nyaskivor.se

Neil Young ”Fork in the road” (Warner)

”Singing a song won´t change the world” sjunger Neil Young på nya skivan “Fork in the Road”. Så sant, så sant. Veteranen med det lätt igenkännliga, sköna gitarrbrötet gör också mer än bara spelar och sjunger om världsläget. Till exempel är han sen länge engagerad i ett projekt att få fram alternativa bränslen. Som en följd av detta kommer han nu med ett slags konceptplatta om ecobilkörning (!).

Denna gång ackompanjeras han av Ben Keith, Anthony Crawford, Rick Rosas, Chad Cromwell och Pegi Young. Producenter är Neil Young och Niko Bolas. Det lovvärda syftet till trots håller det inte riktigt ända fram. Problemet är låtmaterialet. Musikaliskt är det nästan uteslutande tung, slö och ruffig garagerock. Inte alls dåligt på något sätt, men för få spår sticker ut. Nämnda ”Singing a Song” är mycket bra. ”Cough up the Bucks”, en bitsk och angelägen kommentar till den rådande ekonomiska krisen, funkar också i all sin enkelhet. Bäst är skivans två sista spår: den lugna ”Light a Candle” med fin steelgitarr och så titelspåret med stökigt gung och effektfull pratsång i verserna.

Fyra bra spår av tio räcker inte när vi vet hur Neil Young kan skämma bort oss. Troligen går det bättre med miljöengagemanget. Som en sorts demonstration ämnar artisten köra till Washington DC med sin Lincoln Continental, tankad och laddad enbart med snälla vätskor.

Mats Johansson

Frida Hyvönen ”Silence is Wild” (Playground)

Detta är Hyvönens tredje album, om man räknar med cd:n hon spelade in 2006 med musiken till dansföreställningen ”Pudel”. Det första albumet ”Until death comes” släpptes 2005.

Frida Hyvönen skriver sitt material själv, och hon har en egen pianobaserad stil. Man får en känsla av att det under den blonda frisyren bakom pianot finns en kvinna som går sin egen väg. Och som dessutom gjort pianoläxan ordentligt.

Musiken känns fräsch, nyskapande och befriande fritt från traditionellt vers-refräng-vers-refräng-stick-refrängmalande. Melodierna är vackra. På en del spår är det smäktande njutbart, pampigt och ibland stilla sensuellt och nästan erotiskt känsligt.

När jag börjar lyssna på ny musik är det första jag lägger märke till melodierna, ackordbytena och helhetskänslan av låtarna, jag söker liksom en anda där rösten fungerar som ett kompletterande instrument. Själva texten tar jag inte in förrän oftast efter flera genomlyssningar. Men när jag lyssnar på Frida Hyvönens ”Silence is Wild” blir jag i ett tidigare skede nyfiken på texterna. Hon har valt att sjunga på engelska och det är sensitivt, fantasifullt och möjligen självupplevt. En sångtext behöver inte vara sammansatt som en berättelse eller novell, och det är det inte här heller. Hyvönens texter fungerar mycket bra, de lyfter melodierna ytterligare en nivå, även om jag inte alltid förstår riktigt vad hon menar. Men är det inte så det ska vara, det ska finnas lite magi kvar att upptäcka… En och annan rad är riktigt skön, jag njuter särskilt av t ex ”When I say I love you, you look accordingly sceptical”, eller “I guess you do the dirty know, and I do the dancing…”. Frida Hyvönens röst är känslig och skör, sensuell och vacker.

Frida Hyvönens nya album ”Silence is Wild” berör. Den kryper under skinnet, på ett skönt sätt, och lämnar nog ingen oberörd. Hyvönen kan inte bara hantera ett piano, hon har också en underfundig förmåga att hitta sköna melodier, och sedan komplettera med sin känsliga och vackra sång och sköna texter. Jag gillar mäktigt pianospel kombinerat med bas, trummor och gitarr, just så är ”Silence is Wild”. Här finns också låtar som innehåller stråkar, kör och kastanjetter och det låter riktigt bra. Och jag får en känsla av äkthet, här låter det inte datorkorrigerat i efterhand som så mycket annan ny musik idag.

Jag har spelat albumet flera ggr om dagen den senaste veckan, och jag håller numera Frida Hyvönen nära hjärtat. Jag startar cd-spelaren för femtielfte gången och jag är lycklig…

Svante Carlesjö

Hammerfall ”No sacrifice No victory” (Nuclear Blast)

Ett par år har gått sedan HammerFall lanserade ett sprillans nytt studioalbum, om man räknar bort de tre nya låtarna som fanns på ”Steel Meets Steel: 10 years of Glory”. Efter att ha bytt ut ett par medlemmar (Magnus Rosén och Stefan Elmgren) så har de nu äntligen fått ut en färsk CD.

Skivan heter ”No Sacrifice, No Victory”, och som vanligt bygger texterna på…ja, övernaturlighet och fantasy. Musiken är inte heller speciellt olik den som varit förr, det enda jag kan märka själv är att den är mer åt dur än åt moll, som tidigare album varit.  ”Any Means Necessary” är öppningslåten, och min favorit på det här albumet. Den är tung och ger ett gott intryck, man får känslan av att det nog inte är så tokigt i alla fall, trots att de fått in pudeln Pontus Norgren. Tyvärr så fortsätter inte skivan på samma sätt. Alltså – det är inte dåligt, inte alls, men det känns lite… flamsigt? Som att det inte är helt seriöst. Och det är inte bara texterna, som ibland är nonsens, utan arrangemangen förstör också. Ett par låtar påminner faktiskt om Lordi, inte på stilen, utan hela konceptet med att ha skräckfilmsröster som hotar emellanåt. Det börjar bli tröttsamt, speciellt om ett gäng på 35-45 år gamla ”gubbar” försöker imitera unga(!) monster ifrån Finland.

Hammerfall har petat in en cover på skivan, The Knacks gamla ”My Sharona”. Grejen är att, visst det är en bra låt, men sedan när gjorde man sleaze? Låten har vissa dragningar åt metal hållet, men det första och det enda jag tänker på när jag hör låten är sleaze, sleaze, sleaze. Håller de på och byter stil månntro? Skulle inte tro det.

Om man bortser ifrån flamsigheten, den plötsliga övergången från moll till dur och det lilla sleaze inlägget, så är trots allt skivan väldigt bra, och till skillnad från många andra av deras album så är nog denna den som passar allra bäst i Svensson-hemmen, den går helt enkelt hem hos ”alla”(?). Det tror jag på.

Sara Köhler