nyaskivor.se

Ian Noe ”River Fools & Mountain Saints” (Lock13/Border)

2019 hittade jag Ian Noe genom hans album Between the Country. Ett album som var lågmält men genomarbetad på många sätt.

Nu följer han upp detta med nya River Fools & Mountain Saints som är en aning yvigare men håller sig innanför ramarna för americanamusiken.

Röstmässigt finns det stunder av en ung John Prine hos Ian Noe, vilket är en lämplig förebild. Sedan kanske inte texterna når upp till mäster Prines nivå.

Men Ian Noe försöker så gott han kan att ge oss små bildlika noveller och historier på det sätt som tillhör countrymusikens arv.

När sedan en cover av Bonnie Tylers It’s a Heartache smyger sig in på slutet, passar den väl in i americanabootsen.

River Fools & Mountain Saints är ett omväxlande album där ett lugnt berättande med röst och gitarr samsas med skönt countrysväng. 

Bengt Berglind

Carson McHone ”Still Life” (Loose/Border)

Det har varit ett bra vinterhalvår på den kvinnliga americanafronten.

Först anlände Riddy Armans utmärkta debut, och några månader senare Margo Clikner med ännu ett debutalbum.

Carson McHone har släppt något album tidigare, men Still Life lär vara det första i Sverige.

Texasbaserade Cason McHones album är inte så countryinfluerat utan sneglar istället mot R&B och soulmusiken.

Sen finns det även en flirt med 60-tals popmelodier i uptempolåten Someone else.

Hawks Don´t Share och Only Lovers bärs upp av en mäktig blåssektion och små rockiga gitarrer.

Blåset återkommer och färgar End of the world på sitt sätt.

Balladen Sweet Magnolia ger god plats åt ett piano tillsammans med McHones röst. Hon sjunger rakt och utan egentliga countryinfluenser.

Det kanske hörs mer att hon har sina rötter i folkmusiken I Spoil on the vine, Folksong och Fingernail moon.

Still Life är ett album som känns ledigt och okonstlat kanske på grund att Carson sjunger utan manér och att musiken bjuder på så många och trevliga arrangemang och instrumentala påhitt och inpass.

Bengt Berglind

The Delines ”Sea Drift” (Decor/Border)

Förra albumet The Imperial var en stor och ren sensation i mina öron 2020.  Inte på grund av att det var nyskapade utan att det fanns en sådan konsekvens i gruppens sound. Tempot i låtarna var relativt lågt, produktionen avskalad men ändå rik och uttrycksfull.

På nya Sea Drift fortsätter The Delines att uttrycka sig på detta lite avmätta sätt. Många av låtarna rullar sakta igång med ett elpiano eller ensam gitarr. Sedan smyger Amy Boone in med sin sensuella röst. Hon behöver aldrig ta i för att försöka imponera. Rösten bara finns där som en självklar kompass i The Delines souldränkta Americana.

En viktig del i gruppens musik är blåsarrangemangen som ligger och kommenterar sången och melodierna. Dessa arrangemang är smakfulla och bidrar starkt till albumets positiva helhet.

Detta är gruppens fjärde album där de mejslat fram sitt lite säregna sirliga sound. Willy Vlautin, författare och tidigare medlem i gruppen Richmond Fontaine, skriver huvuddelen av de novelliknande texterna.

Det är få band som så konsekvent vågar behålla sitt eget tempo och uttryckssätt på ett helt album. Det är ok för mig!

Men denna midnattsblå soulpastej skulle ha mått bra av några uptempolåtar. Bra för att få höra om de fixar det lika bra. Vilket jag tror.

Bengt Berglind  

Riddy Arman ”Riddy Arman” (La Honda/Border)

Countrymusik är i dag ett mycket vitt begrepp. Det kan kallas americana, heartland music, contemporary, alternativ, countryrock och en hel del annat.

På sitt första album har Riddy Arman plockat bort många av countrymusikens typiska beståndsdelar och återvänt till det ursprungliga, nämligen att berätta en historia från sin egen vardag, tankar och drömmar.

Med sin lite allvarliga men säregna röst står hon stadigt förankrad i sin egen verklighet. Sångerna kan vara egna dagboksanteckningar efter en lång dag på ranchen. För det är den verklighet hon har och delger oss här.

Riddy Armans röst griper tag i mig. Den är kärv, inte speciellt vacker eller inställsam. Det saknas starka melodier och tjusiga refränger.

Ändå påverkas man av ärligheten och engagemanget i rösten.

Sånt som hände då man hörde Bruce Springsteen första gången i en skivaffär i London, eller The Band eller Dylan och Van the Man.

Musikerna tassar försiktigt i hennes bakgrund. Lågmält, bara som ett familjärt stöd för hennes röst.

Debutalbumet med Riddy Arman är kort. Åtta egna ärliga små vykort från ett dammigt grått nutida USA. Samt en lysande version av Kris Kristoffersons Help me make it through the night.

Riddy Armans röst, musik och texter är på riktigt och det räcker långt för mig.

Bengt Berglind

Strand Of Oaks ”In heaven” (Galacticana/Border)

Timothy Showalter är mannen och skaparen bakom musikprojektet Strand Of Oaks. Man kan säga att han tillhör familjen med bröder som Israel Nash och War On Drugs. Man kan även ana att han har kollat in en del av Bruce Springsteens ibland storvulna musikdrömmar.

När musiken på detta album fungerar som minst bra går tankarna till U2 eller My Morning Jacket när dom inte riktigt har träffat rätt och tar i så det som skulle bli det storslagna anslaget dränks i ett studiodån.

Men så länge Timothy håller sig till Americanamusiken funkar det mycket bra. Melodierna är genomgående starka och sången är fylld av passion och hjärta med smärta.

Lätt överstyrda gitarrer, klockspel och en matta av synthar och röster i lager fyller i och nästan täpper igen ljudbilden. Den blir för massiv, inga sprickor eller andningshål, inget om livet utanför studion.

Några gånger, som på spåret Carbon och Hurry, taggar Timothy ner sången och produktionshysterin och låter musiken andas. Vid dessa tillfällen fungerar Strand Of Oaks som bäst. Ändå blir det en svag fyra.

Bengt Berglind

Margo Cilker ”Pohorylle” (Loose/Border)

Man ska inte krångla till det i onödan. Det gör sannerligen inte Margo Cilker på sitt senaste album. För inte så länge sedan kom  ett album av Riddy Arman som har ett liknande ljudbild. Båda har den traditionella countrymusiken som uttryckssätt. De berättar historier från livet på landet med alla de vedermödor och glädjeämnen som finns runt dom.

Musiken är öppen, krispig och vilar på ett skönt pianospel och inpass från fioler och steel guitar som trakteras bland annat av medlemmar från gruppen Decemberists.

Margo Cilker sjunger med både med klarhet och smärta, vilket bidrar starkt till att albumet känns trovärdigt in i minsta detalj. Precis på samma sätt som tidigare nämnda album med Riddy Arman.

Det enkla är ofta att föredra när det håller en sån här kvalitet, samtidigt som det är skönt att lyssna på.

Bengt Berglind 

Rodney Crowell ”Triage” (RC1/Border)

Som varande en av mina musikaliska husgudar så gör sällan Rodney Crowell några riktigt dåliga album.

Texas som kom förra året var hyfsat med låtar av skiftande kvalité och en del kufiska samarbeten med till exempel Billy Gibbons från ZZ top samt Lyle Lovett. Men fortfarande ett album att plocka fram i vissa stunder.

Nu har Rodney lämnat Texas och höjt ribban rejält med nya utmärkta albumet Triage.

Pandemiåret, sitt eget åldrande (bara 72 år) och dess krämpor kanske inte låter så lockande att ha i sitt medvetande när ett nytt alster ska växa fram.

Rodney fyller detta nya album med eftertänksamma och skarpa texter, Det finns trots detta ofta en svart ironi och humor att ta till sig.

Men det är inte deppigt och mörkt. Hans musik är fortsatt spänstig, välproducerad och melodisk .

Handplockade rader från I’m about love:_” I am happy to say I even love Donald, Greta Thunberg and Jessica Beal, same goes for the devil if I thought it was real ”

Ett av årets album, utan tvekan.

Bengt Berglind

Lucinda Willams ”Southern Soul From Memphis to Muscle Shoals & more” (Highway 20/Border)

Efter bluesrockiga Good Souls Better Angels och Tom Petty-tolkningarna på Runnin’ Down A Dream har Lucinda samlat sitt gitarrbaserade turnéband i Nashville för att tolka en samling soulklassiker.

Det går så där.

Det låter som det är svårt att gjuta nytt liv, om man nu vill det, i klassiker som Games People Play, Ode to Billie Joe, I Cant Stand The Rain och Take Me To The River.

I första hand hänger det på att tempot är lite släpigt i för många av låtarna och att Lucindas gitarrbaserade medmusikanter lirar fyrkantigt och har glömt svänget och skuldkänslan hemma.

Soulklassiker av denna digniteten behöver lite sköna blåsarrangemang, en slirig hammondorgel, en kvidande steelgitarr och en kör med gospelfeeling.

Lucinda sjunger lysande i Misty och Main Street Misson men det hjälper inte utan småhaltar hela vägen, till och med i Tony Joe Whites magiska Rainy Night In Georgia.

Albumet lyfter aldrig och lever inte upp till sin titel på långa vägar.

Bengt Berglind

Lucinda Williams ”Runnin’ down a dream – A tribute to Tom Petty” (Highway 20/Border)

Hennes tributalbum till turnekompisen och nära vännen Tom Petty är inspelat i Nashville och i stort sett live i studion.

Med sig har hon sitt turnéband och tillsammans har de plockat en lång rad kända Pettypärlor som Rebels, I Won´t Back Down, Wild Flowers och Southern Accents.

Lucinda Williams sjunger med mer skärpa och en ny klarhet i rösten, kanske för att ge Tom Pettys låtar den hyllning de förtjänar.

Men det är också en mer rak gitarrbaserad version av låtarna, som skiljer sig från Pettys Heartbreakers som har en fylligare ljudbild. Nu är det mindre producerat i mina öron men det passar Lucinda Williams bättre.

Här finns även Pettylåtar från album som Lousiana Rain, Face in The Crowd och Room At The Top.

Som avslutning på albumet ligger hennes egen hyllning till Tom, Stolen moments. Här faller den lite utanför ramen.

Men som helhet är det en utmärkt tribut till en stor låtskrivare.

Bengt Berglind

Pink Stones ”Introducing Pink Stones” (Normaltown/Border)

Så här kan det ha gått till: Vad ska vi heta, någon som har förslag på bandnamn? Det var det tydligen inte.

Så det fick bli Pink från Floyd och Stones från, ja ni vet. Brist på fantasi kan det tyckas för ett countryrockgäng från staterna.

Pink Stones lirar utpräglad countryrock med steel guitar och ett stundtals rullande pianolir. Då och då sitter även sångstämmorna som dom ska.

Låtmaterialet är enligt standardformatet och det doftar mer Flying Burrito Brothers än Poco och Byrds.

Som du förstått har jag en stor förkärlek eller utpräglat nörderi för den numera mossiga och bortglömda genren inom populärmusiken.

Så därför är det trevligt när det dyker upp ett för mig nytt band, det händer inte ofta ska tilläggas. Country rock av detta slaget är trygg musik som fungerar som en kompis man inte kan träffa i dessa dagar, veckor och till och med nu, år.

Pink Stones är inget himlastormande eller skickligt musikkapell. Det haltar lite här och där, låtarna lunkar på och steelgitarren gråter föredömligt bakom den allvarsamme vokalistens småtrötta röst.

Nära fyra kaktusar av fem, om det inte vore för det fantasilösa bandnamnet.

Bengt Berglind