nyaskivor.se

Halestorm ”Halestorm” (Atlantic/Warner)

Snacka om gottgottigottgott, det här är bitvis riktigt bra grejer. Och det var onekligen på tiden att Halestorm – som bildades redan 1997 – fick till det på skiva.

Skivans öppning är inget annat än helt suverän: Rivstart med intensiva ”It’s Not You” som (ovanligt nog) börjar direkt med refrängen och sedan hitsingeln ”I Get Off” som är så nära den perfekta radiohårdrockslåten som man kan komma.

Textmässigt är det mycket hjärta och smärta, något som kan bli enformigt i längden men eftersom texterna känns så personliga håller det skivan igenom. Förresten; är det bara jag eller är inte en stor del del av gitarrspelet i vackra balladen ”Familiar Taste Of Posion” snarlik Eurythmics-låten ”Sweet Dreams (Are Made Of This)”?

Halestorm är radiohårdrock av hög klass. En stor orsak till det är sångerskan/gitarristen Lzzy Hale som har en klockren röst med ett personligt uttryck (lyssna bara på ”I’m Not An Angel”). För den som – liksom undertecknad – tycker om melodier med känsla men också vill ha lite klös i paketet är Halestorm helt enkelt ett givet val.
 
Magnus Bergström

Extreme ”Take Us Alive” (Frontiers/Bonnier Amigo)

Drygt 100 minuter intim livekänsla är vad ”balladkungarna” Extreme levererar på nya given Take Us Alive, som också kan ses som något av en best of. Och det är kul att konstatera att flera av låtarna präglas av en lekfullhet (läs annorlunda arrangemang från skivversionerna) som gränsar till improvisation.

Bäst är Decadence Dance, Rest In Peace, Get the Funk Out, More Than Words och Hole Hearted. Med andra ord bandets mest kända och i huvudsak tidiga melodier. Dom två sistnämnda kryddas av ljudlig allsång som gör att det som lyssnare känns som att man befinner sig mitt i konserten. Övriga låtar värda att nämnas är gitarristen Nuno Bettencourts läckra uppvisning i Flight of the Wounded Bumblebee och medleyt med gamla godingarna Kid Ego-Little Girls-Teacher’s Pet.

Det som gör att betyget stannar på 3,5 är att merparten av låtarna på bandets senare skivor är ganska tråkiga. En enkel-cd hade helt klart inneburit ett högre betyg. Dock ska sägas att skivans bästa stämsång levereras i ganska återhållsamma gitarrgodingen Take Us Alive, vilken liksom vackra midtempoballaden Ghost återfinns på senaste studioalstret Saudades de Rock. Alltså är dom två låtarna undantagen som bekräftar regeln. Tidigare nämnde herr Bettencourt och sångaren Gary Cherone, vars röst låter i princip exakt lika bra som i början av 90-talet, är dom bandmedlemmar som imponerar mest. Obs! För absolut bästa livekänsla rekommenderar jag att skivan avnjuts i stereohögtalarna, inte i hörlurar.

Magnus Bergström

Invasionen ”Hela världen brinner” (Columbia/Sony)

Dennis Lyxzén (Refused, The International Noise Conspiracy) bildade redan 1999 sidoprojektet The Lost Patrol som sedan bytt namn till Invasionen och nu har släppt sin första svenskspråkiga platta Hela världen brinner.

Det finns ekon av gamla hjältar som Ebba Grön, KSMB och även Docenterna – men det här låter inte alls så gammalpunkigt som jag förväntade mig, utan är mer poppigt.

Jag saknar dock det lilla extra klöset, även om det här även finns en del skönt powerpoppiga pärlor som t.ex. ”Korrumperat” och ”Kom igen”.

Henric Ahlgren

Yosei ”The Wind-Up Waltz” (Brus & Knaster/Playground)

När jag har lyssnat klart på skivan The Wind-Up Waltz av Yosei så känner jag mig överraskad. Jag hade inga förväntningar innan jag började men känner mig ändå överraskad. Musiken är pop och folk men drar tydligt åt jazzhållet. Med inslag av flöjtar, saxofoner och andra instrument blir musiken levande och känns väldigt naturlig. Låtar som The Illusionist har medryckande och svängiga refränger och de flesta är sköna att lyssna på. Vissa andra blir tyvärr så långsamma att de nästan verkar sövande.

Lina Langendorf har skrivit alla texter och gjort all musik, dessutom är det hon som sjunger och spelar gitarr i bandet. Musiken är världsinspirerad och på hemsidan står också att läsa att Lina har rest runt och tagit till sig av olika influenser. Yosei har ett nytt sound och det är svårt att hitta något annat band att likna dem med. En jämförelse kan dock göras med Jenny Wilson, vars röst är väldigt lik Linas. Just de två artisterna samarbetar faktiskt också på skivans första låt, The Raven.

Yosei finns ännu inte på Spotify och även om den inte kommer vara den allra största musikupplevelsen i år är skivan väl värd att ladda ner eller köpa i affären. Så att även du kan bli överraskad.

Rebecka Bergh

Her Bright Skies ”Causing A Scene” (Panic/Bonnier Amigo)

Första kontakten jag fick med Social Siberia, eller Joakim Jensen som han heter till vardags, var när jag första gången kom in på hans Myspace-sida i början av mars. Jag blev väldigt intresserad när han sa sig vara en blandning av pop, akustisk och skatepunk. Då började jag hoppas på att det skulle vara musik i samma stil som tidiga Billy Bragg eller ännu hellre rebellisk anti-folk i samma skola som Hamell on Trial. Men så fel det visade jag hade. Musikaliskt låter Social Siberia snarare som ett poppunkigt Rocky Dennis (Jens Lekmans projekt innan han blev just Jens Lekman). 

Skivan innehåller många fina popmelodier som leveras på ett ganska eget sätt. Tyvärr fastnar han ändå i den typiska singer/songwriter högen av artister och där finns många fler som gör det både bättre och mer intressant. Jag tycker skivans bästa spår är ”17”, ”Lone Gunman” och ”Can’t Commit Without A Loss”. Kolla upp dem för att göra dig en uppfattning om Social Siberia.

Lars Svantesson

Her Bright Skies ”Causing A Scene” (Panic/Bonnier Amigo)

Det är tungt och samtidigt smörigt. Det är hårt och samtidigt mesigt. Det är vanlig sång som mixas med growl. Det är hårdrock mixad med popmelodier. Det är söta unga pojkar som försöker skapa något intressant men som misslyckas någonstans i början. I måttliga mängder står jag ut och tycker till och med att det är lite småtrevlig musik – men i albumform håller det inte. Men som flickidoler funkar ni säkert, grabbar. Lycka till!

Lars Svantesson

Slash ”Slash” (Roadrunner/Warner)

En fundering som dyker upp vid första lyssningen av inledande spåren med i tur och ordning Ian Astbury, Ozzy och Fergie på sång är: jahaaa….vem har huvudrollen här egentligen?

Som varande gitarrist, visserligen fenomenal sådan men kanske inget vidare på sång, är det förstås vanskligt att bjuda in så pass färgstarka röster och personligheter som de tre nämnda och vidare även namn som Chris Cornell, Lemmy och Iggy Pop. Förmodligen visar det väl bara vilken sorts självtillit Slash har. Kaxigt, även om han menar att han bara bjudit in bästa polarna. Slash har ju emellertid sen tidigare också en viss vana att jobba med truliga, struliga frontmän med sammansatta personligheter. Det är liksom vardagsmat.
Trots den inledande funderingen är Slash första soloprojekt i verklig mening ett riktigt kraftprov med idel bra låtar. De medverkande sångarna gör överlag bra insatser, även om det på sina håll blir lite halvhjärtat i form av exempelvis ganska trötte föredettingen Astbury.
Ozzy bidrar å andra sidan starkt i Crucify the Dead som är något av en slutuppgörelse med forna samarbetspartners, kanske särskilt en….

Slash själv bevisar gång efter annan vilken skön gitarrekvilibrist han är och det står fullständigt klart vem det var i G´n´R som stod för den musikaliska kraften och idéerna.
Bluesiga By the sword med Andrew Stockdale på sång tillhör toppnumren tillsammans med Gotten med Andrew Levine och kickassrockrökaren Doctor Alibi med Lemmy.
Till alla er som väntar på nytt Velvet Revolvermaterial: lyssna på det här och glöm alldeles bort att vänta!

Mats Johansson

Ruined Soul ”My Dying Day”(Suicide/Sound Pollution)

                    I butik: 23 april

Hmmm, ordet stabil är kanske inte vad man som skivköpare vill läsa i en recension, i den ständigt pågående jakten på nya skivfynd, men vad ska man göra…

Svenska soloprojektet Ruined Soul i regi av Johnny Johansson (Disdain) har nämligen med My Dying Day gjort just detta: ett stabilt album som låter proffsigt (som alltid när Andy La Rocque är inblandad).

De inledande tre låtarna My Dying Day, Rivers of Blood och Destruction samt avslutande rökaren Alone (lyssna på det hypersnabba trummspelet) är klart bäst. Och av nämnda låtar är det Destruction som sticker ut mest. För att vara en låt på en death metal-skiva överraskar den med inledande tunggung, lugn vers och brygga för att sedan explodera i en mer traditionell aggressiv refräng. Allt kryddat av ett smakfullt gitarrsolo. Hmmm, det går onekligen att spåra ett musikaliskt släktskap med In Flames i just den här låten…

Trots flera positiva inslag når inte Ruined Soul riktigt ända fram. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som saknas, men bristen på originalitet har ett lillfinger med i spelet. Och så är det förstås helt enkelt så att en skiva med mängder av gästspel aldrig riktigt blir lika homogen som en ”vanlig” bandskiva. Men visst är följande gästlista imponerande: Matias Kupiainen (Stratovarius), Niklas Stålvind (Wolf), Peter Huss (Shining), Jonas Kjellgren (Scar Symmetry), Benny Jansson (Ride The Sky), Marios IIiopoulos (Nightrage), Jonas Hörnqvist (Treasure Land), Janne Stark (Constancia), Olof Mörck (Nightrage), Tobias Jansson (The Law), Patrik Johansson (Arise) och Eric Rauti (Dreamland).

Äh, hur som helst: för den som tycker om välpolerad death metal helt fri från keyboards är det bara att kolla in Ruined Soul – och bilda sig en egen uppfattning.

Magnus Bergström

Vince Melamed ”What matters most” (Adroit records/Hemifrån)

Han är en studiomusiker uti fingerspetsarna och spelat ihop med de stora namnen. Rosanne Cash, Bob Dylan, Cher, Tina Turner och The Eagles för att nämna några. Gillar man den typiska AOR-musiken så är det här rena rama guldgruvan. Jag är en förespråkare för AOR i allra högsta grad, men ibland som på den här skivan blir det lite för pretto. Det blir ofta det när det är studiomusiker med i bilden. De är för skolade och för bra, det blir för perfekt och för tillrättalagt. Nu behöver inte det vara något negativt men det blir inte heller så intressant. Det funkar ju för grupper som Toto och The Eagles.

Gillar du gubbrock när man vet vad man får så är det här en platta för dig.

Mattias Ransfeldt

Josh Rouse ”El Turista” (ADA/Warner)

Jag var inte med från början och kan säga att första skivan var bäst. Jag kom in i bilden 2002 i och med släppet för skivan ”Under cold blue sky”, men tappade lite intresset efter ”1972” och istället hamnade jag i Ryan Adams-träsket. Men nu känns det riktigt fräscht och grymt bra och svängigt värre.

Det är här en skiva för dig som inte har råd att åka på semester. Sätt på skivan och semestra hemma istället!

Jag vet att han är uppväxt med punkpop-band som The Cure och The Smiths men den här skivan doftar Simon and Garfunkel-pop. Låten ”I will live on island” är en grymt S&G-låt. Att nya akivan känns lite ”Viva Espania” är inte så konstigt då han sedan några år lever i Spanien med sin familj. Det är lite stänk av latinomusik, Paul Simons ”Graceland och lite kubanskt och brasilianskt.  En feelgood-platta med andra ord! Hans version av ”Cotton Eye Joe” går inte för hackor den heller.

Josh Rouse var Sverige-aktuell i mars, då hade ni chansen att se honom live and kickin’!

Mattias Ransfeldt