Hårt men lättsmält
Rydell & Quick ”R.O.A.D.T.R.I.P.” (Rydell&Quick/Naxos)
De sägs vara Sveriges mest publikdragande och turnerande rockband, och detta är Rydell & Quicks andra album i ordningen. Rydell & Quick gav först plattan arbetsnamnet Roadtrip Reflections, eftersom idéerna har växt fram i samband med turnérandet, men till slut blev det helt enkelt ”R.O.A.D.T.R.I.P.” Själva navet i Rydell & Quick är givetvis de båda frontfigurerna, som också har gett gruppen dess namn – Sångaren och gitarristen Christer Rydell samt saxofonisten och sångerskan Malin Quick.
”– Sedan 1998 är vi tio personer som åker runt med egna trailers och hela kittet och som bildar bandet Rydell & Quick. Något som vi aldrig hade kunnat drömma om när vi startade. Men det har växt naturligt. Och det är verkligen en ynnest att det har gått så bra och vi har alla kunnat leva på vår musik.”- säger Malin Quick på deras egen hemsida.
Mellan 1997 och 2001 släppte Rydell & Quick en rad singlar och 2006, efter ca tretusen spelningar, kom debutalbumet ”R.O.C.K.O.H.O.L.I.C.”! Sex år senare är det dags för det nya albumet ”R.O.A.D.T.R.I.P.” (men varför alla dessa irriterande punkter i albumtitlarna?). Detta album ska enligt Rydell & Quick själva vara startskottet för en ny era, där låtskrivande och musikalisk utveckling kommer att ägnas mer tid och energi.
Men trots alla ambitioner om låtskrivande och en ny musikalisk utveckling, så får man vid en första lyssning av denna skiva ändå känslan av att detta bara är en coverhyllning till hårdrocken (trots total avsaknad av just coverlåtar)! Men tyvärr så har man istället använt sig av diverse kända riff och passager som bitvis känns som rena klipp och klistra-montagen. Givetvis är syftet att få till en undermedveten igenkänningsfaktor hos kreti och pleti. Men hela skivan känns därför lite som ett pausuppträdande med förinspelad bakgrund! Lättviktig coverdoftande poppig hårdrock utan någon som helst egen identitet, kryddad med diverse pastischer och välkända riff från gamla klassiker!
Godkända alster på skivan är ändå de båda låtarna ”Do it right now” och “Life is just a dream”, men även delvis “Tears are falling in the night”! Fast den sistnämnda låten har man ju delvis förstört med ett ”Kashmir” liknande riff. Utan detta Zeppelinosande riff hade låten faktiskt varit riktigt bra, men just detta är ju synonymt med hela denna skiva! Man försöker hela tiden låta som någon annan, istället för att plocka fram sin egen unika identitet! En annan hyfsad låt, ”Money, so much Pain”, doftar både Bon Jovi och Guns ’n’ Roses, samt en del annat! Detta koncept fungerar säkert bra ute på livescenen, men inte lika bra på skiva! Man måste våga tro på sig själv plocka fram sina egna kvalitéer, givetvis kan man inspireras och influeras av andra artister, men modifierade samplingar blir sällan bra i längden!
Detta blir därför bara någon form av lättlyssnad grund radiorock utan någon egen identitet. Det fungerar bra som en bakgrundskuliss, men på egna ben står det hela sig slätt! Vid en första lyssning så känner man till och med en viss irritation över det otroligt likriktade och fantasilösa låtmaterialet! Efter några fler lyssningar så kan man bara konstatera att det hela är en mycket tunn soppa, och trots att man kan hitta några enstaka godbitar här och där om man rör runt med skeden lite, så ändrar detta ändå ingenting i sak!
Ett popband som vill spela hårdrock är inte hårdrock! Man kan ösa sprit i en lättöl, det blir ändå ingen starköl och man kan hårdrocka till en popproduktion, det blir ändå ingen hårdrock, möjligtvis hård rock eller hårdrockig pop, men ingen hårdrock! Men gillar man coverosande pseudohårdrock blandat med några själslösa rockballader och inte bryr sig om vem som spelar och bara vill dansa loss runt soffbordet i takt med en ökande lådvinskonsumtion, ja, då duger detta säkert!
Roger Skoog
