Hårdrock med tidlös känsla
Audrey Horne ”Achilles” (Napalm Records/Border)
I staden Bergen där regnrock och sydväst är gängse klädsel har Audrey Horne sitt härbärge. Bland de färgglada trähusen längs hamnen tittar emellanåt bandmedlemmarna Torkjell, Arve, Thomas, Espen och Kjetil fram med sina glada tillrop. Till övriga norrmäns glädje förvisso, men inte till den kommersiella framgång som de förtjänar. Det skulle inte förvända mig om deras åttonde studioalbum, ”Achilles” har förutsättningen att ändra på den betingelsen.
Bandet besitter den sällsynta gåvan att förena det bästa från två världar utan att egentligen anstränga sig. Vem kan motstå en blandning av Thin Lizzys kärlek till samklang och Iron Maidens episka storslagenhet? Knappast någon. Detta gäller även år 2026. Kvintetten navigerar med kuslig lätthet mellan de bästa elgitarrljuden som sjuttio- och åttiotalen hade att erbjuda, men lägger därtill sin egen unika trolldryck.
Med en rejäl dos självförtroende presenterar norrmännen sitt älskade varumärke som bara går att hitta på den här västliga breddgraden – forcerande dramatik, kraftfulla riff, en speciell fallenhet för medryckande krumbukter, men framför allt Torkjells alias Toschies karismatiska och fängslande sång. De leker med dynamik och energi på ett förlösande sätt och kombinerar mästerligt dessa ingredienser till robusta, men ändå lättåtkomliga låtar, som känns unikt fräscha och originella och sprudlar av ohämmad glöd.
Det inledande mångfacetterade titelspåret avslöjar omedelbart bandets något mer progressiva sida. De ständiga ropen ”Ceasefire” och det imponerande rytmarbetet borrar sig resolut in i det undermedvetna. De skiftande stämningar och kontrasterna mellan de olika passagerna är mycket tilltalande. Mer rättfram, men ändå atmosfäriskt belägen är In The Eye Of The Hurricane som har en mer rockorienterad och avslappnad inställning med expansiva arrangemang.
Det är lätt att förlora sig själv i den djupt bitande Vampires. De dubbla gitarrerna är magnifika och refrängen beordrar dig att sjunga med. Inte lätt att komma undan här när armarna obevekligt höjs i luften. Armar som lär hänga kvar högt där uppe när den energiskt galopperande Insanity tar vid. Det brittiska inflytandet går inte att ta miste på här. Metalreferenserna ger en adrenalinkick som är svår att inte gotta sig åt och det fåniga leendet i ansiktet blir svårt att tvätta bort.
Den suggestiva basgången som inleder Hell Is Eternity får adrenalinet att fortsätta pumpa. Med kvicka dubbla gitarrer blir det mäktigt, men samtidigt melodiskt, lättillgängligt och en verklig stund för njutning. Det sista och tillika elfte spåret är den underbart drömska och svepande New Star Falling. På något sätt avslöjar den en tidigare osynlig aspekt av Audrey Horne vars hypnotiska gitarrharmonier får dig att vilja nynna med även i de mest exalterade situationerna. Vågrörelser från den gröna ön bidrar till det stilrena avslutet.
”Achilles” lever upp till sitt namn och etablerar sig redan som en utgåva rik på minnen levererat från ett exceptionellt band som en gång i tiden hämtade sitt namn från en ” Twin Peaks”-karaktär. Deras influenser är ingen hemlighet, men kreativiteten, passionen och mångfalden står de för helt själva. De har behållit sin unika prägel, sin smittande entusiasm och sin fallenhet för hänförande melodier och stora refränger. En utveckling som är både mogen, seriös och nyanserad.
Thomas Claesson
