nyaskivor.se

U.D.O. ”Steelfactory” (AFM/Sound Pollution)

    Release: 31 augusti

Det finns säkra kort och så finns U.D.O.

Udo Dirkschneider är efter 31 år (!) under U.D.O.-flagg konsekvent som få. I fokus är som vanligt den stålullsriviga rösten och låtreceptet är klart som korvspad: 13 taktfasta heavy metal-hymner med fläskiga riff, pumpande bas, taktfasta trummor och mäktiga allsångskörer som fastnar.

Stora förändringar är varken nödvändiga eller önskvärda och U.D.O. krånglar helt enkelt inte till det. Heavy metal för folket liksom. Oftast utan några som helst krusiduller. Men för den som vill gräva lite djupare så finns det en och annan ”specialare”, som till exempel en gitarrslinga som klingar orientaliskt eller när basgitarren får ta ut svängarna i en extra trudelutt.

Steelfactory står sig väl mot de 16 (!) tidigare U.D.O.-skivorna och är liksom Judas Priest och deras Firepower bra exempel på hårdrocksveteraner som är fortsatt relevanta.

Udos röst har redan avhandlats, men utan det mycket samspelta bandet skulle han stå sig slätt. Extra plus delas ut till Andrey Smirnov vars gitarrspel är av den vassare sorten. Sven Dirkschneider (ja han är son till Udo) är stabiliteten själv bakom trummorna och låter som om han inte gjort något annat i livet än att hålla takten åt pappa och hans band.

Rivstarten med Tongue reaper är en överkörning av bästa märke men ändå utan att vara den där riktigt klockrena öppningslåten som vi är bortskämda med när det gäller U.D.O. som oftast har bästa låten först ut ur startfållan.

Keeper of my soul är desto intressantare i och med att den är lite mörkare än det mesta i U.D.O.-diskografin och passar Udos röst alldeles utmärkt.

Smått arabiska tongångar (som bandet tidigare gett sig på i till exempel The wrong side of midnight) förgyller Raise the game och även här rör vi oss på lite mörkare territorium kryddat med en refräng som är en riktig allsångsdänga.

Blood on fire och Rising high är snabba rackare som inte så lite påminner om några av Accept-klassikerna på Restless and wild eller varför inte Russian roulette. Det flitiga Dirkschneider-turnerandet med enbart Accept-låtar har onekligen satt sina spår och det är lite ironiskt att vi nu bjuds på låtar som andas mer Accept än någonsin tidigare. Samtidigt är just dessa långt ifrån skivans bästa låtar då de egentligen inte sticker ut på något som helst sätt.

One heart one soul har en mäktig refräng med kraftig körsång som bara tyska band som U.D.O. och Accept och möjligtvis våra blågula krigare Sabaton fixar utan att det blir för mycket.

A bite of evil är det bra tryck i och den bjuder på några intressanta detaljer som inte alls är dumma. Men den lite fjantiga texten om en varulv får en varning och drar ned betyget.

Avslutande halvballaden The way känns helt rätt placerad. Lyssnaröronen får en lite lugnare avslutning och intrycken kan summeras i lugn och ro. Och visst fasen kan Udo sjunga ”på riktigt” när han sätter den sidan till.

Till sist ett tips till herr Dirkschneider och skivbolaget; varför inte göra en samlingsskiva med alla (halv)ballader och duetter som spelats in genom åren? Det skulle bli en bra mix, tror jag.

Magnus Bergström