nyaskivor.se

Chris Cook ”Remembering” (Tree O Records/Hemifrån)

Chris Cook skriver allt material själv på sin tredje skiva. Det här är en musikalisk blandning av blues, jazz, country mm vilket gör det svårare att etikettera men desto lättare att lyssna på.

På skivan medverkar inte mindre än tretton musikanter och Chris sjunger, spelar gitarr och munspel. Allt känns välarrangerat och vackert presenterat.  

Chris Cook får mej att tänka på John Hiatt både i genre och musikaliskt. Skall man nämna några specifika låtar så tycker jag att huvudspåret ”Remembering” i sin jazziga framtoning är en strålande inledning på en skiva med hög nivå. De två nästföljande spåren ”Heartless Road” och The Boy I Used To Know är också riktigt bra men det finns flera guldkorn ytterligare.

Börje Holmén

Maggie Björklund ”Coming Home” (Bloodshot/Border)

Vilken superb överraskning!  Den danska steelgitarristen och kompositören Maggie Björklund bjuder oss på med sitt debutsoloalbum Coming Home. Musiken, instrumental och med sång, skulle med lätthet passa som soundtrack till filmer som Paris Texas eller The Long Riders, där ökenhettan dallrar i ett kargt öde landskap någonstans i New Mexico.

Man väntar bara på att det ska uppenbara sig en ensam ryttare i fjärran. Men egentligen skulle musiken passa in i fler filmcenarios genom att Maggies steelgitarr hela tiden ligger lite under ytan i musiken, och förstärker den med skiftande stämningar och ett sprakande färgspektra. Bland hennes medmusikanter på Coming Home är delar ur Calaxico, samt gästvokalisterna Jon Auer – Posies, Mark Lenegan-Screaming Trees och Rachel Flotard – Visqueen. De smälter så väl in i detta musikaliska sammanhang och Maggies själfyllda steelgitarr – skör, vacker och stolt – binder ihop Coming Home till en musikalisk och för fantasin bilskapande helhet; därav femman här ovan. Dansk dynamit, dansk musikdynamit !

Bengt Berglind

Magnus Öström ”Thread of Life” (ACT/Cosmos)

När Esbjörn Svensson – pianist och bandledare – i Esbjörn Svenssons Trio (EST) omkom i en dykolycka 2008 upphörde en av de främsta framgångssagorna inom svensk jazz sedan legendariske pianisten Jan Johansson (som också tragiskt omkom i en olycka) även om EST brukade kalla sig ”ett popband som spelar jazz”.

EST:s trummis Magnus Öström släpper nu ett soloalbum med främst instrumentalmusik (på några låtar sjunger Öström) som för tankarna till filmmusik. Det är vackert och stundtals avskalat, samtidigt som musiken inger en mäktig och ibland sakral känsla, ofta finns en elektronisk förankring i det stämningsskapande. På låten ”Ballad For E”, en hyllning till den bortgångne Esbjörn, medverkar Pat Metheny på gitarr. Detta är musik att sjunka in i.

Henric Ahlgren

Joe Satriani ”Black Swans and Wormhole Wizards” (Epic/Sony)

Gitarrvirtuos, underbarn eller helt enkelt bara riktigt överjävlig med guran? Ja säga vad man vill om Satriani, men han kan sin sak när det kommer till gitarren. Det jag alltid har funnit fascinerande med Satrianis spel, är att han så enkelt fångar in en i melodierna och i låten. Man rycks med i musiken och även om det hörs långt i förväg att det är Satriani man lyssnar på i varje låt så är det ändå alltid varierande och spännande.

Det där med att man verkligen rycks med i musiken, och att han får varje låt att berätta något utan att man behöver höra en text, har alltid varit Joe’s stora styrka. Den filmiska och majestätiska Pyrrhic Victoria är ett praktexemplar på en låt som rycker med lyssnaren och håller denne i ett järngrepp från första stränganslagningen tills den sista tonen tynat bort. Satriani visar här att han har en otrolig förmåga att lyckas skriva de mest magiska låtar genom att bara ägna sig åt instrumental musik.

För när det gäller instrumentala låtar är det lätt att jag tappar lusten efter ett tag, och jag själv vet att jag oftast inte klarar en hel skiva med endast instrument. Jag behöver ofta texten och sången för att följa med i musiken och artistens berättelser. Men det är en helt annan sak när det gäller Joe Satriani. Black Swans and Wormhole Wizards kan vara ett av de bästa Instrumentala skivorna som jag hört i hårdrocksgenren. För även om albumet har kokats ihop med enklast tänkbara recept – att låta Joe visa att han kan spela elgura – så är det precis rätt. Man behöver inte göra det svårare än såhär, speciellt inte när man gör det så bra.

Några låtar att hålla extra koll på är Pyrrhic Victoria som jag gick igenom tidigare i texten. Även Littleworth Lane sticker ut, ett avslappnat och bluesigt stycke musik som för mig utmärker sig som skivans absolut bästa spår. Men det är svårt att välja ut de starkaste spåren. Mycket varierar till smak och tycke på denna skiva, då varje låt visar upp någonting nytt och fräscht och man får helt enkelt plocka ut sina egna guldkorn från Joe’s skattkista.

Tobias Blixt

Mother James ”Brute Noir” (Rootsy/Warner)

Stefan Petterson måste ha gått på Basin Street i New Orelans och lyssnat på den märkliga mix av blues, jazz, ragtime, gospel och funk som läckt ut från barer och andra små musikindränkta syltor. För hans musik andas detta på ett fördömligt sätt med rullande barpiano, jazzblås och gospelkörer om vartannat.

Rösten är ett speciellt kapitel för här snackar vi Tom Waits lillebror och shoutbluessång i kubik om det så gäller blåballader eller träskbluesfunk. Brute Noir är som ett musiktält fullt av gycklare, cabaréartisteri och ett och annat horhus. Stefan Pettersson och hans medmusiker levererar det mest osvenska jag hört i musikväg på mycket länge. Man förstår att Quentin Tarantino uppmärksammat musiken på detta album, för han skulle lätt kunna bygga en hel film på detta lilla mästerverk signerat Stefan Pettersson.

Bengt Berglind

Rod Stewart ”Fly me to the moon” (J Records/Sony)

Den gamle The Faces-sångaren kommer undan med nästan vad som helst. Med sin charm och sin hesa röst. Kanske är det den som är charmen? Jag såg honom live när han började köra ”American Songbook”-stuket. Det är snyggt, hur bra arrangerat som helst. Bra låtval och det är standard. Det är vad det är. Standard. Visst han har nått pensionsåldern men inte behöver det bli slätstruket för det. Jag känner att han skulle kunna utmana sig själv att våga gå utanför trygghetszonen.

Men icke. Förr var han en rebell på The Faces- och Jeff Beck-tiden, men nu är han tyvärr bara en covermaskin som skulle kunna uppträda på vilket Las Vegas-kasino som helst året om. Utan att någon skulle lyfta ögonen från de enarmade banditerna. Missförstå mig rätt. Det är fantastiska låtar, bra arrat och sången är oklanderlig. Men det här har vi hört nu. Vi har fattat att du gillar gammal jazz nu, Roddan. Nu räcker det. Tänk nytt. Tänk utanför lådan.

Mattias Ransfeldt

Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet ”Echoes” (Tri-Sound/Cosmos)

Weeping Willows debutskiva “Broken Promised Land” är en klassiker. Det här är något annat än de gråtande pilarna. Här är det jazzigt värre.

Det här är andra skivan från herrarna i månskenskvintetten med Magnus Carlson i spetsen. Den första självbetitlade skivan var lite spretig. Nu känns det mycket tightare och att de har hittat hem. Efter vad jag förstår har man spelat in live i studion, som man gjorde förr. Elvis Presley var en bakåtsträvare som ville spela in just live i studion. Jag kan förstå att man får mer känsla för låtarna. Det blir mer äkta då. Till skillnad från Elvis har man satt låtarna på första tagningen.

Magnus Carlsons röst är fantastisk som vanligt och det är total närvaro. Det är fina versioner av redan jättebra låtar – han tar dem bara till en ny dimension, och gör dem till sina egna skötebarn. Min personliga favorit är deras tolkning av ” I’m Alive” som finns med på Tommy James & Shondells LP ”Crimson and Clover” (1968).

Jag spår en ljus framtid för mångänget. Om Weeping Willows började som ett coverband så kan det ju funka den här gången också.

Echoes är tidlös och något utöver det vanliga precis som ”Broken Promised Land” (1997).

Mattias Ransfeldt

Lite lyssningslänkar: Lyssning  Mer lyssning  Ännu mer lyssning

  Kampanj

Jeff Beck ”Emotion & Commotion” (Rhino/Warner)

Om du inte kollat in DVD:n med Jeff Beck ”live at Ronnie Scott” så gör det nu, pronto. Med en liten snortight kompgrupp kanonmusiker i ryggen bjuder Jeff Beck på en smaskig mix ur sin digra låtlista från då och nu.

Joss Stone och Imelda May gör finfina vokalinsatser på scenen och deras röster passar som handsken till Jeffs  gitarrspel, både när det är sublimt eller rockigt tvärrått. På denna platta finns de bägge vokalissorna med. Joss Stone  gör sina bägge soulnummer med en klarhet som inte brukar finnas på hennes egna soloplattor. Imalda  May sjunger också utmärkt med ett stänk av mystik i rösten.

Den andra delen av plattan är helt instrumental och här dominerar och imponerar naturligtvis Jeff Beck stort med sitt gitarrspel. Det är inget konstigt med det. Men det som gör det hela till att man spelar plattan om och om igen är HUR mister Beck spelar. Det handlar om TONEN i gitarren. Till och med i en så sönderspelad melodi som Over The Rainbow, eller operasycket Nessum Dorma  och Corpus Christie Carol stannar tiden och gitarrtonen hänger kvar i luften som en mätt och lycklig kolibri, för att sedan flyga vidare på nya häpnadsväckande äventyr. Hammerhead är fusionrock av bästa märke. Många Jeff Beck-fans skulle säkert vilja ha ett helt nytt album fyllt med något liknande, så även jag. Men så blir det inte denna gång och det känns faktiskt helt OK !

Bengt Berglind

Sofia Talvik ”Florida” (Makaki Music/Border)

Florida har varit en stark inspirationskälla för Sofia Talvik då hon i flera månader bott där och det orsakar därför ingen större förvirring då även hennes nya platta fått namnet Florida. I pressmeddelandet för hennes skiva kan man läsa att Talvik nu ”drar upp volymen till max” och att skivan gärna ska lyssnas på nercabbat och med vinden i håret. Men Florida är ingen fartig skiva. Förvisso är den mer up-tempo än hennes tidigare skivor men jämfört med resten av Pop-Sverige , eller USA för den delen, så är den ganska lugn. Men det är lättlyssnad musik och jag tror att den kan passa de flesta eftersom hennes sound inte sticker ut för mycket åt något håll.

Musiken påminner tidvis om Sophie Zelmanis senare skivor fast med en starkare stämma då Talvik har en bra röst som är skön att lyssna på. Skillnaden mellan deras musik är att Zelmanis är originell medan Talviks känns ganska platt. Visst svänger det ibland men de flesta låtar håller sig på samma nivå och låter ganska lika. Det är en helhetlig skiva men jag saknar överraskningar. En låt som skiljer sig är You Plate Your Heart With Gold där Talvik sjunger ut och det verkar som en låt hon verkligen vill sjunga. Något jag gärna hört lite mer av.

Florida är behaglig musik, men inget som berör. Jag tror att Talvik kan mycket mer och vill se henne ta i mer nästa gång, hellre för mycket än för lite. Så för sommaren tycker jag inte att denna platta passar i en bil med fartvindar i håret utan att den ska avnjutas i en solstol under solen.

Rebecka Bergh

Anna Kruse ”Lyckokatt” (Voices/Naxos/Triada)

När Anna Kruse återuppväcker Edith Södergrans skrivna ord med hjälp av musik kan det bara bli bra. Svenskdanska Anna har med en skör stril av känslor tonsatt den svenskfinska diktaren. Känslan som förföljer mig i samtliga spår är den nordiska naturen. Den svenska skogen blandas med spår av ett dekadent leverne där champangemingel har en viktig roll.

Med en röst lika vacker som Sofia Karlssons gör Anna Kruse en nästintill skrupelfri nordisk jazzskiva. Att tonsätta dikter utan att kompromissa med diktens enkelhet i det skrivna ordet är en svår uppgift. Anna lyfter Ediths ord med musik och låter de flyta fritt i symbios.

Trots en fantastisk röst till vackra ord vore Lyckokatt ingenting utan de briljanta musikerna samlade från Sverige, Danmark och Norge. De plockar fram en folklig nordisk klang till jazztonerna och ger skivan den känsla Ediths dikter förtjänar.

I sommar vill jag gå på champangemingel i skogen med gummistövlar på fötterna ackompanjerad av Anna Kruses Lyckokatt.

Sophia Lönnergård