nyaskivor.se

Lil’ Ed & The Blues Imperials ”The Big Sound of Lil’Ed and the Blues Imperials” (Alligator/Border)

Född i oxens tecken 1955 och med ursprung från gatuvimlet i Chicago levererar än en gång Lil’ Ed ett traditionsenligt bluesalbum fyllt av skaparkraft och glöd. Han är fortfarande uppbackad av samma järngäng som från 1989, vilket med all tydlig önskvärdhet har gagnat den fortsatta utvecklingen.

Det är därför inte överraskande att den inledande ’Giving Up On You’ sitter lika tajt som ett par nytvättade jeans. Känslan är att man vill ha allt och därför trillar också ’I Want It All’ ner som ett mynt i en enarmad bandit med tre körsbär som följd.

Ed’s brillianta arbete på slidegitarren kan åtnjutas i ‘Shy Voice’ medan den verkliga hälsokuren återfinns på ’Whiskey Flavored Tears’ som oavkortat personifierar de fyras attribut: Lil’Ed’s fräsande sologitarr och grovhuggna röst, Michael Garrett’s otämjda rytmgitarr, James Young’s dunkande bas samt Kelly Littleton’s oförutsägbara trummor.

Bandet har under sin karriär sett presidenter komma och gå medan Chicagobluesen oförtrutet har stävat vidare med bibehållen energi. Lil’ Ed och hans band är en av de genuina livlinorna som driver den äkta traditionen vidare. Även texterna manar till eftertanke vilket inte minst åskådliggörs av den dagsaktuella ’Troubled World’ som med sin intensitet och varma medmänsklighet målar en bild som omhuldar samhället av idag.

Här och var kan gästspelande Sumito ”Ariyo” Ariyoshi’s medryckande klaviatur höras. Det sätter en pikant piff på tillredningen. Inte minst i ’Deep In My Soul’ som dessutom har djupa blodsband med det förgångna.

Liksom komikern/magikern Tommy Cooper på sin tid, bär också spjuvern Lil’ Ed en fez under sina framträdanden på scener världen runt. Det får anses som ett helt naturligt beteende i sådana här sammanhang. Det är aldrig fel med en huvudbonad. Undertecknad bär t.ex. emellanåt en stråhatt, som den mest självklara saken i världen.

Om man inte vill kosta på sig en flygresa till Chicago och blueskvarteren i sydvästra delen av staden, så räcker gott de här 14 spåren till en helkroppsbehandling man sent skall glömma.

Thomas Claesson

Doyle Bramhall II ”Rich Man” (Concord/Border)

Det är mycket troligt att Doyle Bramhall II inte är känd för det svenska folket. I alla fall inte för de som hävdar att de tycker om all slags musik.

Hans far Doyle Bramhall (den förste) som gick bort 2011 var en trumslagande Texas-legend, tillika högt aktad kompositör och sångare. Han var dessutom barndomsvän med bröderna Stevie Ray och Jimmie Vaughan vilket av naturliga skäl har satt stor prägel på både faderns och sonens liv.

Doyle Bramhall II startade sin karriär tillsammans med Jimmie i Fabulous Thunderbirds. Efter Stevie’s tragiska bortgång 1990 bildade han Arc Angels med bl.a Charlie Sexton som var en del av Double Trouble’s rytmsektion (Stevie Ray’s kompband).

Det är inte ofta Doyle släpper en soloskiva. Hans idoga turnerande tar mycket tid i anspråk. Eric Clapton fångade tidigt upp honom då han förstod vilken talangfull gitarrist och sångare han hade att göra med. Det mynnade inte minst ut i de bejublade spelningarna på Madison Square Garden.

Doyle har på senare tid försökt att hitta sitt inre jag, vilket kan vara nog så besvärligt. Han har med hjälp av influenser och betraktelser från fjärran länder samt tankar, intryck och erfarenheter från det vardagliga livet skapat 13 sånger och 70 minuters njutning av högsta dignitet. Sånger som inte bara vandrar i de hemtama bluestrakterna utan också återspeglar funk, soul, afrikanska rytmer samt arabiska klangfärger.

Rich Man är inte tillrättalagd för den breda massan, ej heller för att nå toppen på någon lista utan för att i all sin ackuratess ge frid, hopp och glädje. Det handlar om att lära sig av sina misstag, att inte gräva ner sig i misströstan. Att finna lyckan i de små enkla sakerna. Att vara sig själv och ge tusan i vad andra tycker och tänker och att alltid ha plats för förlåtelse och kärlek.

Doyle Bramhall II är en sann artist och han har all anledning att vara stolt över sin musik. Det här är en skiva tillägnad Doyle’s far i himlen och alla vi andra som lever och andas på jorden.

Thomas Claesson

Devon Allman ”Ride or Die” (Ruf/Border)

Heter man Allman så förpliktar det i rockhistorien. Devon Allman, gitarrist och sångare är son till Gregg Allman, en av grundpelarna i numera avsomnade Allman Brothers band.

Efter att ha lämnat sydstatsrockarna Royal Southern Brotherhood så har Devon gått solo och detta är hans tredje album. Forfarande är grunderna de samma som i RSB, det vill säga rock, blues och en skopa soul. När Devon och bandet ska rocka till det på den småhårda vägen händer ingenting. Då blir det istället stabbigt och genuint tråkigt. Kanske på grund av att låtarna mest består av ett groove och inte så mycket mer.

Betydligt bättre och svängigare blir det på albumets senare del när melodier gör entre´ och när bandet sänker tempot. Då infinner sig ett skönt gung på flera positiva sätt.

Ljudbilden är med Devons egna korta gitarrinpass. Inga tråkiga solon här; det tackar vi för. Devon släpper också fram sina medmusikanter och orgel, piano och saxofon ges plats och medverkar till variation och att musiken faller på plats. Dessutom sjunger Devon bättre när han får en bra melodihake att hålla sig i.

Så vänner av avslappnad sydstatsrock, kolla in Devon Allman om ni inte redan har gjort det.

Bengt Berglind

Robin Trower ”Where You Are Going To” (Manhatton/Border)

För nästan 5 decennier sedan gjöt Robin Trower bottenplattan i vad som skulle bli en enastående karriär. Då som medlem i Procol Harum fick han – lika mycket som oss andra dödliga – försöka förstå den obegripliga texten i den legendomspunna ’A Whiter Shade Of Pale’. Sedermera, i de glada tremanna-bandens tidevarv på 70-talet, frälste han åtminstone mig själv med albumen ’Bridge Of Sighs’ och ’Long Misty Days’ varifrån det handplockade spåret ’Caledonia’ är oåterkalleligt.

Förutom gitarr är även bas och sång krediterat Trower. Så har inte alltid varit fallet, men med tanke på den personliga karaktär som sångerna utstrålar är det ett naturligt val. På stolen bakom trummorna sitter studiomusikern Chris Taggart. Ett väl beprövat kort.

I förhållande till Trower’s tidiga utgåvor som framhävde kraftfulla ögonblick med svåra gitarrslingor blandat med djupare psykedeliska utbrott, så är nutiden präglad av eftertanke och en gitarr som fångar lyssnarens på ett odefinierat sätt med ett eget språk och en unik själ.

Att effektpedalen fortfarande är en oskattbar följeslagare visas om inte annat i ’Back Were You Belong’ som rullar in så fint och väcker minnen och lidelse från en svunnen tid. Hur kan man få det att låta så enkelt och obesvärat? Bara en mästare agerar så.

’We Will Be Together Soon’ och ’I’m Holding On To You’ framkallar ensamhet och längtan när de sparsmakade ackorden driver känslorna sorgset och andlöst vackert mot framtiden. Båda sångerna är tillägnade Trower’s hustru som gick bort 2014.

Jimi Hendrix’s heliga ande svävar vördnadsfullt över titellåten ’Where You Are Going To’. Den avger ett djupt intryck med en vackert skulpterad Stratocaster i arbete matchat av en känsloladdad, tillbakalutad sång. Ett spår som mycket väl kan användas i utbildningssyfte världen över för studier i fingertoppskänsla och teknik.

Trower har ingenting att bevisa. Han vaktar förtjänstfullt över den brittiska bluesen och det med stor omsorg. När han vid 71 års ålder pluggar in förstärkaren och slår an mot gitarren strömmar toner ut som inte bara är ljuv musik utan också ren och skär magi. Han blir ett med gitarren och får den att sjunga ton för ton Frågan är bara om vi är värdiga nog att kunna lyssna?

Thomas Claesson

Royal Southern Brotherhood ”The Royal Gospel” (Ruf/Border)

Fortfarande när musiken strömmar, inte streamar, in i mina öron söker jag något slags sväng, ett groove som känns i hela kroppen. Men det blir mer och mer sällsynt. Vissa förståsigpåare hävdar att EDM är den ultimata musiken som tilltalar människan mest, just nu kanske man ska påminna om.
Eftersom jag tillhör den äldre musiklyssnarskaran som fortfarande har öronen öppna lutar jag mig tillbaka och kollar in amerikanska RSB som övertygat på sina tidigare album med sin variant av sydstatsrock och kopplingar till Allman Brothers och Neville Brothers. I detta fallet är det inte så konstigt då RSB har en broder Neville vid sångmicken. Det är då det funkar bäst för bandet, hans uttrycksfulla röst verkar lyfta musiken, speciellt när de lägger till en slagverksmatta, höjer tempot. Då framträder det tillbakalutade groovet på ett tillfredställande sätt. Det som drar ner helhetsintrycket en smula är att delar av låtmaterialet är svagt. Även om svänget finns gör det inget med en cool skön melodislinga ibland. Det skulle vara trevligt att kolla in det här bandet live…kan nog bli en svängfest om det låter som det gör på albumets sista spår, Stand up !

Bengt Berglind

Sven Zetterberg ”Something for everybody” (Gamlestans/Border)

Sven Zätas röst blir bara bättre och bättre när den hamnar i det rätta musikelementet. I det här fallet är det i soulmusiken som röstens patina och erfarenhet funkar som allra bäst.
På detta nya album blommar hans kärlek för den mer soulinspirerade musiken ut på ett underbart sätt. Det är här han ska stanna kvar. Jag förstår att det finns några trotjänare till Sven kvar som gillar de äldre utslitna bluestolvornamen för mig ger de just ingenting. Visserligen kanske dessa funkar bättre live för Sven är en god liveartist av den skara som är på utdöende.
Då kan vi vara överens om att framtiden hör sven och soulen till. Men varför inte ta ett ytterligare steg och göra ett album på svenska. Då menar jag inte med rakt översatta bluestexter om han som går upp på morgonen och har blues med sin bäbis. Utan den typen av texter som salige Freddie Wadling omger sig med på sin tyvärr sista platta, Efter regnet.
Sen är det ju kul att Sven sätter tänderna i gamla Roy Headdängan Treat her right, en partyhöjare av rang när det fanns något som hette diskotek strax efter Hedenhös i tidräkningen.

Bengt Berglind

Tony Joe White ”Rain Crow” (Yeproc/Border)

Till de som hade väntat sig förnyelse eller rentav överraskning ger jag rådet att vända blicken någon annanstans. Tony Joe White låter precis lika dant nu som 1968 eller vilket slumpvalt årtal som helst där i mellan för i Louisianas träskmarker står tiden still. Det har den alltid gjort.

Den mörka, gåtfulla rösten har fortfarande dragningskraften i behåll. Texterna genomsyras av ruggiga historier om ödsliga platser där ljusskygga personer med onda avsikter har sin hemvist. Olycksaliga öden med osäkra utsikter binds samman av suggestiva rytmer och emellanåt en hammondorgel som skänker en stunds välbehövlig frid.

Med ockulta förtecken inleder ’Hoochie Woman’ den hotfulla färden i det vidsträckta deltat. Den lätt elektrifierade gitarren ligger och puttrar i ytan och ger det stöd som så innerligt eftertraktas. Skådespelaren Billy Bob Thornton tycks ha ett finger med i spelet lite varstans nuförtiden. Så även i ’The Middle Of Nowhere’ som han skrivit tillsammans med White.

Från där jag står och lyssnar, i skuggan av ett mangroveträd, så är ’Right There In The Fire’ det bästa spåret av de totalt nio sångerna. Det är en gripande historia om den hopplösa kampen att återfå sin förlorade kärlek.

Det är sannerligen inte uppdukat för något party med cajun-kryddade kräftor, moonshine och ett knippe Bud under den här sittningen, men på något märkligt sätt får Tony Joe White jobbet ändå gjort, även om den avslutande ’Tell Me A Swamp Story’ är ungefär lika rafflande som att se på när grovbetong stelnar i en murarhink.

Thomas Claesson

Blandade artister ”God Don’t Never Change / Songs of Blind Willie Johnson” (Alligator/Border)

Tributplattor kan var ganska kul ibland om de görs med omtanke och  känsla. Sen gäller det att plocka ihop ett gäng intressanta musiker och band som tolkar artisten i fråga på ett bra sätt. Men det kan också vara så att de tillför musiken något nytt genom att leda in nya element i det hela.

I det här fallet så är artistskaran på pappret smått imponerande. Tom Waits, Lucinda Williams, Cowboy Junkies, Maria McKee, Blind Boys of Alabama, Rickie Lee Jones, Derek Trucks, Sinéad O`Connor och Luther Dickinson.

Visst ser det bra ut att kolla in när detta gäng av legendarer tolkar gamla blueslåtar. Nu vet jag inte riktigt vad som fallerar här men det varken händer eller tänder till. Bluespärlor som Nobody´s fault but mine, Soul of the man, John the revelator och Trouble soon will be over borde i händerna på artistskaran framkalla ett lyckorus, fast I blues. Men det bara inte vill sig. Tom Waits låter som Tom Waits. Lucinda Williams likaså. De stannar kvar inom sin egen ram. Det gör även Blind boys.. men då funkar det, möjligen för deras gospel och blues ligger närmare Blind Wille Johnson är någon av de andra. Som sagt var, det blev mer cover än tribut denna gång.

Bengt Berglind

Joe Ely ”Panhandle Rambler” (Rack ’em/Border)

Joe Ely var en av flera in den nya outlawgenerationen i slutet på sjuttiotalet. Townes Van Zandt och Guy Clark var några av de andra. Joe turnerade och hängde en hel del med Clash under deras höjdarår. På Nittiotalet kom Letter from Laredo, ett utmärkt album där Joe förutom en radda bra låtar plockat in ett skönt texmexsound från , – south of the border.
Efter att ha rockat fett, utan att det blev varken rock eller fett, så gav jag upp hoppet om herr Ely.
Men nu är han tillbaks med Panhadle Rambler, med ett välkommet släktskap i soundet från nittiotalet. Inte nog med det. Han sjunger förmodligen bättre än någonsin, så här några år före sin sjuttioårsdag. Speciellt i de sånger som sakta smyger fram, och han får vila på melodin och frasera texten så den känns i hjärteroten. Han har också plockat med sig några medmusikanter från förr.
När steelgitarren viner och dragspelet leker fram melodin i sällskap med Joe Elys nya röst, så skapas en kännsla som är både ödslig och varm på samma gång. Så gillar du den amerikanska rootsmusiken en gnutta, då har du en skön höst i sällskap med Joe Ely och Panhandle Rambler.

Bengt Berglind

Dave Alvin and Phil Alvin ”Lost Time” (Yeproc/Border)

Bröderna Blasters har efter många år och trätor, tagit varandra i handen och traskat in i studion igen. Första beviset på detta var Common Ground härom året. Nu är det dags igen med ett album på ungefär samma bluestema. Det vill säga att de har lyckats komma överens om att det är det som funkar bäst om de ska vara i samma studio eller på samma scen.
Visserligen är det stabilt och homogent genomfört , men inte bär musiken med sig några rysningar eller utforskar några nyare musikaliska marker. Både Dave och Phil har utmärkta röster för denna typ av musik, tillkommer gör Daves suveräna gitarrspel. Deras respektive soloalbum överglänser med råge dessa två utgåvor som de samsas om att tillföra dagens musikmarknad.
Stor del av albumets material har vi hört förut, i olika versioner, tempon och texter med andra musikanter genom åren. Alltså inget nytt eller orginellt denna gång. Så hoppas nu att de tar ledigt från varandra och hivar ut de soloalbum de är bäst på. Lost Time ser ut att vara en titel som stämmer bra, men kanske inte i den mening det var tänkt.

Bengt Berglind