nyaskivor.se

Espen Eriksen Trio ”End Of Summer” (Rune/Border)

För vissa av oss är fortfarande jazz ett musikaliskt begrepp man inte vill ta i eller känna av. Eller som när en till mig närstånde uttryckte det: ” varför måste dom spela 4 låtar samtidigt, kan dom inte komma överens ?”

Några som kommer bra överens inom jazzmusikens vida ramar är norska pianotrion med Espen Eriksen vid tangenterna, Andreas Bye trummor och Lars Tormod Jenset kontrabas.

På deras förra album fanns även saxofonisten Andy Shepard med. På End Of Summer återvänder de till det ursprungliga trioformatet och gör det på ett sätt som borde få den mest motsträviga antijazzlyssnare att kapitulera.

Espen och medmusikanter fortsätter att leverera en musik som sjuder och smeker av det nordiska vemodet, ett tydligt melodispråk och stänk av nordisk folkmusik. Visserligen är det improvisationsmusik men ändå innanför trions melodiska ramar. Något som borde få den som tycker att jazz är ett fult four-letter-word att kapitulera och bara låta sig åka med in i Espen Eriksens magiska musikströmmar.

Det finns en konsert inbokad i Örebro 21 april 2021, med Andy Shepard som gäst. Är det vår snart, eller ?

Bengt Berglind

Blitzen Trapper ”Holy smokes future jokes” (Yep Roc/Border)

   Release  25 september

Det här är inte några bleka postpunksyntare från Essen. Om nu någon skulle tro det.

Bandet kommer från Oregon USA och har i många år gått under min radar.

Någon gång har det funnits bra låtar som dykt upp i andra sammanhang från albumen Across the Borderland och Fur.

På nya albumet bjuder man på ett spektra av låtar som håller mediumtempo, ibland kryddade av en saxofon eller trumpetslinga istället för något vanligt gitarrsolo. Bandets vokala insatser bildar ofta lager i stämmor och tränger sig aldrig på. Ändå går det inte att missa de ofta utsökta melodislingorna som i Requiem eller titelspåret.

Det här är ett album fyllt till bredden av americanindiepoprock. Häng på, du kommer inte att bli besviken.

Bengt Berglind

Nisse Hellberg ”Goda tider rullar in” (Gamlestans/Border)

Nisse ser verkligen till att goda musikaliska tider rullar In denna sensommar. Det är full sula rakt igenom detta suveränt helsvängiga album som har hämtat sina sköna rytmer får cajun, zydeco, country och ren skär rock´roll.

Nisse Hellberg har sina rötter i rotmusiken och vårdar den väl  i sällskap med sina utmärkta medmusikanter, steelgitarr, munspel, alla kul gitarrer och en trummis som spelar för livet.

Vi får inte heller glömma bort att Nisse Hellberg är en sångsmed av högsta nivå, ofta med en humoristisk ådra.

Försök att inte tokdansa till Fanny i full sväng, En sån som du och Vilket tur att vädret finns.

Vidare måste många dansband skratta sig lyckliga när de kan plocka till sig en lång rad buggklassiker.

Det är obeskrivligt skönt att Nisse Hellberg gör musik som denna i ett förstenat ljudlandskap där datorn ofta har huvudrollen.

Häng med Nisse och höstmörkret låter riktigt lockande.

Bengt Berglind

The Waterboys ”Good Luck Seeker” (Cooking vinyl/Playground/

   Släpps 21 augusti

Mike Scott fortsätter sin musikaliska resa för att utforska och pröva att plocka ihop beståndsdelar på sitt eget charmiga sätt.

Ibland när det går fel flirtar han vilt med stelbent amerikansk radiorock eller rappande.

På detta nya album letar han vidare med soul och funkinslag i musiken; men någonstans finns trots allt hans anglosaxiska grund.

Enligt mig är det där han hör hemma och är som bäst. Det visar han i My Wanderings in the Weary Land som doftar skotska dimmiga hedar och ligger nära poeter som Yeats i uttrycket.

Utforskaren Scott plockar in hela maskinparken med elektronik som mixas med keltiska tongångar och skön fiol.

Som Dylan och Van Morrison reciterar han texter med sin karaktäristiska röst vilket passar honom.

Good Luck Seeker ger oss ett bra och välkommet förScott på mörkare kvällar som är på intågande.

Bengt Berglind

Robert Vincent ”In This Town You’re Owned” (Border)

Robert Vincent är en ny och trevlig musikalisk bekantskap inom americanafacket. Han är sångare och låtskrivare och kommer från England.

På detta album visar han upp en förmåga att få till ett stort antal melodier och låtar med stråk av vemod och känsla. När jag hör hans ballader går tankarna osökt till hur det hade låtit om Rod Stewart sjungit istället. Han skulle behöva några hits igen. Det var ett tag sen.

Nu är det ju så att Robert Vincent inte på något sätt slarvar bort sitt eget låtmaterial. Han har en behaglig och uttrycksfull röst som har vibbar av Jackson Browne .

Hans musikerkamrater bygger upp en stämningsfull ljudkuliss, nedlusade med instrumentalgodis på banjo, fiol och keyboard.

Ett av årets bästa americanaalbum. Made in England.

Bengt Berglind

Steve Earle & The Dukes ”Ghosts of West Virginia” (New west/Border)

På sitt förra album försökte Steve Earle att hylla Guy Clark och hans låtskatt. Tyvärr misslyckades det totalt när han rosslade bort både melodier och text.

Steve Earle rosslar vidare men denna gång med en nytänd skärpa och ett mer akustiskt The Dukes som inramar detta album på ett utmärkt sätt.

The Dukes dukar upp en genuin provkarta på den amerikanska folkmusikskatten och kryddar den med en och annan småpunkig gitarrslinga.

Med musikerhjärtat lång till vänster ligger det nära till för Steve Earle att känna medkänsla och empati för det som hände i kolgruveolyckan i Virginia. Han berättar detta på sitt sätt i starka texter och med en bättre sångröst än tidigare.

Ett extra plus till Steve Earle  är då han överlåter ”If I can see your face again” till bandets enda kvinnliga medlem Eleonor Whitmore.

Det kan behövas lite ljus i tillvaron även i dessa kolsvarta tider.

Bengt Berglind

 Jason Isbell ”Reunions” (Southeastern/Border)

På sitt sjätte album med utmärkta bandet The 400 Unit fortsätter Jason Isbell att utveckla och utmejsla sitt sound.

Det hela blir en aning renare och snyggare. Man känner väl igen vissa melodihakar och harmonier. Det är ju skönt, för det är på det sättet man återkommer till en artist och alltid får lite igenkännande. Javisst ja, så här låter han, nu kommer jag ihåg.

Visserligen är inledande What’ve I Done To Help en aning annorlunda. Men resten av albumet är Jason Isbell-mix av hög och bra kvalité med både ballader, blinkningar åt countryhållet och välproducerad rock signerad producenten David Cobb.

Denna ligger bakom det mesta och det bästa som lämnar Studios i Nashville för ögonblicket.

Som vän av Jason Isbells musik köper jag detta rakt av men frågan är om jag kommer att göra det en gång till. Det känns som det kan behövas ett producentbyte och ett nytt musikaliskt vägval till nästkommande album.

Bengt Berglind

Maria McKee ”La Vita Nouva” (Afar/Border)

Amerikanska Maria McKee tillhör de särlingar inom populärmusiken som nog skulle ha kunnat tillhöra den fåtaliga skaran med de riktiga ikonerna, men valde att i slutändan vandra andra vägar. McKee var ett av de verkligt stora löften, när det begav sig – med det mesta på plats. Röst, utseende, karisma, attityd och en stark talang även som låtskrivare. Hon började göra sig ett namn med countrypunk-rockgruppen Lone Justice under början av 80-talet för att sedan gå solo.

McKee fick sedan sin största hit med ”Show Me Heaven” (1:a på Englandslistan) från soundtracket till Tom Cruise-filmen ”Days of Thunder”(1990). En mäktig och känsligt framförd balladlåt som hon dock nästan aldrig sjungit live och som hon, typiskt nog, personligen räknar som en ointressant bagatell. Efter några bra lovande rockigare plattor under 90-talet, bland annat ”You gotta sin to be saved” (1993), började hon ge sig in mer på independentfilm och skrivande.

Nej, McKee är ingen dussinartist och med nya plattan – som tematiskt rör sig mycket kring McKees egna komplicerade upplevelser i privatlivet det senaste årtiondet – gör hon en slags återkomst med material som kvalitetsmässigt är i klass med det bästa från 90-talet. Samtidigt som det förstås finns en annan sorts mognad. Man kan exempelvis höra ekon av Bowie, 60-talspsykedelia, americana, progg och Scott Walker samt även Kate Bush. Det drar överhuvudtaget åt en brittisk folkrock-känsla – på ett förtjusande vis – som ligger rätt långt från McKees genomslagmusik runt början av 90-talet.

Henric Ahlgren

En säregen kvinnligt röst som har följt mig efterhängset sedan hennes debut med countycrockiga Lone Justice. För Maria McKees röst är säregen med sitt omfång och dess teatrala uttryck.

Efter de tre första albumen där det fortfarande fanns spår av Americana och countryinfluenser, tog nu Marie steget in i en större och mer dramatisk ljudbild. Både arrangemangen och hennes röst växte ut dramatiskt och det teatraliska utspelet blev i mina öron lite för mycket.

Efter 12 år har nu Maria McKee återvänt. De stora gesterna i rösten är i stort sett de samma som på de två sista soloalbumen. I små doser ör det ok, men hennes otaliga wailuppvisningar är inte vad jag längtat efter under dessa år.

Däremot är hennes röst ett unikum som jag gärna skulle lyssna på i ett mindre och mer nedtonat arrangerat sammanhang. Ibland får man ge sig till tåls, helt enkelt.

Bengt Berglind

Outlaws ”Dixie Highway” (Steamhammer/Border)

När albumets låtar heter Dixie Highway, Rattlesnake Road och Southern Rock will never die, så råder ingen som helst tvivel om att det handlar om Sydstatsrock.

Outlaws med 45 år bakom sig bryter inga nya marker i musikhistorien men det svänger och är fullt drag under bootsen.

Här finns det typiska för bandet med dess trippelgitarrer och stämsång i Eaglesklass. Dessutom en hel hög av bra låtar som håller bra att sitta och slölyssna till. Under tiden blir i alla fall jag på bra humör.

Då ska med rätta inflikas att det funnits en förkärlek för band som Allman Brothers, Doobie Brothers och några till.

Mossigt och urbota gammalt hävdar nog flertalet Spotifyknaprare och byter låt efter 12 sekunder. I det sammanhanget känner jag mig som en outlaw och tar hellre en tripp på Dixie Highway.

Bengt Berglind

One  Eleven Heavy ”Desire Path” (Beyond/Border)

Lite smågungig rock med sydstatsfeeling är aldrig fel. En kvintett ärrade musiker från England och USA med gemensam känsla för den musik som skapades av till exempel Little Feat, Grateful Dead och jam gänget Pish  har nu tagit saken i egna händer så att säga.

Det som fungerar främst är det instrumentala handhavandet med tvillinggitarrer och lite skönt pianolir. Där hittar de ibland det gemensamma svänget som våra tidigare nämnda band hade som sitt signum.

OEH håller låtarna föredömligt korta på sitt debutalbum, men de kommer säkert att flyta ut och växa under deras stundande Europaturné senare i höst och vinter.

Det som i mina öron fallerar är bristen på en eller flera bra sångare. Här sköter de den saken själva, men ska sången leva upp och kunna matcha det instrumentala svänget bör nog införskaffas en vokalist av rang.

Det verkar alltid finnas plats för denna småsvängiga sydstatsinfluerade rockmusik. Så varför inte One Eleven Heavy.

Bengt Berglind