Med rätt känsla i strängbändandet

gusg

Gus G. ”Quantum Leap” (AFM/Sound Pollution)

  Släpps 15 oktober

Äntligen! Ja det är känslan att Gus G känner precis så, när han nu får chansen att släppa loss sin inre Yngwie Malmsteen – och som han gör det.

Quantum Leap betyder att ta ett stort steg och Gus själv tycker att det passar bra för att beskriva det här skivsläppet, med tanke på att han nu låter enbart gitarren sköta ”språket”.

Han har oavsett låttempo den rätta känslan i strängbändandet och att höra honom släppa loss utan order från en ”chef” är en ren fröjd. Han har också den goda smaken att ha fokus på låtarnas bästa och ballar inte ur fullständigt med gitarrsolon in absurdum.

Produktionen signerad Gus själv är en av de bättre in your face-varianter jag hört på bra länge; ”levande” både i stereohögtalarna i vardagsrummet och i hörlurarna. Med andra ord är Quantum Leap finfin reklam för HOFA Studios i Karlsdorf, Tyskland.

Låt oss heller inte glömma att det inte bara låter bra; fotografierna och omslaget av Gustavo Sazes är klockrena. Den mannen vet verkligen hur skivor ska designas och förpackas.

Vid en ”besiktning” av låtarna tycker undertecknad som följer:

Exosphere och Quantum Leap är två riktiga låtgodingar som resulterar i dött lopp i skivans låtstrid (alltså vilken låt som är bäst). Det går helt enkelt inte att skilja dom åt. Fart och finess kombineras på bästa sätt i förstnämnda och i den andra är tempot lite mer nedskruvat och låten stannar till och med upp för en kort sekvens med bara gitarrspel. Variation är nyckelordet, speciellt när det gäller instrumental musik, och det här är två typexempel på varför jag personligen är så förtjust i helt instrumentala skivor med gitarren i fokus.

Enigma Of Life är en halvballad som låter gitarren tala och det ljuva språket kittlar hörselgångarna på helt rätt sätt. Förföriskt.

Fierce och Demon Stomp drar istället åt rena rama thrash metal-hållet, tänk Testament när de är som mest melodiösa, och låtduon lever alltså upp till låttitlarna. Gillar du Controlled Chaos av och med Nita Strauss är Quantum Leap given lyssning eftersom båda är gitarrplattor i  modern stil med rötterna i den klassiska skolan.

Night Driver har en läcker gitarrmelodislinga och därmed bra potential, men det plastiga ljudet från det som ska föreställa trummor går bort och det rejält. Synd.

Force Majeure är en blixtrande gitarrduell mellan Gus och Vinnie Moore och det låter givetvis hur smaskigt som helst. Tankarna går till Cacophony  med Jason Becker och Marty Friedman.

Den andra cd-skivan med livelåtar som följer med då? Den har helt klart rätt livekänsla med tryck i ljudbilden och funkar bra, men får finna sig vid att sitta i baksätet.

Apropå baksätet och alltså att sitta ner så funkar Quantum Leap både till koncentrerad lyssning som till headbangande med volymen på högsta möjliga siffra.

Bra jobbat, Gus!

Magnus Bergström

About The Author

admin

Other posts by

Author his web site

06

10 2021

Comments are closed.