nyaskivor.se

Bob Dylan ”Together through life” (Columbia/Sony)

I rena studioalbum räknat är vårens släpp Together Through Life det 33:e i ordningen i en imponerande jämn livsgärning. 68-årige Bob Dylan har musikaliskt bara haft en svacka, som visserligen höll i sig större delen av 1980-talet. Mellan släppet av Infidels -83 och fram till Oh Mercy -89, som är ett av de verkliga mästerverken, är åtminstone undertecknad beredd att glömma det mesta. Under 90- och 00-talet har det varit i stort sett nöjsamt att ta del av vad mannen har åstadkommit med verkliga toppar som exempelvis Time Out Of My Mind.

Årets skiva är en ganska modest och tillbakalutad historia som lär ha kommit till sådär på en höft hösten 2008 när Dylan var i studion för att spela in några låtar till en film. Skott från höften kan räcka långt om det kommer från Bob Dylan. Det vet vi sen förr. Denna gång blir det ”bara” ganska bra. Influenserna från Mexiko är något av det centrala musikaliska temat på Together Through Life. David Hidalgo från Los Lobos står för det mesta därvidlag. Hans dragspel gör sig påmint genomgående, färgstarkt och ljuvt. Redan i första spåret Beyond Here Lies Nothin´ räddar det en i övrigt rätt ordinärt släpig dylanblues. Tyvärr får det rycka in flera gånger till med samma medicin. My Wife´s Hometown, Jolene, Shake Shake Mama och It´s All Good är alla exempel på sådant vi hört för många gånger: antingen trött blues eller lagom trist gungboogie. Desto roligare är plattans övriga material. Lugna Life Is Hard uppvisar en Dylan i högform. Rösten är i centrum och det är en av hans bästa sånginsatser någonsin, uppbackad av vackert mandolinspel.  Forgetful Heart är även den mycket bra, med nerviga fraseringar. This Dream Of You är den som klingar mest av Mexico. Finstämd med fiol och dragspel.

Mats Johansson

Cass McCombs ”Catacombs” (Domino/Playground)

Det är en form av lite skev folkpop vi får oss till livs av denne tillbakadragne Baltimorebördige herre. Plattan startar upp med den ypperliga ”Dreams-Come-True-Girl” som har en härlig touch av 50-talets glada dagar samtidigt som ett lätt vemod slår an tonen tillsammans med McCombs lite skeva stämma. Ett snyggt öppningsspår av denne intressante låtskrivare som inte gärna snackar eller syns. Detta gör att jag får ett sug av mera och förväntar mig en leverans på en hel bunt av dessa snyggt snedfriserade sånger.

Plattan fortsätter i ett lågmält tempo som känns behagligt men inte särskilt upphetsande. Jag har inga problem med tempot, det är bara att det ibland blir lite (gäsp) för segt. Jag kommer inte in i låtarna på det sätt jag önskar mig, det finns inte rätt bränsle för att starta upp motorn helt enkelt. Vad är detta? Tänker jag efter den fina starten och lyssnar om och om igen i mitt letande efter känslan som blir till en gnista för tändstiftet som leder till mitt inre.

Jag fastnar lite lätt för den vackra ”My Sister My Spouse” samt ”Lionkiller Got Married”, men mycket mer än så blir det inte denna gången tyvärr. Aningen besviken lutar jag mig tillbaks tar fram mitt lilla anteckningsblock och skriver ned titeln på öppningsspåret för att kanske använda den på någon privat blandning i framtiden, den hade klass medans de övriga kanske inte kan betecknas som helt ”kass” McCombs, men du kan så mycket bättre.

Tomas Ingemarsson

Tomas Ledin ”500 dagar om året” (Universal)

Jag kommer ihåg när Tomas framförde ”Just nu” i Melodifestivalen, tror det var 1980. Då hade han redan släppt skivor sedan 1972. Hans nya, ”500 dagar om året” är hans 26:e i ordningen. Och det skall man ha klart för sig, det finns få svenska artister som har haft en sådan trogen publik genom åren som Tomas Ledin. Han har aldrig varit med i några lekprogram, har sålt över 2,5 miljoner skivor, sitter med i styrelsen i Artister mot nazister, alltid varit snudd på avskydd av recensenter och när han körade på en av Abbas japanturnéer fick han hur mycket skit som helst av proggarna. Men hallå, visst är han värd lite mer respekt, eller hur?

Nåväl, hur är då hans senaste platta? Jo, den är välproducerad. Låtarna är jämna, ja, allt är som vanligt i Ledin-land. Och det är nog det som är ett av problemen, jag får kramp på detta doktorerande i ”lagomhet”. Allt känns så fruktansvärt prydligt och tillrättalagt. Jag saknar livets lite starkare essenser, kalla det ”skit under naglarna” om du vill. Följden blir en stark avsaknad av trovärdighet. Nu pratar jag givetvis om min egen lilla upplevelse, självklart tror jag herr Ledin menar vad han sjunger. Jag hoppas det i alla fall. Men det når inte mig.  Nej, det blir en askgrå tvåa från mig, Tomas. Men min respekt, den har du. Lycka till med din 23:e sommarturné. Den kommer nog bli bra, men i min värld är sommaren lång.

Hasse Carlsson