Välproducerad thrash metal med fokus på gitarrspelet
Annihilator ”Feast” (UDR/Warner)
En låt gör ingen platta men det är glädjande att Jeff Waters och hans skötebarn Annihilator som vanligt levererar en öppningslåt med pondus. Deadlock är en lite tuffare ”broder” till The Trend (Annihilator 2010) och jag njuter av varenda sekund. Snacka om refräng som fastnar direkt!
Feast är studioalbum nummer 14 för det produktiva bandet som firar 30-årsjubileum nästa år. Verksamheten drogs igång i Ottawa, Kanada 1984 och hårdrocksvärlden var i och med det en gitarrhjälte rikare. Att kalla Annihilator för ett band är ändå inte rätt. 2003 gjorde sångaren/kompgitarristen Dave Padden entré i bandet och sedan dess är han, utöver bandpappan Jeff, det enda fasta inslaget i orkestern.
Dave ja… En ganska vanlig uppfattning är att han har sänkt kvaliteten på Annihilator-diskografin. Hur fel som helst. Opersonlig sångröst respektive att han infört ballader i Annihilators värld brukar vara de två huvudanklagelserna. Låt mig då agera både försvarsadvokat och domare i ett:
1. Dave sjunger bättre än mig och väldigt många andra på jordklotet.
2. Jeff har länge haft en förkärlek för smöriga ballader. Lyssna bara på Set the World on Fire (1993) som har två sådana.
Men nu är det Feast som det ska handla om… Stora delar av skivan är rent ut sagt skitbra, men det finns också ett fåtal om inte magplask så i alla fall sidoplask (finns det ordet?).
Det är uppenbart att extra fokus har lagts på att göra kreativa avslutningar på låtarna. Lyssna bara på hur till exempel Deadlock och No Way Out avslutas läckrare än läckrast. Produktionen är hur bra som helst och lyssnar man i hörlurar är lyckan gjord, då gitarrerna dyker upp till höger och vänster om vart annat för att därpå förenas i smaskigt feta riff.
Recensionsrubriken är omsorgsfullt vald. I mitt första textutkast hade jag skrivit gitarrsolon, vilket är lätt hänt med tanke på Jeffs status i hårdrocksvärldens, men hajade att jag var tvungen att byta ut det ordet. Glädjande nog går nämligen inte de många solona ut över riffen som bygger låtarna. Det tyder på gott omdöme från Jeffs sida, vilket jag applåderar ivrigt.
Även basliret tillåts att sticka ut med inte bara en utan flera coola trudelutter, oftast i syfte att ”busa till det” i variationens namn. Åter igen applåder. Egentligen är det ganska otroligt att 47-årige Jeff efter alla dessa år fortsätter att spruta ur sig idéer. Okej, det ska sägas att det inte alltid funkar fullt ut, men han försöker i alla fall och rider inte enbart på gamla meriter. Gott så.
Vill du att allt ska låta som det alltid gjort? Hoppa då över Wrapped (”AC/DC goes metal in a twisted way”) med helt urflippad gästsång av Danko Jones – mannen som tar alla chanser att bevisa att han är metal. Först undrade jag om det var fel på sångmixen… Annorlunda är bara förnamnet. Pratsångsgrötigt och liknar ingenting som jag hört tidigare. Efter några lyssningar går det dock upp ett ljus: Jeffs tanke är förstås att sången ska låta annorlunda. Och tro det eller inte men min inledande tveksamhet ändras sakta men säkert till försiktigt gillande.
Det är för övrigt inte första gången Danko hörs på en Annihilatorskiva. I småskumma Couple Suicide på Metal (2007) gjorde han en duett med Angela Gossow (Arch Enemy).
Kryper det i dig när du hör en ballad? Hoppa då över Perfect Angel Eyes som är ännu en i raden av sentimentala Waters-ballader. Den har tydliga släktskap med tidigare Annihilator-ballader men är långt ifrån i samma klass. En rent spyframkallande textrad gör inte saken bättre: ”you’re beautiful inside and outside too”. Blääääääääää…
No Surrender blandar så många stilar att jag inte kan nämna alla. Låt mig bara säga att det dominerande inslaget, vid sidan av typiska Annihilator-riff, är groovy funk á la Red Hot Chili Peppers. Alltså inget för hårdrockare med klent hjärta… Låt mig bara säga att det finns dagar då jag tycker om den och dagar då jag hoppar över den.
På slutet återfinns två ganska intetsägande inslag i form av Demon Code och Fight the World. Ordningen återställs dock med avslutande smått episka One Falls, Two Rise.
Det höga betyget delas ut för produktionen, idérikedomen och att några av låtarna tillhör det bästa som Annihilator (läs Jeff) har presterat. Och för den som är svag för omslagskonst är framsidan rena rama njutningen – det är bara att införskaffa vinylen och placera på en hedersplats där hemma.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort tack till just Jeff, för utan honom hade hårdrockspaletten saknat en viktig färgklick.
Magnus Bergström
Fotnot #1: I begränsad upplaga återfinns en dubbelversion av Feast. där den andra skivan, kallad Re-Kill, består av nyinspelningar av klassiker. Och det låter kanon! Annihilator har med andra ord gjort det som nästan bara Testament (First Strike Still Deadly, 2001) har lyckats med tidigare, nämligen att spela in klassiker som låter bättre än de gjorde i original.
Fotnot #2: I recensentens öron är den allra vassaste Jeff Waters-komponerade balladen den helt ljuvliga Forever Ends – och den gav han bort! Till ingen mindre än vår egen Joacim Cans på 2004 års soloskiva Beyond the Gates.
