Musikkonster med mer hjärta än hjärna och hög mysfaktor

dreamt

Dream Theater ”Distance Over Time” (Inside Out)

Inom progressiv hårdrock är det mer regel än undantag att det bjuds på nyheter. Genregiganterna Dream Theater struntar fullständigt i det och ägnar sig liksom oftast istället åt variationer på de musikkonster som de ägnat sig åt sedan sisådär 1992.
Att lyssna på Distance over time är alltså som att komma hem och mysfaktorn är hög.

55 minuter fördelat på nio låtar, eller 59 minuter fördelat på tio låtar inräknat bonuslåten Viper King, är lite mindre musik än vad Dream Theater har för vana att bjuda på.
Mer kvalitet än kvantitet? Hmmm, nja, det beror på vem som svarar på den frågan… Jag citerar som vanligt Yngwie: more is more.

Kraven från många fans är garanterat högre än vanligt, eftersom det grymtades ovanligt mycket i leden över ambitiösa temadubbelskivan The Astonishing (2016).
Det är lätt som en plätt att konstatera att den 14:e studioskivan är en naturlig reaktion mot just The Astonishing. Det är helt enkelt mer hjärta än hjärna bakom låtskrivandet denna gång.
Samtidigt skapar de två sidorna av bandet den dynamik som uppenbarligen gör både bandmedlemmarna och fansen gott.

Ljudbilden är något mindre inställsam än vad gitarristen och producenten John Petrucci rattat till på senare år. Det passar utmärkt på bandets hårdaste (nåja) skivsläpp sedan 2003 års Train Of Thought. Med det sagt hörs förstås instrument och sång kristallklart; fattas bara annat med perfektionister i farten.

Mike Mangini gör sin hittills bästa insats i bandet och det är extra passande i och med att trumljudet är lite mer levande denna gång. Som vanligt kommer många att sakna sedan länge avhoppade Mike Portnoy – men jag är inte en av dom.

Untethered Angel kan beskrivas som en utsökt blandning av senare års höjdarlåtar som On The Backs Of Angels och The Enemy Inside, spetsat med en liten dos av superhiten Pull Me Under. Kraftig mersmak!
Redan i andra låten Paralyzed börjar jag ändå att bli orolig, för den har inget som får mig att fastna och det är mycket ovanligt i fallet Dream Theater. Den känns helt enkelt för mycket standard och det är inte ett ord som bör förknippas med bandet. Men det ska sägas att den växer allt eftersom och för den som har Train Of Thought som sin DT-favoritskiva blir det nog en favorit på direkten.
Fall Into The Light är ganska fartfylld i verserna för att sedan sänka tempot och låta James LaBrie briljera bakom mikrofonen i brygga/refräng. Men bäst med låten är temposänkningen mitt i som utgörs av stillsamt ”gitarrplock” följt av ett inlevelsefullt gitarrsolo för att i slutdelen ge Jordan Rudess chansen att ”plinka loss” på sina keyboards. En riktig läckerbit till låt!
Apropå gitarrspel så återfinns det bästa solospelet i Barstool Warrior; en power ballad med lite mer tryck i än vad som är vanligt. Även Mike är rejält i farten med flera snygga fills. När dessutom James sjunger inlevelsefullt på sitt oefterhärmliga sätt, ja då är jag helsåld.
Room 137 bär starka drag av Paralyzed och trummässigt blinkas det en del till The Shattered Fortress (Black Clouds & Silver Linings 2009). En helt okej låt men ändå ganska långt ifrån bandets bättre stunder.
En påtagligt inspirerad John Myung driver S2N framåt med sitt basspel. Och för den som gillar låtar med tvära vändningar och roliga infall finns här gott om godis. Det är glädjande att John tar mer plats än på länge; han är ju en resurs utöver det vanliga.
At Wit’s End bjuder på skivans starkaste låttext och handlar om den tysta desperation som många människor upplever varje dag. I övrigt är det den typ av halvlånga småepiska låtar som veteranerna kan skriva i sömnen – med ett gott resultat.
Den obligatoriska (halv)balladen heter denna gång Out Of Reach och är ett ypperligt tillfälle för James att visa varför hans röst är så rätt för bandet. Men nog har de gjort en handfull låtar i samma stil som är vassare.
Pale Blue Dot är en alldeles utmärkt avslutningslåt. Det ges prov på den ena tekniska färdigheten efter den andra och min haka ramlar längre och längre ner ju längre låten pågår. Men den kunde ha fått vara längre, för slutet känns lite väl abrupt.

Dream Theater visar att de har mycket kvar att ge och något annat hade jag inte väntat mig.

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

22

02 2019

Your Comment