Genreledande progressiv metalcore
Ojojoj, det här är… Udda. Inledande Crucify Me känns till en början svår att få grepp om, med sin galna blandning av brutalitet, melodi och elektroniska effekter. Jag fattade först ingenting när jag gick rakt in i denna musikaliska käftsmäll… Men sedan såg jag ljuset!
Det var väl egentligen bara en tidsfråga innan ungtupparna i Sheffieldbandet BMTH skulle slå till med (ännu) ett nyskapande album. Förra skivan Suicide Season (2008) visade vad bandet var kapabla till och nu har bitarna fallit på plats. Nu har man blandat all sin aggressivitet – och det är inte lite det – med bland annat allehanda programmerade ljud (bland annat stråkar!) och en kvinnlig sångröst.
Tycker du kanske att Dream Theater är för svåra? Eller tycker du kanske att dom är för ”light” och du har gått vidare till hårdare band som exempelvis Opeth? Då är nästa prövning för dina öron utan tvekan BMTH:s nya alster. Om du vågar förstås… Det är nämligen ingen barnlek när deras progressiva metalcore attackerar med full kraft ur högtalarna.
Flera gästartister gör nedslag här och där på skivan och av dessa är kanadensiska electrotjejen LIGHTS mest framträdande. Hennes ljusa, ja rentav spröda stämma, utgör en fin kontrast till Oli Sykes ”skriksång”. Ironiskt nog är skivans enda minus nämnde frontmans sång, som blir ansträngande att lyssna på en hel skiva igenom. Oli ska ha all heder för sina rakt-på-sak-texter med ”tungt” innehåll, men det går att viska fram känslor också…
Det är för övrigt värt att notera att en stor del i att skivan låter så förstklassigt som den gör är att den – liksom senast – är inspelad i suveräna Studio Fredman, Göteborg.
Framtidens hårdrock har kommit för att stanna och bandet som gör det bäst just nu är genreledande BMTH. Undrar vad dom hittar på nästa gång…?
Magnus Bergström