nyaskivor.se

Black Oak Arkansas ”Underdog Heroes” (Cleopatra/Border)

2019 har varit ett år av överraskningar och det bekräftas inte minst av att Black Oak Arkansas återvänder efter att ha varit osynliga för blotta ögat med nytt komplett material i 30 år. Då var det skillnad på det glada 70-talet när LP-skivorna stod som spön i backen och de spelade i samma division som The Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd.

BOA har sedan gammalt en förkärlek för covers och det är inget undantag nu heller när de trots så många års frånvara inleder skivan med en version av Allan Parsons Don’t Let It Show. Det må ändå vara förlåtet för grundaren Jim “Dandy” Mangrum med sin fulla auktoritet ger sången en ny dimension till knappt igenkännbar och att David Flexer sätter ett gitarrsolo som hämtat från en annan galax.

Titelspåret personifierar bandet till fullo med sin oborstade sydstatsrock i ohelig allians med sedeslös blues. I Channeling Spirits droppar namnen in på legender i salig åminnelse. Alltifrån Elvis Presley och Chuck Berry till Randy Rhoads och Dimebag Darrel. Mangrum talsjunger och väser på ett sätt som om det var första gången människan hörde det talade ordet.

Samantha B. Seauphine fyller på med sin sånginsats i The Devil’s Daughter som mycket väl kan vara en självbiografi. Texten är barnförbjuden för personer under 15 år enligt sedlighetsrotelns regler och förordningar. Vi andra kan bara luta oss tillbaka, ta ett stadigt tag i armstöden och hoppas på att vi inte blir inblandad i sagda förehavanden. Johnnie Won’t Be Good är en känga åt nutidens Rock ’n’ Roll som har en del att lära. Jag instämmer till fullo.

Märkliga saker händer. I Arkansas Medicine Man väcks indianhövdingarna Geronimo och Crazy Horse åter till liv. Det viftas med hartassar, hästskor och onda ögat-amuletter i lägereldens sken. Det är inte så lätt att värja sig för mystiken och eldkraften. Som ett spöke i 3D format uppenbarar sig också gitarristen Shawn Lane (1963-2003) med ett förinspelat gitarrsolo i Do Unto Other. En mirakelman på sin tid som kunde spela snabbast av dem alla.

Captain Beefheart’s ande vilar över det särpräglade skapandet och det ger alltid en halvpoäng extra. Lyriken kan mycket väl vara en mästares profetia, men också en galnings dagbok. Strunt samma. Skillnaden är ändå hårfin. Musiken är av äkta vara med influenser från den gamla goda tiden och Mangrums framträdande, allt ifrån karaktärsskådespelare och lodis till rockstjärna är magnifik. Jag är nöjd med reinkarnationen. Idag hissar jag sydstatsflaggan och hoppas att jag inte är ensam i det åtagandet.

Thomas Claesson