nyaskivor.se

  Jorn ”Spirit Black” (Frontiers/BAM)

Från vårt grannland Norge kommer Jørn Lande, känd som sångaren ”Jorn” i både Masterplan och nu senast Avantasia för att bara nämna några av de konstellationer han varit inblandad i genom åren. Den ovanligt produktive Jorn har vid det här laget även en drös skivproduktioner bakom sig med det egna bandet, och nu kommer uppföljaren till förra årets ”Lonely Are The Brave”.

På omslaget till ”Spirit Black” ser vi återigen en svart fågel. Denna gång tar den mer skepnaden av Dr Dio (Heaven & Hell) än Mr Coverdale (Whitesnake), men ändå inte. Det är mer Jørn himself. Fram till ”The Duke” (2006) så kunde man på varje platta hitta ett antal spår som endera lät väldigt mycket som Dio eller Whitesnake – både sång och spelmässigt; men i och med förra plattan verkar det som om herr Lande har hittat sin egen stil någonstans mittemellan; han har adderat tyngden på det och rösten är hesare. Det är hårt men också progressivt – det är rockigt och det svänger. ”Jag känner på mig att flera av låtarna har potentialen att bli riktigt seglivade hårdrocksklassiker”, säger Jorn själv. Banne mig om han inte har rätt. De övriga medlemmarna i bandet är Jgor Gianola och Tore Moren på gitarr, Nic Angileri på bas och Willy Bendiksen bakom trummorna.

Det verkar som om norrmannen med den stora rösten har hittat hem och kanske kommer han mer och mer släppa på sitt framgångskoncept att låta som sina gamla husgudar; men även om det är mer eget tänk nu så finns det några låtar som går i gamla fotspår. I den lugnare men progressivt spretiga ”City in Between”, vilken är som hämtad från Jørns egen ”Ark”-period, finner vi en stämningsfull refräng a la Magnums 90-tal. Thin Lizzy-doftande ”World Gone Mad” får mig att tänka lite på John Norum och det finns faktiskt en ”Whitesnake” även på detta album. ”Burn Your Flame” är mycket Coverdale men när Jorn sjunger In Fire/Higher så byter han rollfigur till Ronnie James igen…

Under helgen som var så spelade Jorn och hans band på Nordic Rock i Umeå och efter sommaren ger de sig ut på världsturné. Börja den resan i mellansverige tack!

Peter Dahlén

Tony Allen ”Secret Agent” (World Circuit/Playground)

                                             Release: 10 juni

Redan efter ett par rytmer har min ”afrikafunknerv” vaknat till liv. Det driv som oftast finns i afrika funk är för mig helt oemotståndligt. När ett av de mest elementära instrumenten för denna dansanta musik spelas av legenden Tony Allen blir det inte mindre vibration på funknerven. Mannen som under lång tid födde fram rytmer i Fela Kuti’s band har tidigare också gjort en hel del plattor under eget namn, med väldigt lyckat resultat, helt i klass med legenden Fela’s album.

Soundet är aningen mer putsat än det sköna skitiga 70-tals ljudet, men inte störande mycket utan känns som en mycket habil produktion. Vi får en lektion i sväng kan jag lova, där ett maklöst driv ligger till grund för otroligt sköna hängande gitarrer med släpande sångslingor tätt i hasorna. Det är sammetslent och samtidigt skitigt vilket ger låtarna ett brett spektra. Ett flertal duktiga sångerskor och sångare avlöser varandra med en total koll över läget. Vi får även hör rytmkungen själv ta ton i låtarna ”Elewon Po” samt titelspåret. Det är sexigt, förförande, avkopplande och samtidigt väldigt drivande.

Det är en suveränt skicklig orkester som har båda fötterna på jorden och inte överarbetar någonting. utan har full koll på det hela eller som man säger ”less is more”. Det sjungs på både engelska och afrikanska på plattan. Funk har ju många gånger de mest banala texterna i världen och är väl en musikstil som ofta tar upp sig själv som ämne såsom ”Let’s make it funky” eller ”God made me funky” för att nämna några. Men för denna svängiga musikstil är oftast inte texterna det mest elementära utan själva beatet. Dock var Fela och Tony ett undantag då man hade väldigt politiska budskap då man sjöng om förtrycket i Nigeria vid den tiden det begav sig. Jag har på denna platta inte brytt mig ett dugg om vad man sjunger om. Dels för att jag inte förstår språket som inte är den engelska delen, dels för att jag fastnar i det totala sväng som frambringas här och då kan man lika gärna sjunga om flygande prinskorvar och telepatiska pudlar vad mig anbelangar. Fyran som jag tänkt mig som betyg var stark, mycket stark. Den var helt enkelt så stark att det skulle bli löjligt, så här har ni en 5:a. Go Africa go!

Tomas Ingemarsson