Tredje gången gillt
Flying Colors ”Third Degree” (Mascot/Music Theories/Warner)
Flying Colors är ett band som egentligen inte skulle finnas, men när medlemmarna väl sammanstrålar så blir det ett resolut om än splittrat resultat. De kallar sig själva för ett progressivt rockband och det lär ingen betvivla, för det finns sannerligen ingen brist på influenser.
Merparten av låtarna skrevs redan 2016 och den gemensamma skrivarprocessen är den enkla biten. Problemet är att organisera upp en sammankomst och komma in i studion för det är inte lätt då alla har så många järn i elden på annat håll.
Såsom ciceron har Casey McPerson all anledning att vara stolt. Dels har han en röst som är få förunnat och dels är han omgiven av professionella musiker som kan få den mest hårdhudade att mjukna. Tre av dem är från det allra förnämsta progressiva rummet och den fjärde normalt gitarrist i ett världsledande rockband.
Det sägs ibland att mindre är mer men det gäller inte More som faller in under rubriken utsträckt hårdrock med sina utstuderade 7 minuter. Mike Portnoy och Dave LaRue vevar igång rytmen och lokföraren McPerson sätter igång tågsättet med stegrande fart. Utan att vara släkt med varandra växlar Neal Morse och Steve Morse följsamt in vagnarna på sidospår med assistans av keyboard och gitarr så att det klingar ut i en uppsluppen nöjestur.
Om det är en släng av högmod eller en nyck av en stark drift är osagt, men Love Letter känns malplacerad. Surfpop från sandstränder med badbollar i luften hör inte hemma i sådana här sammanhang. Det kvittar hur mycktet ödmjukhet eller sinne för humor man än kan ha.
Third Degree kommer inte upp i samma klass som förra skivan Second Nature även om det yvas friskt på Geronimo. Det kanske passar bra att gå till attack på det viset så här i juletid. Den maniska basgitarren gör dock att man känner sig fångad i en jazzfusion-fälla med ett bombardemang av enerverande funk.
En del kan tycka att You Are Not Alone är bedårande vacker och har ett budskap att förmedla, andra att vi har hört för mycket av den varan och att den är så smörig att en hel långpanna lätt blir fylld till bredden. Jag tillhör den senare kategorin.
Ett betydligt bättre alternativ om sinnesstämningen skall få sin beskärda del är Cadence. Med understöd av en liten stråksektion böljar de överdådiga harmonierna fram och åter på ett själfullt och upplyftande sätt. Lägg därtill njutningen av att höra Steve Morse’s gitarrslingor glida förbi och upplevelsen blir total.
De anpassade progressiva låtarna Last Train Home och Crawl ger det behövliga lyft som är så tillfredsställande. Bandet, även om det i verkligheten är ett sidoprojekt verkar ha roligt när de träffas och för de som uppskattar en progressiv version av Journey så är ni välkomna. Ni har kommit rätt.
Thomas Claesson
