nyaskivor.se

Ace Frehley ”Origins Vol. 2” (eOne/Border)

Ace Frehley (ex-Kiss) har aldrig varit någon gitarrhjälte sett till låtskrivar- och spelskicklighet. Styrkan har varit blixtrande solon som låter improviserade där och då. Han har dessutom en oefterhärmlig förmåga att låta påverkad när han sjunger och ändå få det att låta rätt.

Uppföljaren till Origins Vol. 1 är förutom att det åter igen rör sig om en coverskiva lika sparsmakat producerad som föregångaren. Men glädjande nog finns där en organisk känsla och eftersom merparten av låtarna härstammar från en tid då ljudidealet var annat än idag funkar det trots allt riktigt bra.

Sinnet för humor är intakt och det skojas lite när smeknamnen Curly och Space Ace kläms in i låttexterna. Och jag skulle tro att Ace avlossade ett av sina välkända kackelskratt när han kom på att han kunde sjunga Space Ace Truckin’.

Never In My Life (Mountain), Space Truckin’ (Deep Purple) och Politician (Cream) är tre skott i krysset som sitter som gjutna och med lite fantasi skulle ha kunnat skrivas av Ace.
I’m Down (med John 5) och Jumpin’ Jack Flash (med Lita Ford) gör att intresset svalnar, trots bra insatser av gästartisterna. Det blir för mycket rock and roll istället för hårdrock. Eller är det kanske bara en generationsfråga?
Att vi får en tolkning av The Kinks dunderhit Lola är i och för sig lite kul, men å andra sidan är det inte vad Ace gör bäst. Känslan av ett coverband på en nedgången pub är påtaglig.
Manic Depression (Jimi Henrix) får lite extra stuns med hjälp av Bruce Kulicks sologitarrgästspel och som bonus får Ace till sin bästa sånginsats den här gången.
Den ”obligatoriska” Kiss-låten är tyvärr She. Även om den har en stark koppling till åren då New York-bandet kämpade för att ta sig någonstans är den inte per automatik bra. Ett roligare val hade varit en låt som spelats in av Kiss utan hans medverkan, som Rock And Roll Hell på Origins Vol. 1.
Eller varför inte göra ett återbesök bland de många 80- och 90-talsdemolåtar som det aldrig har blivit något av och välja ut de bästa. Och kanske kombinera med de tre-fyra bästa låtarna på mesigt producerade Second Sighting (1988), som är den Ace-skiva som åldrats sämst både ljud- och låtmässigt.

Nu låter det kanske som att jag gnäller, men alltså… Ace har en ”historisk ryggsäck” att bära på och det är lätt att minnas vad han har varit kapabel till – och kanske fortfarande är med rätt hjälp från omgivningen?
Ace har sagt att det var enkelt att göra den här andra skivan i och med att han efter den första fått in en rutin på att kontakta vänner för gästspel, att välja ut låtar och så vidare. Det är där vi hittar ett nyckelord när det handlar om Ace: enkelt. Något av hans signum är ju att ta dagen som den kommer och lunka på och då tycker han förstås att det passar bra att göra coverskivor.
Vi har fått höra att det kan bli aktuellt med en tredje coverskiva ”om skivbolaget vill” så vi kan nog räkna med det.

Det finns några bra coverskivor där ute och en hel del mindre bra. Origins Vol. 2 är helt okej men är inget som höjer pulsen och den lär inte snurra så ofta på skivtallriken, speciellt inte från början till slut.
Nu är det bara att se fram emot nästa ”riktiga” Ace-skiva!

Magnus Bergström