållsamt storbandskomp.

I november timar ett annat Setzerprojekt: Christmas Rocks, en USA-turné han gör för sjunde året med upprockade Jingle Bells m fl. Dan före dopparedan kan man se och höra det i Las Vegas om man vill ha ett alternativ de luxe till uppesittarkvällen framför TV:n.

Mats Johansson

Tags:

12

10 2009