Tillbaka där det började

Deep Purple ”Turning to crime” (Ear/Playground)

Det kan tyckas märkligt att ett band med så många meriter på sitt samvete väljer att lägga tid och kraft på en coverskiva. Då är det på sin plats att dra sig till minnes att Deep Purples fyra första singlar i slutet av 60-talet även de var covers varav Joe Souths Hush gick i bräschen.

Det fyndiga namnet Turning To Crime förebrår med ett enda slag alla luttrade rockkritiker som har till vana att ha förutfattade meningar om allt vad covers heter. På randen av sin karriär, men tack vare ett bibehållet sinne för humor och en spelglädje utöver det vanliga så visar det sig att alla betänkligheter är obefogade.

Bara 1 ½ år efter Whoosh! vilket är den kortaste cykeln mellan två album sedan karriärens begynnelse, så har tillfället kommit att ge fansen en bonus som får de grå dagarna att övergå i färg. Ett dussin låtar av mer eller mindre kända band presenteras. Nu är det upp till bevis.

Ett mer originellt val än Fletwood Macs Oh Well kan tyckas vara på sin plats, men med den utökade instrumentala passagen så var den värd ett varv till. Som alltid när det gäller Bob Dylans låtar så blir de bättre när andra artister framför dem vilket avspeglas i  Watching The River Flow som här forsar fram frejdigt.

På det oväntade planet ligger istället min favorit Dixie Chicken (Little Feat) som känns omvälvande i DP:s händer. Här får den fulländade klaviaturkonstnären Don Aireys sina färdigheter dokumenterade på ett uppsluppet sätt.

Den amerikanska kampsången The Battle Of New Orleans (Jimmy Driftwood) får även i Deep Purples version en lättsam och komisk prägel till skillnad mot vad som verkligen hände under slaget. En uppmuntrande låt som tidigare har spelats live och kanske just därför så känns de squaredanssteg jag utför på golvet riktigt befriande.

En publikfriare som är svår att undanhålla är White Room (Cream). Ett tacksamt ämne för Steve Morse vars gitarr befäster det beryktade rummet. Även Bob Seger får ett finger med i spelet när hans Lucifer avhandlas. I goda händer med Ian Gillans övermäktiga stämma.

Deep Purple har gått igenom många skepnader under åren lopp. Från lågvattenmärket Slaves And Masters (1990) som inte lämnade något annat efter sig än jämna plågor till den odödliga klassikern Machine Head (1972). Det mest betydelsefulla och inflytelserika albumet i rockhistorien.

Det verkar inte finnas något slut i sikte på Deep Purples långa farväl. Då kan det lika gärna fortsätta för evigt och låt mottot vara som i tolkningen av Ray Charles & Quincy Jones’ gamla slagdänga, nämligen Let The Good Times Roll.

Thomas Claesson

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

02

12 2021

Comments are closed.