Archive for the ‘Extrem/Tung Metal’Category

Brutalt från Brasilien

nervosa

Nervosa ”Victim of yourself” (Napalm/Border)

Thrash? Check! Trio? Check! Tjejer? Check! Relativt obskyrt ursprungsland? Check!

Fyra rätt av fyra möjliga, och ja, jag är mycket svag för ovanstående saker i min musik. Jag älskar thrash, jag tycker trioformatet är underbart ärligt, eftersom det inte finns något att gömma sig bakom i en livesituation, jag uppskattar tjejband (Förlåt uttrycket!) som spelar skiten av killarna, eftersom metal inte sitter i könet (Prins Albert, någon!?) och jag gillar att metal är universellt. Om du inte tror mig så gå in på youtube och sök på Bunny-hugging metalheads in Botswana.

Nog svamlat, åter till ordningen. Det här är brutalt, rått och svängigt med rötterna i gammal hederlig tysk thrash. Sodom och Destruction dyker upp i mina tankar, och faktiskt Coroner även om de är mer tekniska, och dessutom kommer från Schweiz. Nervosa är dock ingen kopia, utan har en egen profil. Vi snackar relativt okomplicerad thrash utan överdriven teknikalitet, men gott om tempoväxlingar och variation ändå. Fernanda Lira (bas och sång) och Prika Amaral (gitarr) gör båda ett habilt jobb på sina instrument. Plus i kanten för Liras sång som är härligt skrikig och desperat och får mig att tänka lite på Sabina Classen i Holy Moses. Ett ännu större plus i kanten för trummisen Pitchu Ferraz, som håller ihop det hela föredömligt och som med både sväng och blastbeats verkligen har lyft bandet om man jämför med ep:n Time of Death (2012).

Låtmaterialet är synnerligen jämnt och jag hittar faktisk inte en dålig låt, men om jag däremot ska nämna några som sticker ut lite extra blir det nog Twisted Values, Justice be Done, Morbid Courage, Death och titellåten Victim of yourself. Hur underbart är det inte att helt enkelt döpa en låt till Death?!Varför krångla till det? Avslutande Uranio em nos är en underbar liten orgie i blastbeats för dem som vill ha lite extra mangel.

Victim of yourself är en platta som växer, så gör dig själv en tjänst och skaffa den snarast. Det är också definitivt en platta som kommer att vara med på min topplista när 2014 ska summeras. Nu håller jag bara tummarna för en Europaturné som når våra breddgrader. Den där glasögonprydde, ljushårige killen längst fram vid kravallstaketet, det är jag.

Jonas Andersson

15

04 2014

Tungt och lockande mangel

pyramido-saga

Pyramido ”Saga”  (La Familia/Farewell)

Mangel som klarar av balansgången det innebär att vara tungt och på samma gång lockande. Yep, det är vad Pyramido presterar på tredje skivan Saga. Att omslaget är vackert som en saga (!) får ses som en bonus.

Fyra av de sex låtarna klockar in på sju-åtta minuter och kräver en hel del. Så här mycket tyngd borde enligt konstens alla regler inte vara inbjudande, men det struntar Malmöbandet i och tar med lyssnaren på en mörk resa. Deras version av doom metal/sludge piffas med jämna mellanrum till med melodislingor, allt förpackat i en i sammanhanget mycket passande punkdoftande produktion.
Som något av ett andningshål återfinns Mattias Oskarsson-komponerade Klockrike. Att sätta ord på detta smått märkliga musikstycke låter sig helt enkelt inte göras. Har ”flummighet” någonsin varit mer inbjudande? Knappast.
Jag kan inte låta bli att nämna sångaren Ronnie Källback – karln låter som att han är besatt av självaste Hin Håle. Något som i sammanhanget enbart kan ses som positivt. Och det säger jag inte bara för att jag likt honom – Ronnie alltså, inte Hin Håle – härstammar från den värmländska skärgårdspärlan Kristinehamn.
Pyramido ger inte lyssnaren något alternativ. Antingen älskar man tongångarna eller också fattar man inte ett skvatt, det finns inget mellanting.

Magnus Bergström

15

10 2013

Aggressiv thrash metal med melodier

inferior-unsoiled

Inferior ”Unsoiled” (Big Balls/Sound Pollution)

Thrash metal möter death metal. Death metal möter thrash metal. Aggressivitet möter progressiva melodier med känsla. Progressiva melodier med känsla möter aggressivitet.

En del beskriver Inferior som deaththrash men jag kallar det thrashdeath. Ja, ni hajar att det här handlar om något extra smarrigt va…?
Det är inte ofta en skiva med en speltid på 62 minuter klarar av att hålla intresset uppe från början till slut. Inferior fixar biffen med Unsoiled! Produktionen är knivskarp och hela paketet inklusive omslag andas proffsighet rakt igenom.
Låtkvalitén är imponerande hög och den enda invändningen jag har är att det möjligtvis är för jämntjockt med risk för sockerchock av allt låtgodis. Men det är i så fall förstås ett lyxproblem.
I godispåsen är det en trestegsraket som sticker ut:
Serpentine Roads To Decay ger mig vibbar av ett hårdare Testament och jag vill bara strunta i livets alla måsten, vråla med i refrängen och ha det gött.
Perish bjuder på sju och en halv minut thrashgodis och sångpartiet mellan 2,54-3.20 ger rejäl ståpäls. Dessutom är det lugna partiet från mitten fram till det avslutande röjet bara sååååå vackert.
The Maker’s Waste har mer än lite gemensamt med de svenska progressiva storheterna Opeth, i synnerhet i låtens sista del. Att fixa en elva och en halv minut lång låt är en fin fjäder i hatten.
Unsoiled är den riktiga skivdebuten för Inferior, vilket är svårt att tro då samtliga bandmedlemmar är überkompetenta. Ja, här har skivbolaget Big Balls Productions något mycket intressant att jobba vidare med.
Inferior måste bara slå igenom hos den breda metalmassan, något annat är enligt mig helt otänkbart.

Magnus Bergström

13

05 2013

Rötterna i historien och blicken mot framtiden

voivoid-target-earth

Voivod ”Target Earth”  (Century Media/EMI)

Voivod är tillbaka, trots att de aldrig har försvunnit, och trots att gitarristen Piggy inte längre finns kvar bland oss. Att bandet överlevde basisten Blackys avhopp i början av 90-talet är en sak, men att de skulle åstadkomma något av värde efter Piggys död var nog få som trodde. Att ersätta en så unik gitarrist borde vara omöjligt. Men det omöjliga är till för att övervinnas. Gammalt groll glömdes, Blacky återvände och man fann en ersättare för Piggy i Chewy, en man vars första metalplatta var en Voivodplatta, vars första konsert var en Voivodkonsert och som dyrkat Piggy och ägnat sitt liv åt att lära sig hans unika stil, och som har lyckats kusligt väl.

Target Earth är en platta för dem som liksom jag avgudar kvartetten Killing Technology, Dimension Hatröss, Nothingface och Angel Rat. Den ligger i och för sig närmare de två sistnämnda, men trots att den har rötterna i plattor som kom för över 20 år sedan låter det 2013, eller rent av 2023. Voivod har alltid blickat framåt och gör så även nu.

På något sätt känns det symptomatiskt att Target Earth inleds med Blackys karaktäristiska bas, som om man verkligen vill betona att det här är klassik Voivod. Titelspåret är intrikat sci-fi-metal med atonala riff och tvära vändningar, men ändå ack så lättlyssnat och detsamma gäller till exempel Mechanical Mind. Empathy for the Enemy är tillbakalutat eterisk medan Kluskap O’Kom och Corps Étranger täcker in det ösigare spektrumet; den förstnämnda mer intrikat och den sistnämnda härligt punkig. Warchaic mal på med frenetisk desperation i ett öde ljudlandskap på en främmande himlakropp och bygger upp en känsla av desperation och undergång.

Kort sagt: det här är en av mina topp 10-plattor 2013, av ett band som sådär 30 år in i karriärren fortfarande är nyskapande. Om du inte gillar den här plattan är du inget Voivodfan, och då tycker jag ändå inte om dig.

Jonas Andersson

01

02 2013

Käftsmäll med gitarrslingor att dö för

mors principium

Mors Principium Est ”…And Death Said Live” (AFM/Sound Pollution)

Söker du något att liva upp musiktillvaron med, nu när vi är inne i slutspurten för år 2012?
Tycker du kanske att Children Of Bodom trycker på repeat-knappen för ofta? In Flames är för mesiga? Cannibal Corpse är för hårda? Sadus är för tekniska? Amorphis är för sega?
Då har jag bara en sak att säga; G.R.A.T.T.I.S. Då är nämligen Mors Principium Est nya käftsmäll …And Death Said Live det perfekta valet.
En såpass lyrisk recensionsinledning som ovan kräver förstås en djupdykning i låtmaterialet:
The Awakening – kort och ganska intetsägande intro.
Departure – hård och ösig med aggressiv sång ”in your face”.
I Will Return – härligt melodiösa men samtidigt hårda gitarrslingor att dö för. Mumsfillibabba!
Birth Of The Starchild – skivans bästa refräng och innehåller ett elektroniskt ”blippande” som varierar det hela en aning.
Bringer Of Light – starka gitarrvibbar från Children Of Bodoms skola men i dagsläget klart vassare än de finska giganterna.
Ascension – åter igen fullt ös men emellanåt ges låten/lyssnaren välbehövlig möjlighet att andas. Hade mått bra av en tydligare refräng.
…And Death Said Live – halvtidspaus i eftertänksam stil med piano och sologitarr i läckert samspel.Destroyer Of All – inleds med piano men ganska snart händer det grejer och framför allt trummisen får chansen att glänsa.What The Future Holds – fullt ös och så typisk för MPE. Aningens för lång för sitt eget bästa utan att vara dålig.The Meadows Of Asphodel – syskonlåt till föregångaren och med andra ord en låt som inte lämnar något större avtryck.Dead Winds Of Hope – sitter finfint med detta lilla mästerverk till käftsmäll, efter ett par svagare låtar. Ge mig mer…Som synes är det inte positivt rakt igenom och helt klart hade skivan mått bra av aningens mer variation. Dessutom är soundet kanske i ”torraste” laget, men det beror givetvis på vilken typ av ljud som bäst faller lyssnaren i smaken.Och kanske, kanske är det så att …And Death Said Live inte är det bästa i bandets skivkatalog, men det är för tidigt att avgöra det nu.Jag nöjer mig till sist med att konstatera att det är så rackarns härligt med positiva musiköverraskningar. För mig är det sådana öronöppnare som ger (musik)livet mening. I l-o-v-e it!

Magnus Bergström

16

12 2012

En brutal resa in i dödsmetallens värld

Grave ”Endless Procession of Souls” (Century Media/EMI)

 

De svenska Death Metal-legenderna i Grave är tillbaka med ännu ett album. “Endless Procession of Souls” är bandets tionde släpp och precis som på deras tidigare så är det brutal svensk dödsmetall som gäller. Skivan låter färsk men ändå inte modern och det är en konst att få till. Många äldre band tappar stinget och lugnar sig, försöker förnya sig och en massa sådant trams men det har Grave verkligen inte gjort.

Efter ett mystiskt doomgitarrintro drar “Amongst Marble And The Dead” igång i en rasande fart och dödsmangel är ett faktum. De köttande riffen, de smattrande trummorna och Ola Lindgrens mörka och onda röst tar med lyssnaren på en brutal resa i dödsmetallens värld och visar upp hur man ska lira dödsrock på bästa sätt.

Det finns många guldkorn på skivan och det är bl.a. den ovan nämnda “Amongst Marble And The Dead”, “Disembodied Steps”, “Epos”,  “Encountering The Divine” och “Passion Of The Weak”. När skivan närmar sig sitt slut och “Perimortem” drar igång och man hör att bandet även blandat in thrash metal-influenser så växer skivan ytterligare. Bäst på skivan tycker jag dock att den något segare och tyngre “Plague of the Nations” är. Den är en riktig käftsmäll och för mig sticker den ut mest av de 10 spåren.

Det finns svagare låtar också men det är förlåtet då det som helhet är en riktigt bra dödsplatta och det är få band i Graves situation som lyckas göra tillräckligt intressanta skivor för att man ska välja dom före de nya, unga banden Morbus Chron, Degial och Invidious mfl. “Endless Procession of Souls” är helt enkelt en skiva som jag kommer att fortsätta att lyssna på i framtiden.

Grave visade med “Dominion VIII“  (2008) och “Burial Ground” (2010) att de fortfarande kunde göra bra musik och har än en gång bevisat detta med “Endless Proccession of Souls”!

Erik Kristhammar

19

11 2012

Anonymt och könlöst

Engel ”Blood of Saints” (Season of Mist/Sound Pollution)

Varenda refräng sitter som en smäck efter första genomlyssningen. Tyvärr är det det enda positiva jag har att säga, för mellan refrängerna händer inget av intresse. Det är lätt schizofrent med lite lättdöds, lite elektroniskt och lite progressivt, men framför allt är det totalt anonymt och könlöst. Det skulle behövas mer sväng, hjärta, jävlar anamma och låtar mellan de där klistriga refrängerna. De som gillat Engels tidigare skivor kommer naturligtvis att gilla den här, för den är trots allt det mest homogena de har gjort. Hos mig kommer den dock inte att spelas ofta; tyvärr, eftersom refrängerna ger mersmak.

Jonas Andersson

27

10 2012

Står sig bra i jämförelse med NWOBHM-föregångarna

RAM ”Death” (Metalblade/Border)

“Death” är göteborgarna Ram’s tredje skiva. Precis som på de två första, “Forced Entry” (2005) och “Lightbringer” (2009), är det rak och hård heavy metal som gäller. För mig som inte lyssnat så mycket på bandet innan så måste jag erkänna att jag överraskas av att det låter och är så pass bra och står sig bra i jämförelse med föregångarna. Det är många av banden som spelar traditionell heavy metal idag som inte lyckas skapa något eget över sin musik utan bara kör på som om dom vore coverband. Det tycker jag inte att Ram gör. Istället skapar bandet något nytt samtidigt som den starka känslan av NWOBHM finns där.

Efter ett lugnt och stämningsfullt intro drar skivan igång med “…Comes From the Mounth Beyond”, som är en fartfylld låt med stark sånginsats av sångaren Oscar Carlquist som jag förövrigt tycker sköter sig bra genom hela skivan. Skivans nästa låt “I am the End” är ingen höjdare men det räddar “Release Me” som får en att skråla med i den svängiga refrängen. Därefter följer den fartfyllda och melodiösa “Defiant” som är en av skivans höjdpunkter som följs upp av en lugn och stämningsfull “Frozen” som övergår till ett tungt parti som sedan avslutar låten. När “Under the Scythe” drar igång är det dubbeltramp som gäller och ännu en fartfylld dänga med vassa gitarrer dundrar ut ur högtalarna. Efter den ösiga dubbeltramplåten är det dags för ännu en lugn låt “Hypnos” och denna gången blir det lite segt och tråkigt men även detta räddas upp av en hård, rak och tuff heavy metaldänga, nämligen “Flame of the Tyrants”. Låten har det mesta som en heavy metallåt ska ha, vassa gitarrer, falsett, stark refräng och ett redigt ös rakt igenom.

“Death” är en helt klart godkänd heavy metalskiva med sina svagheter på vissa spår som gör att helhetsbetyget dras ner en aning. Men skivan är som sagt fortfarande bra och med en produktion som jag tycker är välgjord och passar perfekt till skivans för det mesta råa låtmaterial.

Erik Kristhammar

Fotnot: Det var ett tag sen ”Death” släpptes men vi ger den ändå en chans eftersom vi sprang på den först nu…

10

09 2012

Kusligt om krigets helvete

 

Carach Angren ”Where the Corpses Sink forever” (Season of Mist/Sound Pollution)

Where the Corpses Sink forever är en temaplatta baserad på Första världskriget och Carach Angren skapar från första spåret, An Ominous Recording, en mörk, kuslig och bitvis rent obehaglig atmosfär.  Rötterna finns i black metal och det är ofta naket, primitivt och desperat, som i Bitte tötet mich, men lika ofta teatraliskt, storslaget och atmosfäriskt, som i Lingering in an Imprint Haunting, och orkestrala och berättande inslag i kombination med texterna som är väldigt konkreta skapar levande bilder av krigets helvete. Efter att ha lyssnat på skivan känns det som man har sett en film. Trots de olikartade elementen blir det en helhet som är smått fantastisk och som jag bara vill lyssna på igen och igen. Varje spår kan stå på egna ben, men det är som helhet det blir verkligt storslaget.

Eftersom jag är en hyfsat öppensinnad person som tycker att bra metal är bra metal oavsett vilken snäv liten genre man definierar den som, så tycker jag personligen att den här plattan borde kunna tilltala både dem som gillar sin black metal pompös och dem som vill ha den true, men jag inser att det troligen är Cradle of Filth- och Dimmu Borgir-fansen som lättast kan ta den till sig. Hursomhelst är det tjänstefel av någon som säger sig gilla black metal eller aggressiv metal överhuvudtaget att inte skaffa den.

Det här är definitivt en kandidat till en hög placering på min topplista för 2012, så släck ljuset, blunda, luta dig tillbaka och låt Carach Angren visa dig krigets helvete.

Jonas Andersson

03

09 2012

Dödligt svängigt

Cannibal Corpse ”Torture” (Metal Blade/Border

Mangel? Check!

Gurgelsång? Check!

 Explicit våldsamma låttitlar? Check!

Cannibal Corpse är som McDonalds: man vet vad man får och man blir oftast varken besviken eller överraskad, men har man tur och får pommes fritesen nyfriterade är det riktigt, riktigt gott, och Torture överraskar mig genom att vara de där nyfriterade pommes fritesen.

I mitt tycke håller Cannibal Corpse med Torture högre klass än någonsin. Trots att man håller sig stenhårt till det beprövade receptet är Torture varierad med både riktiga manglare som inledande Demented Aggression och tunga saker som Scourge of Iron. Det som ändå kanske imponerar mest på mig är att de lyckas få det att svänga så in i h-vete. Under den bedrägliga enkelheten finns musikalitet och teknisk briljans som den knivskarpa produktionen lyfter fram.

Favoritlåt? Det är mycket svårt att plocka ut en bland alla godbitar som Scourge if Iron, Encased in concrete och Caged…contorted, men The Strangulation Chair sticker ut lite med imponerande basspel av Alex Webster,  och  Followed Home then Killed tar priset för skönaste låttiteln sedan Samsons I wish I was the Saddle of a Schoolgirl’s bike.

Jonas Andersson

18

05 2012