Gamla trotjänare vaknar till liv
Kansas ”The Prelude Implicit” (Inside Out/Sony)
Med över 16 års väntan från senaste utgåvan och nästan 40 år sedan glansdagarna då albumen Leftoverture och Point Of Know Return styrde världssamfundet fanns naturligt en stor ovisshet ingraverad i mina tankar inför det här skivsläppet. Lägg därtill att de forna, pådrivande låtskrivarna Kerry Livgren och Steve Walsh har lämnat in boken. Det ser på papperet ut som om besvikelsen ligger och lurar runt hörnet som ett dåligt omen.
Nu visar det sig att blandningen av gammalt, originalmedlemmarna – Phil Ehart trummor , Rich Williams gitarr – och nytt – Billy Greer bas, sång David Manion keyboard, Ronnie Platt keyboard, sång, David Ragsdale fiol, gitarr och Zak Rizvi gitarr – ger en oväntad fräschör. Arrangemang som tidigare inte var möjliga ser nu dagens ljus. Det ger en komplex och fin balans mellan den ursprungliga klangfärgen och modernare toner.
Med ett komfortabelt självförtroende förenas ensemblen om sju och den förnäma fiolen vävs in i de progressiva rocktonerna. Det skapar en behaglig närmast förtrollad atmosfär. Platt’s sångröst ger en meriterande rättvisa åt sinnesstämningen. Ekon från allt som Kansas någonsin varit framhävs.
För att komma albumet in på livet krävs mycket uppmärksamhet och många genomlyssningar. Lyriken är bearbetad och genomtänkt och den progressiva röda tråden ringlar sig fram på ett variationsrikt och omtumlande vis. Ibland med dragning åt hårdrock som i ’Rhythm in the Spirit’ eller för den delen även i den nostalgiska ’Summer’.
Den klart lysande stjärnan på himlen är den formidabla ‘The Voyage Of Eight Eighteen’. Här kombinerar Kansas allt de har gjort på albumet så långt och det mynnar ut i ett mästerverk. Mäktiga gitarriff med tvära kast alternerar med smäktande keyboards och en fiol som glöder som en sol. Under de åtta minuter och arton sekunder som det varar hinner livet passera i revy många gånger.
Kansas har inte heller någonting att bevisa vad det gäller ballader. ’Refugee’ som är en närmast sörjande betraktelse om mänsklig vädjan för empati lägger sig tryggt under den avbildade fågeln Fenix’ utsträckta vingar.
Om sånger i klass med ’Dust In The Wind’ och ’Carry On Wayward Son’ hade uppenbarat sig på det här albumet så hade en konvertering till ett religiöst samfund varit nära förestående. Nu kan som alla vet inget band även om de har överlevt 4 decennier i branschen komma i närheten av sångerna som skrevs på 70-talet – inte ens Kansas.
Om man istället helt bortser från jämförelser med det förflutna och ser på albumet med klarblå ögon, så känns det helt rätt och man hamnar så nära fulländning det går att komma. Många nutida band skulle göra allt för att överhuvudtaget nalkas Kansas kvaliteter. De har en lång bit att vandra. Den här comebacken är storstilad, pånyttfödande och tas emot med öppen famn.
Thomas Claesson
Fotnot: Sweden Rock Festival går av stapeln i sommar mellan den 7-11 juni. Undertecknad har bokat en termos med kaffe och en plats längst fram vid stängslet när Kansas spelar. Jag tror inte att någon behöver undra varför.
