Mina närmaste referenser till Sinne Eeg är Norah Jones och Diana Krall fast utan den uppenbara popkänslan som de två tidigare nämnda ofta har i sina låtar. Med andra ord är Sinne Eegs musik fin jazz som för min del enbart fyller en funktion, det vill säga som bakgrundsmusik. Tyvärr hittar den inte närmare mitt hjärta än så.
Lars Svantesson
Det blir lite gammal countryfeeling i ”Everybody Ought to know” som är en duett med Dave Alvin. Ett annat känt namn finns med på skivan, nämligen Elvis Costello som gör en insats ”Monsters of the Id” som Mose Allison spelade in redan 1969. Hennes röst påminner mig om Patsy Clines röst. Antingen gillar man det eller så gör man det inte. Här finns inget mellanting.
Musiken drar åt det lugna och softa hållet, det är behagligt att lyssna och upptäcka Amy Allison som tidigare har helt gått mig förbi. Jag misstänker att om Patsy Cline inte hade gått bort 1963 hade hennes sound idag varit det här. Genom sin pappa Mose Allison som för övrigt också medverkar på skivan har Amy säkert fått sitt musikaliska arv, som drar åt det jazziga. Tolv sköna låtar som framförs med känsla och total närvaro. En skiva som skall lyssnas på när man går hemma i raggsockor, mysbyxor och eldar i den öppna spisen.
Mattias Ransfeldt
J.D. Souther har några kritikerrosade soloalbum bakom sig när denna web-EP med livelåtar dyker upp. Han är däremot minst lika känd för att skriva låtar för och tillsammans med andra artister och har bland annat skrivit låtar för Eagles, Bonnie Ratt, Roy Orbison för att nämna några få av alla de han har jobbat med genom åren.
Rain är en 7-låtars live EP som bara finns att köpa via Southers egen hemsida (Klicka på bilden för att komma dit). I vanliga fall skulle jag vilja placera in Souther i country/americana-facket men den här livespelningen spelar de låtarna i jazztolkningar. Vilket gör skivan perfekt för avslappning efter en hård arbetsvecka. Bästa låtarna är ”Journey Through The Nile” och ”New Kid In Town”.
Jag gillar vad jag hör, men däremot tror jag att detta är en utgivning som främst kommer locka de redan inbitna fantasterna till ett köp. Men blev du det minsta intresserad efter att du läst det jag skrivit är den helt klart värd att kolla upp. Ett tips är att gå till hemsidan och lyssna på smakproven som finns där.
Lars Svantesson
Jazz- och fusiongitarristen Pat Metheny har vid det här laget haft en karriär som sträcker sig över 35 år. Metheny tillhör den kategori med musikanter som hela tiden integritetsfyllt levererar musik med beundransvärd gedigen kvalitet och har gjort så inom ramarna för många konstellationer under åren. Mest känd bland de breda massorna har Metheny dock kanske blivit med soundtracket till filmen The Falcon and the Snowman (1985) från vilken låten ”This is not America” med David Bowie på sång blev en stor hit.
Sitt senaste soloprojekt har Metheny döpt till ”Orchestrion” och det är också titeln på den nya platta som projektet utmynnat i. En orchestrion är en maskin som mekaniskt kan spela flera olika instrument för att låta som en orkester. Dessa orchestrions var populära fram till 1920-talet, då radions och skivspelarnas tid inträdde på allvar.
Det är Methenys fascination för dessa orchestrions som har drivit fram hans nya projekt, där plattan är en del i det hela. Men framförallt kommer Metheny att ge sig ut på en fyra månader lång turné i USA och Europa under februari till maj, där han på scen kommer att ensam spela live, uppbackad av sin orchestrion. Som sig bör i vår dataålder styrs Methenys orchestrion av digital programvara, istället för den gamla goda tidens ångdrift eller pumphydraulik.
Live kan Methenys enmansorkester bli en intressant upplevelse, men på platta spelar bruket av en orchestrion kanske mindre roll. Någon mekanisk känsla tar ej heller över på skivan. Orchestrion är ett okomplicerat och bra instrumentalalbum, som domineras av en lågmäld mjuk ton och där Methenys smakfullt sansade improvisationer står i centrum.
Henric Ahlgren
Den här gruppen uppstod ur askan av Esbjörn Svensonss död 2008, från den hyllade jazztrion EST. Dan Berglunds nya vapendragare är Martin Hederos (Karlstad/Göteborg) mest känd från TSOOL, Hederos&Hellberg och Wildbirds & Peacedrums-slagverkaren Andreas Wallin. Dan Berglunds kontrabas är det mest framträdande instrumentet och gör att det är en otroligt snygg ljudbild på skivan. På låt nummer åtta gör sig Hederos som bäst och påvisar sin musikaliska bredd.
En bra väg in i jazzens värld, om man inte har upptäckt den än. Lyssna på skivan tillsammans med tända ljus, en flaska rött och en god bit mat.
Mattias Ransfeldt
Funk for life är inte bara en CD, utan ett genomarbetat musikprojekt som startade med en resa till Kibera som ligger utanför Nairobi i Kenya. I samarbete med Läkare Utan Gränser genomförde man där musikaliska workshops som slutade med att man delade ut instrument till lokala musikskolor.
Funk för life är en högtidsstund med ett åttamannaband med svenska och tyska kanonmusiker. Absolut bäst gör sig den här musikformen live med sin fundamentala grundrytm, gedigna instrumentalister och skön sång. Under våren kommer också bandet att ge sig ut på turné. Är dom i din närhet så passa på.
I CD-formatet fungerar Funk for life bäst när musiken gungar fram i mediumtempo. Goda exempel på detta är Mag Runs The Voodoo Down med som vanligt utmärkt sång av kapellmästaren själv. Utmärkta spår är också instrumentala Suguta Road, Kibera och lojt svängande Never Judge. Känner du för att knyta på dig danspjucken så rekommenderar jag titelspåret Finish What You Started och The Brown Blues. Sen finns det ännu en anledning att inhandla denna CD. 1€ per såld platta går till Läkare Utan Gränser. Nils Landgrens Funk Units projekt Funk For Life imponerar genom sitt genomtänkta koncept, både på platta och vid sidan av.
Bengt Berglind
En fantastisk blandning av Tom Waits skrammel, circus-liknande musik och Cat Powers lunga finstämda toner. Men det finns även spår av Eels (om någon minns dem). Vissa låtar blir så där härligt dansanta som bjuder upp till spontan dans kring lägerelden, när cirkusen har stängt och alla har gjort sina sysslor. De mer lugna låtarna är nästan så vackra att man vaggas till sömns. De blir som godnattsagor.
Anne Watts ha ren skön röst som gör sig bra till de zigenarliknande tonerna på ”Some moths drink the tears of elephants” vilket för övrigt är en grym titel på en skiva. Och vem kan motstå en skiva med en elefant på omslaget som innehåller dragspel, banjo och trombon. Bara en sådan sak.
Skivan har ett vemod och en gnutta hopp, en sprallighet som tilltalar mig. Den har en viss råhet och blandar blues, jazz och Vauduvill.
Mattias Ransfeldt
I mitt jobb som föreläsare stöter jag ofta på människor som står inför olika förändringar i sina liv. Jag vet inte hur det är med dig men de flesta av oss är nog lite avogt inställda till de där faserna där vi måste lämna våra gamla kära hjulspår. Hur jobbigt och hemskt det än kan vara så är det många, många, människor som senare berättat att det var det bästa som hänt i deras liv. Hm, hur blev det så, undrar jag då? Well, svaret på den frågan får vi ta i något annat forum, någon annan gång.
Att Norah Jones har genomgått en stor förändring i sitt liv, är rätt klart. Jag har varken fakta eller intresse av bakomliggande orsaker, utan riktar all min nyfikna energi på hennes senaste skiva; ”The Fall”. En skiva som en del har kallat ”rockigare”, men i min värld blir en skiva inte rockigare för att det är ett mer drivande (om än soft) trumkomp, mer elgitarrer eller lite ”slapback-delay” på sången. Nåväl, oavsett vilken åsikt du och jag har av den tolkningen, så är min uppfattning att det här är bra. Det är riktigt bra.
På något vis har hon gjort en skiva som har betydligt starkare variationer mellan låtarna än tidigare. Skivan känns hela tiden fräsch och spännande.
Så antingen du vill krypa upp i soffan och mysa med en kopp te under julfällen eller fördjupa dig om hennes syn på denna fas i sitt liv är detta en klockren skiva för dig.
Ett säkert kort i julhandeln är inte alltid samma sak som kvalité, men här har du en chans att ge bort en riktigt bra platta och samtidigt göra tomten en tjänst.
Hasse Carlsson
PS Tomten hälsar att det är okej att du köper den till dig själv med DS
Melody Gardots nya platta My One and Only Thrill är en sådan där självklar skiva där allting känns rätt och man blir med ens bekväm och bekant med den, som om man hört på den hela sitt liv. Detta stavas tidlöshet. Låtarna, de utsökta orkesterarrangemangen och Gardots vackra röst har en tidlös kvalitet som inte går att ifrågasätta. Gardot är född 1985, men själva hennes röst är betydligt äldre och mognare än så. Mycket av materialet skriver Gardot för övrigt själv på egen hand. Det här är storstilad jazz, blues, pop, svepande orkestermusik och lounge med en genomgående stämpel av evergreen och blå melankoli. Svansföringen är hög och stolt. Gardot har beskrivits som en korsning av Norah Jones, Joni Mitchell och Eva Cassidy. Själv tänker jag också på odödliga röster som Dinah Washington och Nat King Cole eller varför inte Chet Baker, de gånger han lade trumpeten åt sidan och sjöng alldeles makalöst och hudlöst.
Historiken kring Gardot är som hämtad ur en film. Hon blev påkörd av en bil när hon var ute och cyklade. Under en period där hon var allvarligt invalidiserad, hjälpte musiken henne att återhämta sig igen. Hon har dock fortfarande skador på närminnet och är extra känslig för ljud och ljus. Det senare innebär att hon alltid bär solglasögon. Vilket adderar till mystiken. Melody Gardot har vad man kallar ”staying power”.
Henric Ahlgren
Duon Trummor & Orgel bestående av bröderna Anders (orgel) och Staffan Ljunggren (trummor) från Uppsala, bildades 2003 och kommer nu med sitt tredje fullängdsalbum – Visions. Bandet spelar en blandning av jazz, 60-talspsykedelia och svensk folkmusik och alltså med sättningen trummor och orgel. Huvudinfluens är förstås legendariska duon Hansson & Karlsson som på 1960-talet spelade samma typ av musik och med likadan sättning.
Trummor & Orgel har agerat förband till Soundtrack of Our Lives och har i dess sångare Ebbot Lundberg ett av sina största fans. Lundberg producerad Trummor & Orgels andra platta Reflections From A Watery World (2007) har även sjungit på en två-spårig singel med gruppen (en av låtarna på singeln, ”Tomorrow Will Tell” kom sedan med på soundtracket till Måns Herngrens långfilm Allt flyter, 2008) samt även uppträtt live tillsammans med dem.
På Visions är det första gången gruppen producerat och skrivit allt själv, och retorinfluenserna har fått ge vika något för ett lite modernare anslag, men det låter fortfarande egensinnigt och psykedeliskt. Ja, Trummor & Orgel har hittat sin egen särskilda plats i musik-Sverige och det är bara att applådera!
Henric Ahlgren
