nyaskivor.se

Josh Rouse ”El Turista” (ADA/Warner)

Jag var inte med från början och kan säga att första skivan var bäst. Jag kom in i bilden 2002 i och med släppet för skivan ”Under cold blue sky”, men tappade lite intresset efter ”1972” och istället hamnade jag i Ryan Adams-träsket. Men nu känns det riktigt fräscht och grymt bra och svängigt värre.

Det är här en skiva för dig som inte har råd att åka på semester. Sätt på skivan och semestra hemma istället!

Jag vet att han är uppväxt med punkpop-band som The Cure och The Smiths men den här skivan doftar Simon and Garfunkel-pop. Låten ”I will live on island” är en grymt S&G-låt. Att nya akivan känns lite ”Viva Espania” är inte så konstigt då han sedan några år lever i Spanien med sin familj. Det är lite stänk av latinomusik, Paul Simons ”Graceland och lite kubanskt och brasilianskt.  En feelgood-platta med andra ord! Hans version av ”Cotton Eye Joe” går inte för hackor den heller.

Josh Rouse var Sverige-aktuell i mars, då hade ni chansen att se honom live and kickin’!

Mattias Ransfeldt

Rotting Christ ”Aealo” (Season Of Mist/Sound Pollution)

Grekisk black metal á la Rotting Christ är inte att leka med. Det handlar uteslutande om mörka och mystikfyllda tongångar, oftast förstärkt av en mässande grekisk kör.
Sångaren Sakis Tolis är sig lik och bidrar i allra högsta grad till det typiska Rotting Christ-soundet, som även i övrigt låter som förväntat – något annat hade varit överraskande.
Nya given Aealo är en utmärkt uppföljare till bandets kronjuvel Theogonia, även om den inte riktigt når föregångarens högsta höjder.

Att nämna enstaka låtar utöver andra känns inte riktigt rätt, eftersom Aealo i mina öron är ett stycke musik indelat i kapitel. Men okej då, en låt som sticker ut lite extra på en i övrigt jämnstark skiva är Orders From The Dead, tack vare det rysliga gästspelet av avantgarde-artisten Diamanda Galás vars röst ger lyssnaren kalla kårar längs ryggraden.
Till sist är det bara att konstatera att för den som tycker om bandets nio tidigare skivor är det inget att tveka på: Aealo blir den tionde Rotting Christ-skivan i skivhyllan.

Magnus Bergström

Öppningslåten ”Twist of fate” är en rivig AOR-låt med distinkt gitarrspel av Bob Kulick (Kiss, Meat Loaf m.fl.) och låten är en perfekt start på denna comebackskiva.

Trots en förhållandevis liten budget med ganska kort tid i studion är skivan välproducerad med ett fräscht sound. ”Breathe” och ”What have U done” domineras av keyboardslingor och speciellt i den sistnämnda är keyboard huvudinstrumentet. Snyggt jobbat av Doug Katsaros och hans flinka fingrar. ”Old friends” och ”Winner takes all” är i ärlighetens namn för popaktiga för att platsa i AOR-facket, men det är tydligt att Bob Kulick och hans gitarr är i högform så tack vare gitarrsolon av hög klass får låtarna ändå godkänt; å andra sidan är ”Crazy little Suzi” ovanligt tung för att vara Balance. Även om det är angenämnt att höra Bob Kulick rocka loss ordentligt så passar den inte riktigt in bland det övriga materialet. Tillsammans med öppningslåten ”Twist of fate” är ”Forever” och ”Walk away” skivans höjdpunkter – det är AOR av yppersta klass.

Uppenbarligen har bandet konserverat sin musikaliska toppform. Men ett litet frågetecken blir det för Peppy Castros röst, som ibland låter som att det handlar om en liveinspelning utan överdubbningar, samtidigt som det bidrar till att det välpolerade låtmaterialet får en lite råare känsla och det är egentligen ingen nackdel. ”Equilibrium” håller utan tvekan jämna steg med klassikern ”In for the count” och placerar sig därmed högt på alla tiders AOR-topplista. En bra comeback, gubbar!

Magnus Bergström

U2 – No line on the horizon (Island/Universal)

Mer är fyra år har gått sedan ”How to dismantle an atomic bomb”. Skivan som enligt Bono själv var bandets första riktiga rock’n’roll-platta. Jag skulle nog vilja påstå att U2 alltid haft lite av den irländska rocken i botten även om de ibland experimenterat med själva produktionen. Bonos röst och The Edges särpräglade gitarrspel utgör den röda vävda tråden som blir till en igenkännande matta. Till sin hjälp har de även på denna platta producenterna Brian Eno, Daniel Lanois och Steve Lillywhite. Så långt är allt frid och fröjd; men de här herrarna måste ha ryckt i helt olika trådar för denna gång känns resultatet väldigt spretigt. Det som stör ljudbilden en aning är, bland annat, de lite tråkrockiga låtarna ”Stand up comedy” och Kravitz-doftande singeln ”Get on your boots”.

Bandet blickar mot Afrika och Mellanöstern, och mot den där osynliga linjen där havet möter himlen; den platsen de beskriver i titelspåret. Skivan spelades in i både i Marocko, New York, London och hemma i Dublin, i den egna studion, och det verkar som om man vill variera sig för att motverka förutsägbarheten; ändå är det de ”typiska” U2-låtarna ”Magnificent”, ”Moment of surrender” och ”Breathe” samt balladerna ”Unknown caller”, ”I’ll go crazy if I don’t go crazy tonight”, ”White as snow” och ”Cedars of Lebanon” som håller hela vägen. På andra sidan av tråden finner vi ytterligare tre utstickande alster. Det inledande monotona titelspåret saknar nästan helt melodi och är allt annat än publikfriande. Långsamma ”Moment of surrender” klockar in på sju och en halv minut. Den visar sig, efter några varv, vara en mäktig hymn som bara växer och växer efter varje lyssning. Österländska ”Fez – being born” är en elektroniskt uppbyggd, väldigt experimentell och överarbetad sak. Ganska vågat, för att vara Bono & Co, och bitvis en riktigt nyskapande kompott av världens kanske största arenaband genom tiderna; men U2 satsar trots allt många av sina bästa kort och levererar ett album med många ess i leken. Köp!

/Peter Dahlén