Ingenting mer att bevisa
Accept ”To Mean To Die” (Nuclear Blast)
Under tonerna till sin sextonde studioskiva marscherar Accept in med pompa och ståt. Producerad av Judas Priest-gitarristen Andy Sneap och den femte skivan där den amerikanska sångaren Mark Tornillo håller ett stadigt tag om mikrofonen.
Den redan bepansrade gitarrsektionen är albumet till ära förstärkt med Philip Shouse. Vid sidan av Uwe Lulis och den ikoniska och enda återstående grundaren Wolf Hoffman blir det till en styrka med massiv eldkraft. Basgitarren hänger på den andra rakryggade nykomlingen Martin Motnik och på stolen bakom trumsetet sitter Christopher Williams stadigt.
På To Mean To Die ger Accept med härkomst från Solingen, Nordrhein-Westfalen både utlopp för sin aggression i form av den heavy metal som de med suveränitet burit med sig i knappt ett halvt sekel, men även nydanande inslag av lekfullhet och experimentlusta finner fotfäste.
Naturligtvis ligger den inledande undergångsutflykten Zombie Apocalypse helt rätt i tiden. Lyriken ger en tydlig känga till alla de som var eviga stund är uppslukade av sina smartphones. Titellåten To Mean To Die är självförklarande. Ordet Accept är som inhugget i sten rakt över. Hela vägen från låtskrivandet via riffen till framförandet.
Overnight Sensation leder obönhörligen tankarna in på rockhistoriens vindlande uppkomst och utveckling varvid mästaren Frank Zappas storslagna verk Over-Nite Sensation från 1973 måste beaktas. Även om likheterna förutom namnet kan tyckas vara få, så har de gemensamt både humorn och upprymdheten. I Accepts fall accentuerad av karakteristisk kör, dunkande rytmerna, underfundig text och omisskännlig sång.
Den ödesmättade The Undertaker skapar helt oförberett en gränslös glädje. Metronomen är perfekt inställd och ju mer Tornillo sjunger om ond bråd död desto gladare blir jag. Ingen kommer undan. Alla skall den vägen vandra. En konstnärligt utsmyckad komposition med en befriande lättnad som gör att mitt leende aldrig falnar.
Att klassisk musik ligger Wolf Hoffman varmt om hjärtat är ingen hemlighet. I Symphony Of Pain svallar strofer ur Beethovens symfoni nr 9 i samklang med gitarrernas tuffa riff. En magnifikt epos som i ton och text beskriver den berömde kompositörens liv och lidande.
Det är försvarbart att säga att det inte har gått att förbise den ljuvliga Winter Dreams från Balls To The Wall fast det har gått nästan 38 år. Nu tas stafettpinnen över av The Best Is Yet To Come och mänskligheten som jagas av den osynliga fienden kan börja tro och hoppas på bättre tider. Den här balladen som är fylld av superlativ bidrar starkt till att göra livet lättare.
Accept har en klarsynt inställning till sig själva och övriga världen. Det är uppskattat och har stor inverkan på att jag under det avslutande instrumentala spåret Samson And Delilah tar tillfället i akt och rättar till mina garvade lederhosen, njuter av konceptet och lyfter på tyrolerhatten.
Thomas Claesson
