Folkkärt återseende
- Hammerfall ”No sacrifice No victory” (Nuclear Blast)
Ett par år har gått sedan HammerFall lanserade ett sprillans nytt studioalbum, om man räknar bort de tre nya låtarna som fanns på ”Steel Meets Steel: 10 years of Glory”. Efter att ha bytt ut ett par medlemmar (Magnus Rosén och Stefan Elmgren) så har de nu äntligen fått ut en färsk CD.
Skivan heter ”No Sacrifice, No Victory”, och som vanligt bygger texterna på…ja, övernaturlighet och fantasy. Musiken är inte heller speciellt olik den som varit förr, det enda jag kan märka själv är att den är mer åt dur än åt moll, som tidigare album varit. ”Any Means Necessary” är öppningslåten, och min favorit på det här albumet. Den är tung och ger ett gott intryck, man får känslan av att det nog inte är så tokigt i alla fall, trots att de fått in pudeln Pontus Norgren. Tyvärr så fortsätter inte skivan på samma sätt. Alltså – det är inte dåligt, inte alls, men det känns lite… flamsigt? Som att det inte är helt seriöst. Och det är inte bara texterna, som ibland är nonsens, utan arrangemangen förstör också. Ett par låtar påminner faktiskt om Lordi, inte på stilen, utan hela konceptet med att ha skräckfilmsröster som hotar emellanåt. Det börjar bli tröttsamt, speciellt om ett gäng på 35-45 år gamla ”gubbar” försöker imitera unga(!) monster ifrån Finland.
Hammerfall har petat in en cover på skivan, The Knacks gamla ”My Sharona”. Grejen är att, visst det är en bra låt, men sedan när gjorde man sleaze? Låten har vissa dragningar åt metal hållet, men det första och det enda jag tänker på när jag hör låten är sleaze, sleaze, sleaze. Håller de på och byter stil månntro? Skulle inte tro det.
Om man bortser ifrån flamsigheten, den plötsliga övergången från moll till dur och det lilla sleaze inlägget, så är trots allt skivan väldigt bra, och till skillnad från många andra av deras album så är nog denna den som passar allra bäst i Svensson-hemmen, den går helt enkelt hem hos ”alla”(?). Det tror jag på.
Sara Köhler
