Årets skivor 2024
Bäst 2024 enligt Magnus
Oh Hiroshima ”All Things Shining” (Pelagic Records)
Crazy Lixx ”Two Shots At Glory” (Frontiers/Playground)
BETYG 4 / 80-talskänsla som sprider glädje
Loch Vostok ”Opus Ferox II: Mark Of The Beast” (Vicisolum/Sound Pollution)
BETYG 4 / Dags för det stora genombrottet?
Palace ”Reckless Heart” (Frontiers)
Anvil ”One And Only” (AFM Records)
BETYG 3 / Kärlek till hantverket sedan 1978
Judas Priest ”Invisible Shield” (Columbia)
Walter Trout ”Broken” (Mascot/Border)
Blood Incantation ”Absolute Elsewhere” (Century Media)
Skid Row ”Live in London” (Ear Music/Playground)
BETYG 4 / Vitalt livedokument med rätt livekänsla
Lucifer ”Lucifer V” (Nuclear Blast/Warner)
BETYG 4 / Hur gôtt som helst med tidlös hårdrock
Årets nästan-på-listan:
Michael Schenker Group ”My years with UFO” (Ear/Playground)
BETYG 3,5 / Inspirerat gitarrspel och mördande sångarkonkurrens
Årets jag-hade-hoppats-på-mer:
Kerry King ”From Hell I Rise” (Reigning Phoenix Music)
BETYG 2,5 / Ett ilsket soundtrack till vår tid
…och bäst nästa år kanske blir?
Dream Theater ”Parasomnia” (Inside Out Music/Sony Music)
Magnus Bergström
Fotnot: Listan är en blandning av skivor jag recenserat (inklusive betyg + recensionsrubrik) och skivor jag ”bara” lyssnat på.
Tio i topp enligt Thomas
- David Gilmour Luck And Strange (Art Rock)
För de som längtade efter lugn och harmoni var David Gilmours första nya album på nio år verkligen värt att vänta på. Luck And Strange fylls av självreflektion och gripande nickar till det förflutna. Den traditionella rotbluesen med tjusiga utomjordiska indiestilar smyger sig också in vilket bredvid Gilmours djupa, rika sång och häftiga gitarrspel för hela verket i hamn.
- Jon Anderson & The Band Geeks – True (Symphonic Rock)
Trots den hemska omslagsbilden är True ett bättre Yes-album än det bandet har producerat själva på decennier. Här fångas ljuden av historiska vingslag med en sådan kuslig precision att det är nästan overkligt. Jons formgjutna karisma cementerar skickligt samman de olika delarna till ett monument av oanad dignitet.
- Moggs Motel Moggs Motel (Hard Rock)
Med UFO , särskilt på scenen, kände sig sångaren Phil Mogg dömd att upprepa sig själv. Därför satte han ihop en ny outfit för att vidga sina vyer och gå ett steg längre. Moggs Motel är ett – lätt att älska – 12-låtars mästerverk som sträcker sig från hårdrock till livshistoriska stämningsstycken. Det låter som hans tidigare band på sina ställen, men målade från en bredare palett.
- Big Big Train The Likes Of Us (Progressive Rock)
Med bandet fortfarande i återhämtning efter förlusten av sin frontman David Longdon handlar The Likes Of Us om vänskap och helande. Äventyrligt och inspirerat svänger den nya sångaren Alberto Bravin sin egen flagga med ett solsken som skiner skickligt och försiktigt under den ömma hyllningen till sin föregångare.
- The Obsessed Guilded Sorrow (Doom Metal)
The Obsessed har aldrig haft bråttom vare sig det gäller musiken eller utgåvorna av deras album. Gilded Sorrow är en skiva som för den oinvigde kräver upprepade lyssningar för att avslöja dess variation, atmosfär och inneboende kraft. När du väl kommer dit så finns det ingen återvändo.
- Deep Purple =1 (Hard Rock)
Jag undrade länge om Deep Purple fortfarande hade det i sig, men =1 fångar in ett återupplivat Purple som omformar essensen av sina krafter. Vi är – förvånansvärt nog – tillbaka till en tid då vi försöker plocka ut Purple-medlemmar för individuella beröm och sedan inser att de alla spelar tillsammans. Produktionen tolererar Mark IX att låta precis som Purple ska och deras material – kvickt och omtumlande – är precis lika skarpt som alltid.
- Hawkwind Stories From Time And Space (Space Rock)
Femtiofem år efter att de bildades fortsätter rymdrockpionjärernas oförtrutet på sin tidsresa. Stories From Time And Space återbesöker välbekanta frågeställningar som vår omsorg, eller snarare brist på den, för planeten. En förtjusande gåva till oss alla från åldrande rockare som ödmjukt och innerligt överlämnar ett gripande epos med kosmisk skönhet.
- Black Country Communion – V (Blues Rock)
När det gäller supergrupper är det knappast en uppenbarelse att denna transatlantiska kvartett av monstermusiker delar betydande alkemi. Mycket av Black Country Communions tjusning föds från frånvaro. V är deras första album sedan 2017 och det låter som alla bra rockalbum borde göra med feta hårdrocksriff, bluesiga ådror och ljudkraft som är större än summan av dess delar.
- Saxon Hell, Fire & Damnation (Heavy Metal)
Ännu ett stenhårt brittiskt album som befäster Saxons status som en av genrens bestående titaner. Albumet blandar framgångsrikt nya element med signaturriff, sång och takter som gjorde dem kända. Ett måste att lyssna på för både långvariga fans och duvungar som just fått upp ögonen.
10 Shemekia Copeland Blame It On Eve (Blues)
En imponerande utflykt av Shemekia Copeland där hon matchar sin kraftfulla sång, rik på stilfullt vibrato, till varje låts behov. Oavsett om hennes musik är slug, sinnlig eller själfull så är hon alltid djupt seriös med ett meningsfullt och känslomässigt innehåll. Den övertygande samlingen av förkunnelser hjälper till att befästa hennes höga position i toppen av bluessångarnas värld.
Bubblare:
Orange Goblin – Science, Not Fiction (Stoner Metal) Orange Goblin kan med rätta göra anspråk på att vara Motörheads sanna arvtagare. Deras tionde album kommer störtande mot dig och det vore dumt nog att ens tänka på att stå i vägen. Men det finns en nyfunnen subtilitet också, inte minst i texterna. Har Orange Goblin äntligen blivit vuxna? Inte helt, men kanske precis tillräckligt.
Stolpskott:
Blue Öyster Cult Ghost Stories (Rock) En utgåva från BÖC är normalt en lycklig tilldragelse, men här gick det riktigt galet. Det är ingen höjdare att gräva ner sig i det förflutna och återkalla en samling outgivna låtar som inte ens fick se dagens ljus när det begav sig för fyra decennier sedan.
Thomas Claesson
