nyaskivor.se

Wildbirds & Peacedrums ”Rivers” (Leaf Label/Playground)

Ett mycket fint, coolt och passande bandnamn. Wildbirds and Peacedrums beskriver verkligen vad denna göteborgska duo handlar om. Wildbirds syftar till Miriam Wallentins sång som är medryckande, målande och kraftfull och Peacedrums representerar Andreas Werliins sköna, gungande garagetrumspel.

På Rivers, som är ett dubbelalbum sammansatt av två tidigare släppta vinyler, medverkar även kören Schola Cantorum Reykjavik Chamber Choir som fyller ut de fem första låtarna som drivs av det smakfulla trumspelet och den sköna sången. Låtarna är drömska men har en finess som räddar dem från att bli jobbigt flummiga och istället gör dem mycket intressanta. Detta är ett band som nog gör sig bäst live där man både kan se och verkligen känna energin från ”de vilda fåglarna” och ”fredstrummorna”.

Bästa spår: The Wave, The Course

Rickard Engström

Architects ”The Here And Now” (Century Media/EMI)

Kalla det metalcore, mathcore eller vad som helst. Jag kallar det aggressiv metal med strategiskt placerade melodier.

The Here And Now är Architects fjärde skiva och bandmedlemmarna har nu fått till den näst intill perfekta mixen av det de gjort tidigare.

Av skivans åtta första låtar kan jag inte välja ut någon som sticker ut mer än de andra, det är helt enkelt jämnbra.

De bästa låtarna är de två som avslutar The Here And Now:

Heartburn som är en mycket innerlig ballad med inlevelsefull sång av Sam Carter. Vackert. Dessutom ett alldeles utmärkt andningshål som ger skivan en extra twist, bland all aggressivitet som i övrigt dominerar på skivan.

Year In Year Out/Up And Away som är varierad och något av en blandning av de åtta första låtarna kryddad med liiiiite Heartburn. Med gästspel av Greg Puciato från Dillenger Escape Plan.

Någon ytterligare låt i stil med de två sistnännda och betygsfemman hade delats ut. Men den kanske får tas till när deras nästa skiva ska recenseras, vem vet…

Architects är självklara arvtagare till Bring Me The Horizon och frågan är – enligt mig – inte om utan när de tar över tronen.

Magnus Bergström

Annie Gallup ”Weather” (Waterburg Records/Hemifrån)

Annie Gallup är en singer-songwriter som enligt bla All Music Guide påminner om ett antal andra i sin genre. Det kan jag  hålla med om när jag lyssnar på hennes sjunde album där hon har skrivit allt material själv.

Men vad säger man då om en vacker sorgsen kvinnoröst invävd i ett stråkarrangemang som håller en sällskap under dygnets mörka timmar? Detta är i alla fall något jag inte kan motstå även om det finns några väl så konstnärliga utsvävningar som kanske kan kännas lite påfrestande på en i övrigt utmärkt skiva.

Börje Holmén

Destruction ”Day Of Reckoning” (Nuclear Blast/Warner)

Hjälp… The Price och Hate Is My Fuel öppnar Day Of Reckoning i höghastighetstempo och jag känner mig närmast överkörd. I positiv bemärkelse.

Day Of Reckoning är något överraskande en temaskiva, och det är modigt av ett så traditionellt thrashband som Destruction att ge sig ut på ett sådant äventyr. Eller rentav dumt, beroende på hur man ser det. Det man hur som helst kan säga är att efter så många år i branschen är bandet i sin fulla rätt att göra det dom känner för. Och håll med om att det är uppfriskande med band som inte känner av trender utan kör sitt eget race.

Vad handlar texterna på skivan om då? Jo, om den sista överlevande mannen på jorden och att han står inför världens slut.

Musikmässigt är det alltså full fart som gäller. Men det finns också en och annan (lugnare) tempoväxling i flera av låtarna, och det ger skivan “luft” som räddar den från att låta enformig.

Det är svårt att utse en favoritlåt men Sorcerer Of Black Magic ligger bra till, för den har något alldeles extra och får mig i vissa stunder att tänka på tidiga Slayer.

Ironiskt nog så tycker jag att skivans sämsta låt är titellåten, som mest tuggar på utan att det händer något som berör och dessutom är refrängen ganska tjatig.

Day Of Reckoning är inte veteranernas bästa skiva, men den är långt ifrån den sämsta och jag placerar den därför någonstans på den övre halvan i diskografin. Tidigare fans kommer att älska den och kanske kan den också se till att en del “nya öron” upptäcker bandet.
 
Magnus Bergström

Kieran Kane ”Somewhere Beyond The Roses” (Compass Records/Border/Rootsy)

När en musiker går utanför de så kallade givna ramarna men ändå håller sig innanför dem och det blir ett utmärkt resultat, då är det bara att hissa flaggan, i detta fall stjärnbaneret, buga och bocka. Kieran Kane är en veteran som producerat skön och avslappnad americana innan det begreppet fanns på kartan. I min skivhylla står det en liten bunt Kaneproduktioner som överlevt årens utrensningar för att de har ett sound som håller i alla väder och musikväxlingar.

På Somewhere… har Kieran som vanligt skrivit en samling sånger som berättar sin historier på ett varmt och uttrycksfullt sätt i en ganska traditionell rootsmusikvärld. I ”Why Can’t You” använder Kieran en tidig bluesberättarform. ”Anybody’s game” kunde vara en mörk kortfilm. ”More To It Than This” samt ”Hands Across The Water” är lugna vackra melodier som bärs fram av Kierans avslappnade röst.

Nu kommer vi till det här med de givna ramarna. Denna gång har Kieran plockat om i musikparken så en baritonsaxen har ersatt basen och banjon sköter det mesta i komp och soloväg +någon typ av elektroniskt slagverk som målar upp bakgrundsljuden. Inte en steelguitar eller fiol i sikte. Vän av traditionell americana som undertecknad borde rynka på näsan och fördöma det hela. Men det funkar på ett förbluffande bra sätt; vilket jag tror beror på att albumets grundmaterial, låtarna, är starka och därigenom formbara. Köp och testa.

Bengt Berglind

Sparzanza ”Folie a cinq” (Spinefarm/Universal)

Sparzanza är ett band från Karlstad som varit aktiva under en relativt lång period utan att ha gjort allt för stort väsen av sig. Med influenser från modern hårdrock och med något taskig presentation så är det inte så konstigt. När man nu ska släppa sitt femte album ”Folie a Qinq”(FoQ) väcker man lite större uppmärksamhet – det känns som man har utvecklats bara vid blicken på fodralet.

FoQ river igång med spåret ”Temple of The Red Eyed-Pigs” vilket också är skivans vassaste spår och man sätter ribban väldigt högt. Man kan redan här veta om resten är något man vill fortsätta lyssna på. Det finns många intressanta spår som man bör höra fler gånger – ju fler desto bättre! För det tar lite tid innan man inser hur skön skivan är och hur mycket detalj som finns på spåren.

Man kan klassa Sparzanza lite som en korsning mellan den brutala rocken framfört av band som Killswitch Engage och radiorock. Det är snällare än vad jag hade väntat mig och det är absolut inte något som hindrar bandet utan tvärtom, förgyller upplevelsen. Sången är klockren allt som oftast och det finns inte så mycket att klaga på hos de andra medlemmarna heller. Lägg på att texterna faktiskt engagerar och det finns en hel del riktigt fina inslag som gör att jag blev extra fångad.

Det stora problemet med FoQ är att skivan aldrig riktigt kommer upp i samma nivå som första spåret. Och dessutom är soundet väldigt lika rakt igenom, så variationen blir ganska låg. Om man dessutom tar hänsyn till att detta ändå är deras femte album, känns det lite som att man kanske behöver lägga till några extra klassinslag för att verkligen få till den där extra uppmärksamheten. Jag saknar också lite känsla i låtarna, det där lilla extra sköna som verkligen får världen att gunga. Men i slutändan bör man ändå gratulera Sparzanza för ett mycket väl utfört album och jag hoppas innerligt att folk börjar ta till sig deras musik!

Ricky Löfqvist

Appearance Of Nothing ”All Gods Are Gone” (Escape/Cosmos)

Det finns tillfällen då man bara vill skrika rakt ut. Ingenting, absolut ingenting av den moderna musiken känns engagerande och olustkänslorna tar överhanden i en allt mer frustrerande värld. Tystnaden, den absoluta tystnaden är det enda som ger frid i själen.
 
När man så småningom återfår medvetandet och verkligheten är ett faktum blir den klassiska musiken den naturliga inkörsporten och sedermera det allena saliggörande. Den enda sanna musiken skrevs för många hundra år sedan. De stora tonsättarna Wagner, Verdi, Brahms och Tjajkovskij fyller ut tomrummet med behagfull värdighet.
 
Inspirationskällan till dagens progressiva band återfinns i den för alltid förlorade tidsepoken 1600 till 1800-talet. Min första kärlek till progressiv rock uppdagades med grupper och album som Yes ‘Fragile’ (1972) och Genesis ‘The Lamb Lies Down On Broadway’ (1974). Bara för att nämna ett par nutida, odödliga klassiker.
 
Inom den något tyngre nischen – progressive metal – har Dream Theater länge varit förebilden och den klart lysande aftonstjärnan. Nu har de fått sin motsvarighet från ett helt oväntat håll i form av det schweiziska bandet med det anspråkslösa namnet Appearance of Nothing, som i praktiken har slagit ner som en komet från ingenstans. Inte bara är det här oväntat, det är faktiskt i mångt och mycket även bättre än dess förlaga.
 
En presentation av bandet lär inte kasta mera ljus över sakens natur utan blir snarare av akademisk karaktär, då idel okända namn dyker upp. För den goda ordning och inte desto mindre för att bringa klarhet i uppkomsten av den djupa klangfärgen är sättningen enligt följande : Pat Gerber: Sång / Gitarr, Omar Cuna: Sång / Bas Peter Berger: Solo Gitarr, Marc Petralito: Keyboards, Yves Lüthi: Trummor.
 
För att ge ytterligare några karat till legeringens guldhalt är Dan Swanö (ex Edge of Sanity/ Nightingale) inbjuden på ”The Mirror’s Eyes”, ”… I said Silence” & ”2nd God” och han tillför en lagom dos av strupsång eller som det heter i folkmun – growl. Precis tillräckligt för att ge den rätta atmosfären och absolut på rätt sida om vägskälet strax innan det urartar och blir patetiskt.
 
På ”Sweet Enemy” sjunger Devon Graves (ex Psychotic Waltz/ Deadsoul Tribe) solo och det är en av skivans höjdpunkter. Något så vackert, men ändå så  brutalt får man vara tacksam för att ha överlevt. 
Inledande textremsan – Lying in this room with my sweet enemy. All my colours fade to grey. And I know, I wont survive the beast that lives inside. I never survive, slowly loosing that awful fight – ger kalla kårar längs ryggraden.
 
Demon-producenten Markus Teske , (Vanden Plas, Symphony X) har lagt sin skyddande hand över denna skiva. Det ger en vattenfast kvalitetsstämpel och visar att alla stenarna sitter där dom skall i den CE-märkta muren.
 
Den här musiken gör att tårkanalerna öppnar sig om än inte för den bestialiskt smärtsamma manglingen, där dödsångesten hänger som en eldfängt draperi framför ögonen, så med säkerhet för växlingen till de vackra partierna där gudabenådade strofer har sin tillvaro.
 
Asea Brown Boweri’s precisa robotar inleder “The Call Of Eve” på ett abrupt industri-metalliskt sätt. Sedan passerar man via ändliga korridorer, in och ut genom dörrar man inte trodde fanns för att så småningom befinna sig på dansgolvet till en smäktande Johann Strauss-vals (valet av den yngre eller den äldre har marginell betydelse). Det är hursomhelst bara möjligt i en miljö som denna.
 
“2nd God ” är direkt ingen trallande folkvisa utan mera likt arian ”Nessum Dorma” (ingen må sova) ur Puccinis opera Turandot. Så nära det går att komma i modern tappning. Det enda som skiljer är de snabba attackerna på bastrummorna som är mer av trippel än dubbel karaktär. 
 
Humlans flykt av Nikolaj Rimskij-Korsakov är personifierad av “…I said silence”. Humlans eviga irrfärd mellan ståndare och pistiller är element som återspeglar sig i detta episka mästerverk. Ett genuint, skarpsinnigt exempel på hur tonerna skall sammanfalla.
 
I “The Rise And Fall Of Nothing” härbärgerar crescendon och diminuendon i mönstergill symbios. Svävande symfonisk musik i ett komplett scenario. Komplicerade utbrytningar och avbrott från en aldrig sinande källa.
 
Appearance of Nothing har fångat in det bästa från alla världar. Det är gränsöverskridande musik i all sin prakt. Känslorna flödar över och mina skyddsvallar har rämnat. Det speciella samarbetet mellan trummor och bas ger den dynamiska fullskaligheten, de häpnadsväckande passagerna med keyboarden överbryggar alla svårigheter, gitarrernas duellerande ger friheten, men framför allt sångrösterna, där Gerber och Cuna alternerar eller sjunger i stämmor är och förblir inget annat än ren skär magi.
 
Det kan tänkas att alla gudarna (enligt titeln) är frånvarande för tillfället. Oden, Tor och Balder är måhända i en annan tidsålder. Deras kära gris Särimner är dock i högsta grad närvarande. Galten Särimner slaktades och dukades upp till gästabudet varje kväll. Lik förbaskat stod den och grymtade i spiltan varje morgon dagen efter. Återuppstånden i all sin prakt. Den fornnordiska mytologiska anekdoten kan i rakt nedstigande led överföras till AoN:s musikaliska konst. Det oförutsägbara som inträffar oavsett hur många gånger man än lyssnar och det är förbryllande. Även om jag en dag njuter i fulla drag och och tror att allting klarnat, låter det till min förundran ännu bättre de följande dagarna. Det är tjusningen med progressive metal.
 
Albumet innehåller sju melodier utan inbördes ordning och likt en flerhövdad Hydra som sträcker sina halsar mot alla väderstreck vet man inte i vilka ögon man tittar på eller vart man skall vända blicken. Allting är perfekt presenterat och det finns inget bättre att erbjuda hur man än vrider sitt huvud.
 
Jag funderar i min stillhet och tänker på att skillnaden mellan ett gökur och en kronometer kanske inte är så stor trots allt. En sak är emellertid helt klar, Appearance Of Nothing har lyckats med det omöjliga. Närmare jordisk fullkomlighet kan dödliga människor knappast komma.
 
Thomas Claesson
 
Kultfakta : I bandets hemstad Basel lär det finnas en gynekolog som har klockor i sitt skyltfönster. På frågan varav detta svarar han kryptiskt – Vad skall jag annars skylta med?

Samael ”Lux mundi” (Nuclear Blast/Warner)

Schweiziska Samael gör stundtals en rätt så klanglöst malande mörk industrimetall, men bryter ibland av med bra melodier där det elektroniska anslaget lättas upp med svävande keyboardmattor. Vi får mer av det senare på nya Lux Mundi än på våldsamt tunga föregångaren Above från 2009, vilket gör gott! Spår som The shadow of the sword, Mother night och In gold we trust är förnämliga exempel på detta.

Antigod, däremot, som härrör från förra årets ep med samma namn, är ett av lite för många spår som lever på sin tyngd och svärta. Inget annat.

Men som sagt, Lux Mundi bjuder även på några riktiga godbitar.

Mats Johansson

Tramp ”Indigo” (Killer Cobra/Sound Pollution)

Tramp är ett nytt svenskt så kallat ”superband” innehållande musiker med historik i Hellacopters, Henry Fiat’s Open Sore, Captain Murphy och Turpentines. Musikaliskt skulle man kunna beskriva Tramps musik som en hybrid av 60-tals och 70-tals rock/popmusik. Melodierna är en ytterst viktig del av musiken.

Personligen känns hela framtoningen på skivan som om David Bowie skulle möta ett småskitigt och arrogant Queen på en inte allt för upplyst rockklubb i stadens mindre turistbesökta delar. Deras musik är inte intetsägande på något sätt (den är full med variation och målande ljudbild) men däremot är den ganska ointressant – vi har hört allt tidigare och då har det framförts på ett bättre och mer intressant sätt.

Lars Svantesson