nyaskivor.se

De lyckliga kompisarna ”Hugos sång LP” (Wild Kingdom/Sound Pollution)

Ja vad fan ska man säga om det här nu igen då? DLK ytterligare en gång – jag sågade ju mer eller mindre sönder EP:n som kom i höstas. Nu kommer fullängdaren och den går i samma stuk som föregående EP och allt som bandet gjort tidigare också för den delen. Så känner igen sig gör man. Flashbacks till tidigt 90-tal precis som vanligt.

Tyvärr har det inte blivit bättre sen i höstas, helheten har snarare blivit ännu mer urvattnat. Det finns bra låtar på plattan men det är inte många. Överlag känns det som om man har haft brist på vettiga textidéer och det leder till att det jag tycker det blir patetiskt och löjligt. Plattan är full av nödrim som får Gessles värsta nödrim att bli rena rama poesin. Men i de låtar som texterna faller på plats och har något vettigt att förmedla blir det genast bättre. För då känns det inte lika krystat och patetiskt. Man får dock ge DLK en eloge att de kan få flera av dessa totalt värdelösa texter att svänga och bli störande trallvänliga. Men det håller tyvärr inte i längden.
 
Lars Svantesson

Sista Sekunden ”Åldras med stil” (Instigate/Sound Pollution)

Skånska bandet ”Sista Sekunden” speglar genom sina texter det moderna samhället, allra bäst gör man det i låtarna ”Min Stad”, ”Morfar Knut” och ”Det Nya Fenomenet Piratkopiering”.

Den förstnämnda låten handlar om att ett kallt samhälle där ingen längre bryr sig om sina medmänniskor och där människorna har börjat ge upp. I ”Morfar Knut” skriker man ut sin aggression över att företag som flyttar ut produktion utomlands och behandlar sin inhemska arbetskraft på ett omänskligt sätt. Man ger sig även in i piratkopieringsdebatten och menar att det enda den handlar om är att göra de redan rika ännu rikare.

Plattan är bandets tredje fullängdare och den rör sig fritt mellan hardcore och vanlig renodlad punk. Musiken och lyriken fungerar i en perfekt symbios, vilket gör lyssningen till ett rent nöje. ”Att åldras med stil” är en helskön platta som bara växer för varje lyssning.

Lars Svantesson

Trash Talk ”Eyes & Nines” (Hassle/Sound Pollution)

Trash Talk är ett hardcoreband från Sacramento California som bildades 2005 och består av fyra aggresiva män. Deras första självbititlade skiva sålde slut på kort tid och de har länge tunerat flitigt runt om i värden. Det här är ett bra band som vet vad de vill och de gör det mycket bra.

Jag lyssnar inte så mycket på punk längre och det beror nog mest på att jag inte lyckas hitta så bra plattor nu för tiden. Men…trots att jag aldrig ens har hört talas om Trash Talk så blir jag glatt överraskad när jag nu lyssnar på ”Eyes and nines”. Det här är en skiva som inte lämnar någon oberörd.
 
”Eyes and nines” är dessutom släppt på bandets egna bolag Trash Talk Collective, som grundades 2008. Bandet har förutom sina två album också släppt en handfull ep’s. Jag gillar alltså den här skivan men hade föredragit ännu lite mer ös, då de har en tendens att spela långa tunga riff och hålla tillbaka det som annars skulle kunna var så fantastiskt. Annars är Trash Talks nya alster en platta för alla som gillar punk eller lite hårdare musik bör lyssna på. Den lär ge dig en spark i magen till morgonkaffet.

Tony Sundberg

Dangerous Summer ”Reach For The Sun” (Hopeless Records/Sound Pollution)

Tänk dig att Nickelback eller snarare nåt av de tråkigare banden i amerikanska alternativ rockscenen börjar lira pop-punk då får du ”Dangerous Summer”. Så sjukt ointressant och totalt intetsägande; alla spåren låter mer eller mindre identiska och ingen av dem lockar till att sätta på skivan ytterligare en gång. Det här blir definitivt inte något sommarsoundtrack för någon, inte ens för bandet själva.

Lars Svantesson

Topper – Punk Dont Death…Just Get Through It (Supernova/Cosmos Music Group)

                               I butik: 26 maj

Onsdagen 26 maj blir en högtidsdag för svensk punkrevival. Stockholmsbandet med det i sammanhanget  briljanta namnet Topper släpper sin efterlängtade andra fullängdare Punk don´t death…Just get through it och den är ordentligt bra.

Det låter lagom mycket Clash anno -77, det är slamrigt men samtidigt lagom polerat och mycket väl framfört. Framförallt  bjuder plattan, så gott som ända in på målsnöret, på en räcka smått fantastiska melodier med avväpnande refränger. Singeln Suburbs lyser starkast och hör till det bästa som åstadkommits inom svensk punk. 15 miles, Life och 60 seconds står inte långt efter. Egentligen är det bara i de tre sista spåren det sackar något. Avslutande Bloody dub, once a dub är skivans skamfläck: en obegriplig och svåruthärdlig dubhistoria.

Sammanfattningsvis är det alltså ändå en fröjd att Topper finns tillstädes och lyckas prestera så in i norden bra musik. Sångaren Bo Ramone Johander är ett välgörande tillskott sen senast, tillför ytterligare energi och skärpa.

22 maj är det releaseparty med spelning på Mosebacke. The Wall of Clash supportar.

Mats Johansson

Strandvägen ”Den vingliga vägen hem” (Commendante/Triada)

        I butik: 26 maj

Efter nyåret har det kommit ut flera skivor med bra rockmusik med punknerv på svenska. Och här kommer den absolut bästa av dem alla, Strandvägens debutskiva ”Den vingliga vägen hem”. Göteborgskvartetten Strandvägen är som en mix av Perssons Pack och Nina Rochelle (ni vet Martin ”Rymdraket” Svenssons rock/punkband som förövrigt släppt två kanonplattor).

Skivan sitter som ett smäck från början till slut. Det finns inga dåliga låtar, alla är bra och fyller sin funktion att höja upp albumet. Varierande låtar som rör sig mellan upptempo, ballader och midtempolåtar. Låtarna behandlar ämnen som kärlek, familjeliv, revolt och droger/missbruk. Låtarna har en poetisk känsla som är rak på sak, vilket gör att allt känsla äkta och ärligt. Texterna och musiken fungerar som i en perfekt symbios. Rockmusik i den här klassen är mycket stor konst. Som du förstår är det en total omöjlighet att tipsa om några låtar som står ut över de andra – därför tipsar jag om att gå till bandets myspacesida och provlyssna på låtarna som finns där.

Det är bara att ställa sig och köa utanför skivbutiken den 26 maj när plattan släpps, för du vill väl inte missa årets svenska platta?

Lars Svantesson

Invasionen ”Hela världen brinner” (Columbia/Sony)

Dennis Lyxzén (Refused, The International Noise Conspiracy) bildade redan 1999 sidoprojektet The Lost Patrol som sedan bytt namn till Invasionen och nu har släppt sin första svenskspråkiga platta Hela världen brinner.

Det finns ekon av gamla hjältar som Ebba Grön, KSMB och även Docenterna – men det här låter inte alls så gammalpunkigt som jag förväntade mig, utan är mer poppigt.

Jag saknar dock det lilla extra klöset, även om det här även finns en del skönt powerpoppiga pärlor som t.ex. ”Korrumperat” och ”Kom igen”.

Henric Ahlgren

Neverstore ”Age of hysteria” (Sony)

Neverstores tredje fullängdare, ”Age of Hysteria”, är ett faktum. Den följer i samma linje som de två tidigare, ”Sevenhundred Sundays” och ”Heroes Wanted”, det vill säga pop-punk i bästa radio och MTV-stil. Ändå är det inte mycket på den här skivan som sticker ut och gör den mer intressant än allt annat medelmåttigt inom genren.

Allt är precis som man kan vänta sig, ett gäng rockigare låtar och några färre ballader. Albumet känns väldigt överproducerat vilket förstärker känslan av ett tillrättalagt och ointressant sound. Ser man till låtkvalitén så innehåller ”Age of hysteria” ett gäng låtar som skulle kunna lyfta helheten men de faller ganska platt på grund av produktionen och bristen av engagemang och jävlar anamma. Det gör att skivan inte är något som jag kan rekommendera. Vill man däremot kolla upp Neverstore rekommenderar jag 2008 års ”Heroes Wanted” som både är bättre och mer intressant.

Lars Svantesson

Alkaline Trio ”This Addiction” (Hassle/Sound Pollution)

Alkaline Trio släpper nu sin sjunde fullängdare ”This Addiction”. Rent musikaliskt skulle man kunna placera dem någonstans i gränslandet mellan punk, skatepunk och MTV-punk i samma stil som Green Days senaste plattor. Det är melodiöst och ganska trallvänligt. Men trots att den känns producerad för MTV och radiostationer så är den här musiken inget som jag tror kommer gå hem hos kidsen. Det är lite för smalt och inte tillräckligt trallvänligt för det. Och det tackar jag för.

Plattan innehåller en hel drös låtar med personliga och starka texter, som alla ligger på den mörka planhalvan av tillvaron. Den låten som sticker ut mest rent textmässigt tycker jag är ”The American Scream” som handlar om en soldat som kom hem från Afghanistan och tog sitt liv vid sin mors grav. Ruggigt starkt! En annan låt som sticker ut både musikaliskt och textmässigt är öppningsspåret ”This Addiction” som är en skön punklåt om drogmissbruk och vägen tillbaka. Denna låt innehåller skivans starkaste refräng.

Jag gillar det här, även om några låtar på skivan inte är speciellt bra.

Lars Svantesson

Terrible Lizard ”Terrible Lizard” (Indys/Hemifrån)

Hur många punkrockband finns det som låter så här? Det här blir avdankad pubrock, likt Psychopunchs skiva “We Are Just As Welcome As Water In Satans Drink” där titel och omslag är bättre än skivan. Så är det i det här fallet. Jättetråkig punkrock som hör hemma på ett sunkigt hak någonstans. Det blir nästan att Chicago trio blir någon variant på bandet The Presidents of United States of Amerika. Fast sämre. Mycket sämre. Inte lika roliga. Pubrock som egentligen inte bör upplevas eller inte heller på något sätt spridas vidare. Jag vill utfärda en musikvarning här: Akta er för ödlorna!

Mattias Ransfeldt