nyaskivor.se

Robert Forster ”Inferno” (Tapete/Border)

Numera en solartist men en gång hemmahörande i den lilla charmiga australiska combon Go Betweens som tillsammans med en annan grupp, The Triffids från down under, gav oss en mängd bra popmusik på åttiotalet.

Detta fortsätter Robert Forster med på en mycket hög nivå på nya albumet Inferno. Vem kan motstå textrader som ”My mother hangs the washes and my father have jobs to ignore and the weekend who came, was the same as the weekend before”.

Inferno har det som saknas på många popalster idag. Nämligen en osviklig melodikänsla. Robert Forsters röst påminner om en salongsmässig Lou Reed i fraseringarna. Nu är det bara så att Roberts sjunger bättre. I vissa små stunder går även tankarna till Morrissey. Nu är det ju inte så att Forster plagierar någon av de nämnda herrarna. Han står trygg på egna ben i sin musik. Även om albumet heter Inferno.

På pluskontot påminner vi även om att låtmaterialet är föredömligt varierat.

Bra popmusik alltså. Även om den är dödförklarad av dagens trendspanare där en trend ibland inte överlever längre än en dagslända.

Bengt Berglind

Mandolin Orange ”Tides of a teardrop” (Yeproc/Border)

Detta skulle kunna bli en mycket kort recension. Egentligen skulle det räcka med begreppet ’behagligt’. För det är just vad som genomsyrar det nya albumet med den amerikanska folk/americanaduon Mandolin Orange.

Det är behagligt med melodistinna spår som avlöser varandra. Sången och instrumenteringen är lågmäld, Andrew Marlins och Emily Frantz röster flätar sig runt varandra och återförenas under stundom med skön stämsång.

Mandoliner, fioler, gitarrer och försiktiga slagverk bäddar, fyller ut och bildar en förförisk vacker men effektiv ram för duons röster.

Albumet Tides of a Teardrop är deras femte men det första jag stiftat bekantskap med. Ett album som fungerar lika bra före lunch en söndagsförmiddag som i dag med DN i soffan, eller en sen kväll med bara ett tänt ljus och halvöppna ögon. Men med vidöppna öron.

Bengt Berglind

Mercury Rev ”Bobbie Gentry´s The Delta Sweete Revisited” (Bella Union/Border)

Mercury Rev är ett amerikanskt indieband med psykedeliska kanter som imponerade med albumet Deserter´s  Songs från 1998.

Sedan dess har deras namn för mig bara glimtat till i olika musikmagasin utan att lämna något större eftertryck.

Nu har de två kvarvarande medlemmarna Jonathan Donahue och Grasshopper tillsammans med 12 kvinnliga vokalister plockat upp ett album där de tolkar Bobbie Gentrys album The Delta Sweetie.

Bobbie Gentry är för de flesta mest känd för sin klassiska version av Ode to Bille Joe från sent sextiotal. Utöver detta har hon väl inte satt några större musikaliska avtryck här i Sverige. I andra länder är hon en ikon och recensentfavorit med ett eget musikaliskt uttryck.

Det som gör detta album till en stor överraskning är i första hand de rika och fängslande arrangemang som herrarna i Mercury Rev mejslat fram. De är både storslagna och spännande i sina olika strukturer. Till detta kommer ett stort utbud av kvinnliga röster.

Norah Jones, Margo Price, Susanne Sundfor, Beth Orton och min ögonsten Lucinda Williams tolkar Bobbie Gentrys material med skärpa och skönhet.

Ett varierat album som kommer att räcka långt in på detta år.

Bengt Berglind

The Delines ”The Imperial” (Decor/Border)

Ett elpiano klinkar stillsamt igång, bandet hänger på och Amy Boones mjuka och varma stämma fångar vår uppmärksamhet. Den Staxinfluerade blåssektionen smyger in och fulländar soundet på detta album som är gruppens andra. Colfax var debuten för några år sedan.

Kärnan i denna konstellation är förutom Amy Boone låtskrivaren och gitarristen Willy Vlautin. Han var under flera år sångare och låtskrivare i gruppen Richard Fontaine, ett band som stundtals var hur bra som helst men också hade riktiga vågdalar. Willy har också skrivit romaner och noveller där ofta handlingen visar upp den amerikanska vardagen för den lilla människan utanför den stora staden.

På Delines The Imperial fortsätter Willy Vlautin att skriva om människoöden som berör. Russinet i kakan på albumet är Holly The Hustle, som beskriver en kvinnas möten med män hon inte skulle träffa men ändå dras till. Många av de andra texterna på detta album bär även de en underdogstämpel .

Ljudbilden domineras av Amy Boones underbara uttrycksfulla röst och bärs fram av piano, elpiano, en steelguitar, luftig blås och hela albumet andas blue eyed soul lång väg. Det är imponerande att det i dag produceras ett album som genom sitt stilla lunkande tempo förmedlar så mycket känsla och värme.

Bengt Berglind

Rodney Crowell ”Christmas everywhere” (New West/Border)  

The Mavericks ”Hey! Merry Christmas!” (Mono Mundo/Border) 

Fler och fler musiker gör sin egen version av julmusik och släpper ett julalbum. En del är traditionella, andra försöker hitta en ny nisch i julmyset. Varje år spelar jag gärna julplattor med Chris Isaak och givetvis Bob Dylan. I alla fall kanske det räcker någon enstaka spelning. På radio i morse uttalade sig en forskare i just julmusik och påstod att den julmusik som inte hade den obligatoriska bjällran med inte hade en chans.

Rodney Crowells första julalbum är väl mer av det kommenterande slaget. Dessutom har han lagt ner sig och skrivit en rad nya jullåtar. I dessa kommenterar han olika företeelser och känslostämningar med en storportion ironi och humor med svärtade kanter. Det märks att den gode Rodney är en ordsmed av rang för texterna är genomgående välgjorda och värda att lyssna in. Trevligt för stunden. Sen får jag se om den även kommer spelas nästa jul.

Mavericks julalbum är däremot som en storblinkande superamerikansk julgran klädd i  arrangemang från Phil Spectors klassiska julalbum och Springsteens E. Streets svulstigheter. Det ultimata julalbumet för en julbugg eller annan dans i stugan.

Mavericks har visserligen en bra sångare i Raul Malo och musiken är lite rock, latino och en och annan ballad. Men det blir lite Bror Duktigt över det hela, lite polerat och förmedlar inte någon varm julkänsla, om det nu var meningen. Troligen inga fler spelningar kommande jular.

Bengt Berglind

Jason Isbell and the 400 Unit ”Live At The Ryman” (Thirty Tigers/Border)

Efter tre utomordentliga album Southeasterm, Something More Than Free och Nashville Sounds har Jason Isbell seglat upp som Americanamusikens förgrundsfigur och flaggbärare.

Jason Isbell med förflutet i Drive By Truckers är ingen nykomling i branschen precis. Varför han slutade i detta band finns det skilda meningar om. Några påstår han fick sparken, några att han och bandets kvinnliga medlem inte kom överens privat eller musikaliskt.

Jason övergick till ett nyktert liv och hans låtproduktion började att blomma ut.

För det är här som Jason Isbell har sin styrka. Han har på de ovan nämnda albumen radat upp en lång rad låtar som många andra inte kommer i närheten av under hela sin karriär.

Detta livealbum från Ryman Auditorium i Nashville visar med eftertryck på både melodikänsla och texter utöver det vanliga. Han fungerar lika bra som ensam man med gitarr som med sitt samtrimmade band 400 Unit, där förövrigt hans fru Amanda Shiers ingår med läckert fiolspel.

Cover me up och If we were vampires har vinnit pris I USA som Song of the year 2014 och 2016. Living in the white mans world och 24 frames är även de några låtar Jason Isbell skrivit som tål att lyssnas på om och om igen.

Egentligen är jag lite allergisk till livealbum men Jason Isbell får en fet femma för detta och hans tre tidigare skivor som nämns ovan.

Bengt Berglind

Kendel Carson ”Lost Tapes of Suzanna Hamilton / Calgary Sessions” (Trainwreck/Border)

Kandel Carson är kanadensiska och har en bakgrund som klassisk violinist. Hon har turnerat med legendariska Chip Taylor och gjort plattor med honom.

Att hon nu har släppt två album samtidigt är lite av en gåta. Det skulle kunna var ett album som utgår från soundet och inspelningen.

Både Calgary Sessions och Lost Tapes har ett mycket avskalat ljud och den lilla skara musiker och sångare som medverkar har ett avslappnat musikaliskt språk. I förgrunden står dock Kendel Carsons röst och fiol.

Röstmässigt påminner hon om en ung Lucinda Williams vilket tilltalar mig.

I den finns både smärta och skönhet, folkmusik, country och en dos blues.

Fiolspelet bär en ton av moll och vemod och har en mörkare klangvärld som används för att stryka under och kommentera musiken och sången på båda albumen.

Vem som är hennes manlige duett/harmonikompanjon på albumen står skrivet i stjärnorna. Smakfullt är det förvisso. De övriga musikanterna trakterar lite olika gitarrer, bas och munspel.

I denna americanadivisionen brukar bara Emmylou Harris och Lucinda Williams befinna sig. Kendel Carson utökar denna eminenta duo till en trio.

Musik som för in ljuset i den kommande mörka tiden på ett smakfullt och välkommet sätt.

Bengt Berglind

John Hiatt ”The Eclipse Sessions” (New West/Border)

Mitt förhållande till John Hiatt och hans musik har under många år varit mycket gott. Hans tidiga album från sent åttiotal som Slow Turning var fyllda av smarta poplåtar och hans lätt igenkännliga röst.

Sen följde några album, det skulle rockas lite hårdare och all charm John hade försvann. Det gjorde också hans eminenta melodihookar.

Open Road och Dirty Jeans-albumen från 2010 och 2011 var ok men inte mer. Sen tröttnade jag på John Hiatt. Jag gör det i bland även på gamla hjältar utom Dylan och Miles Davis. Men det är förmodligen en annan historia.

Så mina förväntningar var väl inte skyhöga inför Johns nya album The Eclipse Sessions

Men hej vad jag bedrog mig. Vilket i detta fallet var positivt.

John Hiatt har fått en nytändning i mina öron. Melodierna är tillbaks i full skala. Han sjunger bättre och mer avslappnat, som vi vet att kan och har gjort i sina bästa stunder. Musikanterna som är hans ordinarie kompband tar inte i mer än nödvändigt.

Musik och sång flyter behagligt och igenkännande på albumet igenom. Både i ballader och i de låtar med ett något högre tempo.

Min pausering från John Hiatt var tydligen nödvändig, för nu hör jag honom med nygamla öron. Det låter alldeles utmärkt.

Bengt Berglind

The Black Lillies ”Stranger to me” (Thirty Tiger/Border)

Countryrock är en uråldrig musikform som dammas av till och från. Vilket glädjer mig som lika uråldrig fan. För de historielösa kan vi nämna Gram Parson, Byrds och Flying Burrito Brothers.

I den samtid vi befinner oss nu dyker det upp goda exemplar som väl bär countrymusikens beståndsdelar i eller utanpå sina dammig boots.

Reckless Kelly är ett av dessa band och Black Lillies som på detta album lierat sig med producenten och multiinstrumentalisten Jamie Candilero.

Jamie har en agenda med band som REM och en radda album med Ryan Adams.

Black Lillies inleder med en trio låtar som är starka, fyllda av stämmor i sången, lagomt tunga gitarrer och fullt godkända melodihookar. Ten Years, Midnight Stranger och Weighting är en mycket bra början.

Fortsättningen på detta album har en lugnare inramning tempomässigt. Sången är föredömligt behaglig, liksom små snygga gitarrinpass och naturligtvis alla stämmor som flyter in och ut i musiken och förhöjer och stryker under vissa partier. Men visst  sticker några låter iväg och luftar lite skarpare gitarrer. Nämnas bör att det går att lira bra countryrock utan varken steelgitarr, banjo eller fiol. Om detta kan tillskrivas producenten Jamie Candilero eller inte spelar ingen roll, snyggt är det i alla fall.

Black Lilles bär sina countryrock boots med heder vare sig dom är dammiga är välputsade.

Bengt Berglind

Amy Helm ”This Too Shall Light” (Yep Roc/Border)   
Kathy Mattea ”Pretty Bird” (Thirty Tiger/Border) 

Två kvinnliga vokalister som har sin rötter i den amerikanska rootsmusiken men på lite skilda sätt. Först ut kommer Amy Helm som dotter till legendariska Band-medlemmen Levon Helm. På hennes nya album går det inte att sticka under stolen att det hörs att Amy bygger vidare på pappas musikgärning.

Hela albumet är starkt inspirerat av gospelmusikens byggstenar utan att det är musik direkt för en kyrkolokal.

Amy Helm har en bra stark röst som passar bra in i sammanhanget. I de flesta av albumets låtar fyller kören ut bakom hennes röst med just den gospelkänsla som nämndes tidigare. Producerar gör en av mina favoriter Joe Henry – alltid med en genuin känsla för artisten i fråga.

Amy Helm gör här en avslappnad skön version av Rod Stewarts Mandolin Wind. Men det är originalmaterialet som ger albumet tyngd, skärpa och skönhet.

Kathy Mattea är en Nashvilleveteran inom singer/songwriterfacket med ett femton album bakom sig. För mig är det första gången som jag stiftar bekantskap med henne och upptäcker att jag missat en bra röst. Nu när hon nyss fyllt femtio har även hennes röst förändrats och blivit något mörkare, vilket jag uppskattar.

Albumet är en uppvisning i vad vi kan kalla folk-county i det lilla formatet, ganska avskalat men alltid stilrent och snyggt. Mycket av detta kan säkert tillskrivas Kathys gamla polare Tim O’Brians gitarrspel.

Kathy Mattea tolkar Bobbie Gentrys klassiska Ode to Bille Joe och går iland med det. Detta gör Kathy för hon sjunger med en ständig närvaro och känsla. Förmodligen för att hon bär med sig en lång erfarenhet inom musikbranchen.

Bengt Berglind